Pionjären Otto Gimlund deltog inte bara i grundandet av Komintern, utan även av bostadskooperativa HSB!

Komintern och de svenska vänstersocialisterna

Det är nu 100 år sedan Komintern, den Kommunistiska Internationalen, grundades i mars 1919. Per Leander berättar om hur de svenska vänster­socialisterna förhöll sig till Komintern och om konsekvenserna som en anslutning medförde.

När den Kommunistiska Internationalen (Komintern) grundades i Moskva mars 1919 representerades Sverige av Otto Grimlund, en 25-årig skåning som hade varit med och mött Lenin när denne anlände med färjan till Helsingborg, efter sin resa med det plomberade tåget genom Tyskland i april 1917, på väg hem till Ryssland för att leda oktoberrevolutionen.

Otto Grimlund (1893-1969)

Grimlund var nu en av de 51 delegater från 22 länder som tackat ja till Lenins inbjudan att trotsa blockader och inbördeskrig för att resa till det unga Sovjetryssland och vara med att bilda en ny International, som skulle ersätta den socialdemokratiska Andra Internationalen som hade brustit vid första världskrigets utbrott.

Grunden för den Tredje Internationalen hade lagts vid fredskonferensen i Zimmerwald 1915, men nu var målet att skapa en starkt sammansvetsad organisation som kunde samordna den revolutionära kampen i alla länder efter bolsjevikernas tillsynes framgångsrika exempel. Efterföljande revolutioner hade redan misslyckats, som i Finland 1918 och det tyska spartakistupproret i januari 1919, med brutal kontrarevolutionär terror som följd. Men än var hoppet om världsrevolution inte ute och kanske kunde ett samordnat internationellt ledarskap bidra till segern.

V.I. Uljanov, känd som Lenin (1870-1924)

När de 51 delegaterna samlades i Moskva var de dock inte helt överens om huruvida det var rätt att bilda en ny International. Den tonsättande tyske kommunisten Hugo Eberlein föreslog istället att man skulle ha ett mer löst internationellt samarbete tillsvidare, och Lenin var till en början beredd att vika sig för detta förslag, om än besviken. Men under konferensens gång insisterade flera andra delegater, däribland Otto Grimlund, på att Internationalen borde grundas här och nu, vilket slutligen blev majoritetens beslut.

Grigorij Zinovjev (1883- 1936). Avrättad under Stalins regim. Ett öde som drabbade stora delar av det sovjetiska partiets och Kominterns gamla ledarskap).

Lenin blev efter Grimlunds ställningstagande mycket förtjust i den unge svensken, som en kväll tillsammans med två äldre och viktigare delegater, tysken Eberlein och schweizaren Fritz Platten, blev bjuden att få följa med bolsjevikledaren på en privat rundtur i Moskva för att se stadens sevärdheter. När kongressen var över och det var fest i Bolsjojteatern fick Grimlund äran att hålla ett av de första talen – före Kominterns ordförande Grigorij Zinovjev – och svensken lovade att verka för ”att skapa i hela världen samma kommunistiska republik, vilken vi ser hos er i Ryssland”.

Men även om Otto Grimlund hade spelat en viktig roll vid grundandet av Komintern, så var det inte en självklarhet att det parti han representerade skulle ansluta sig till Internationalen. Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti hade bildats 1917 efter brytningen med Socialdemokraterna. De svenska vänstersocialisterna stödde visserligen helhjärtat bolsjevikrevolutionen i Ryssland, men det betydde inte att man var övertygade om att bolsjevikernas metoder – med väpnad revolution och proletariatets diktatur – nödvändigtvis var rätt väg att bygga socialismen i Sverige. Här hade arbetarklassen precis erövrat den allmänna rösträtten och kunde kanske även få den politiska makten med demokratiska medel.

Frågan om anslutning till Komintern togs upp på Vänsterpartiets kongress i juni. Bland skeptikerna fanns tunga namn som Stockholms borgmästare Carl Lindhagen, och den gamle bondesocialisten Fabian Månson.

Fabian Månsson (1872-1938)

Nej, vi här i landet förmår inte göra någon rysk revolution. Vi kan endast lova att positivt stödja de ryska arbetarna i deras kamp, och för egen del lägga manken till på de framkomliga vägarna, sa Månsson och tillade:

– Andra eller tredje Internationalen, det är hipp som happ, ty alla Internationaler är bara skoj, och den tredje kommer att spricka såväl som den andra.

Men partiledaren Zeth Höglund och många av de yngre radikala socialisterna förespråkade anslutning, och vid den avgörande voteringen röstade en majoritet – 187 mot 22 delegater – för att det svenska socialdemokratiska vänsterpartiet skulle gå med i den Kommunistiska Internationalen.

Dess historiska betydelse är dubbel: den genomförde definitivt den sprängning av många socialdemokratiska partier, som ställningen till världskriget medfört, och skapade en fast sammanhållen International som ersatte den mera lösliga organisation av vänsterelement, som bildats i Zimmerwald; å andra sidan blev den en moralisk kraftkälla för Sovjetunionen självt, vars folk uthärdade sina lidanden under den systematiskt odlade förhoppningen på ’världsrevolutionen’, som nu sågs taga symbolisk gestalt i den av bolsjevikerna ledda kommunistiska Internationalen, kommenterade Zeth Höglund själv grundandet av Komintern, långt senare i sina memoarer. Och han konstaterade att:

Min ställning till bildandet av den nya Internationalen och till dess program var självklart positivt. Jag levde ju ännu i världsrevolutionens framtidsrike.

Kommunistiska Internationalens andra kongress hölls under sommaren 1920 i Moskva. Den blev betydligt större än den första kongressen året innan, med över tvåhundra delegater från 37 länder, och mycket fokus lades på att stödja de koloniala folkens befrielsekamp. Sverige representerades denna gång av Kata Dalström, en av den svenska arbetarrörelsens veteraner som nu var över 60 år, men som ändå orkade genomföra den farliga resan till Ryssland i en liten båt från Norge över ishavet till Murmansk. Flera franska kommunister omkom när deras båt kapsejsade längs samma rutt, men det fanns få andra möjliga färdvägar till Ryssland på grund av västmakternas blockad.

Det viktigaste och mest kontroversiella beslut som togs på den andra kongressen var antagandet av 21 teser, eller villkor, som ledningen för Komintern krävde att samtliga partier runt om i världen skulle acceptera. Syftet var att den Tredje Internationalen skulle bli så stark och sammansvetsad som möjligt, enligt bolsjevikernas gamla princip om demokratisk centralism, samt att de personer som inte ansågs vara tillräckligt renläriga kommunister skulle uteslutas ur rörelsen. Tanken var att motverka framtida ideologisk urartning och sönderfall, så som hade skett med den Andra Internationalen, men i praktiken skulle det snart innebära att samtliga kommunistpartier världen runt blev tvungna att underordna sig ledningen i Moskva och dess tolkning av vad som skulle ses som den korrekta linjen.

Kata Dalström (1858-1923)

Kata Dalström var en av få delegater som framförde kritik mot de 21 teserna på kongressen. ”Ryssarna förstår inte Västeuropa. Söndringens anda leder till olycka. Vi måste vinna de arbetare som tänka olika med oss, icke stöta dem ifrån oss”, var hennes tankar. Men när omröstningen skulle hållas röstade hon ändå för antagandet av de 21 teserna, nu när man hade kommit så långt i arbetet med att bygga en ny International.

Zeth Höglund hade en liknande uppfattning. Han ogillade också det allt mer centraliserade styret från Moskva, men ville inte bryta med bolsjevikerna när det fortfarande kändes som man var på rätt väg. När det svenska vänsterpartiet höll kongress i mars 1921 drev Höglund därför hårt kravet att partiet skulle acceptera de 21 villkoren och slog fast att det var sådan disciplin som partiet behövde: ”Vänsterpartiet är ingen diskussionsklubb för skilda socialistiska riktningar utan en kamporganisation för den sociala revolutionens genomförande. Detta måste vara den ledande synpunkten även när vi bestämma formerna för partiets inre organisering.”

Zeth “Zäta” Höglund (1884-1956) som talare.

Höglund menade också att det nu var viktigare än någonsin att sluta upp runt Sovjetryssland, i väntan på nästa revolutionära uppsving: ”Kampen mellan världsrevolutionen och världsreaktionen utvecklar sig i ett vida långsammare tempo, än vi förr trott, och tidigare tecken bådat”, sa han till kongressen, och fortsatte: “Men kapitalismens sönderfall pågår alltjämt med stora steg. Världskrisens symtomer, den enorma arbetslösheten, det nya krigstillståndet mellan ententen och Tyskland ger oss inseglet på den gamla världens bankruttmässighet. Mitt i all denna upplösning, detta kaos, är Sovjetryssland den fasta punkten.”

Vid kongressens votering röstade 173 delegater för att partiet skulle anta teserna, medan 34 röstade emot. Ett av de 21 kraven från Komintern innebar att det svenska partiet nu också var tvunget att byta namn till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Kritikerna med Carl Lindhagen och Fabian Månsson i spetsen, uteslöts ur partiet, så som Komintern krävde. Med dem följde 6 000 av partiets 17 000 medlemmar som återvände till socialdemokratin.

Detta skulle dock inte bli den sista sprängning av det svenska Kommunistpartiet som beordrades av Komintern. I takt med att världsrevolutionen misslyckades och Sovjetunionen isolerades, kom den Kommunistiska Internationalen istället att bli allt mer av ett redskap för den sovjetiska utrikespolitiken. Den framväxande stalinistiska byråkratin – som inte längre var intresserad av socialistiska revolutioner i andra länder – krävde att kommunistpartierna världen runt skulle anpassa sig och blint lyda Moskvas ofta osammanhängande politiska svängningar till höger och vänster. För det behövde Komintern göra sig av med alla självständigt tänkande kommunister.

Redan 1924 – efter Lenins död – avsattes Zeth Höglund som SKP:s ledare på order av Moskva. Han hade då alltmer börjat ifrågasätta den hårdare centraliseringen och vågen av utrensningar som han menade ledde till ”pulverisering” istället för ”bolsjevisering” av partierna.

Karl Kilbom (1885-1961).

Karl Kilbom tog över som SKP:s nya partiledare, men också han kom att uteslutas 1929, då han kritiserade Kominterns oförmåga att ta hotet från den framväxande fascismen på allvar. (Komintern under Stalins ledning hävdade istället vid denna tid att socialdemokratin var arbetarklassens värsta fiende.) Majoriteten av det svenska kommunistpartiets medlemmar gick med Kilbom vid partisprängningen 1929, och det som blev kvar var i princip en sekt med trogna stalinister under ledning av Hugo Sillén och senare Sven Linderot.
Stalin upplöste slutligen Komintern 1943 för att visa välvilja inför sina västliga allierade under andra världskriget. Då hade den Kommunistiska Internationalen redan sedan länge slutat att vara en revolutionär organisation och tvärtom motarbetat revolutioner, som i Kina 1927 och i Spanien under inbördeskriget.

Per Leander

Artikeln tidigare (16/3) publicerad i tidningen Internationalen

Liknande artiklar: