Mänskligheten står inför ett vägval. Det handlar om att rädda planeten som en plats för kommande generationers möjlighet till en uthärdlig tillvaro – eller att med armarna i kors acceptera den snabbt annalkande katastrofen.
Det är bråttom, och det som nu krävs är genomgripande förändringar av samhället.
Detta slås fast i en färsk forskarrapport framtagen av European Academies’ Science Advisory Council (EASAC).
EASAC är en organisation bildad av vetenskapsakademierna i Europa.
Behovet av en omvälvande samhällsförändring har tidigare understrukits av FN:s klimatpanel (IPCC), liksom av FN:s forskarpanel för biologisk mångfald och ekosystemtjänster (IPBES).
EASAC konstaterar i sin rapport till att börja med att trots officiell retorik kring åtgärder för att motverka klimatkatastrofen går utvecklingen nu inte alls i rätt riktning. Globalt har de senaste åren följande ägt rum:
Energisektorns årliga koldioxidutsläpp ökade mellan åren 2019 och 2024, från 36,8 till 37,4 miljarder ton.
De fortsatta utsläppen ledde till att koldioxidkoncentrationen i atmosfären ökade från 415 ppm (miljondelar) 2019 till 427 ppm 2024, motsvarande med närmare tre procent.
Koncentrationen av den högpotenta växthusgasen metan i atmosfären ökade mellan 2019 och 2024 med nära fyra procent.
Det årliga materiella förbrukningen i form av naturresurser ökade mellan åren 2017 och 2022 med drygt sju procent.
Den årliga kolförbrukningen ökade mellan 2019 och 2024 från 7,5 till 8,8 miljarder ton.
Den så kallade återvinningsgraden minskade från 9,1 procent 2018 till 7,2 procent 2023.
Subventioneringen av fossil energi har ökat från 7,7 miljarder euro 2017 till 8,2 miljarder 2024.
Koncentrationen av koldioxid i atmosfären överstiger nu den som rådde under värmeperioden för 3,3 miljoner år sedan. Då var det omkring tre grader varmare än nu, och havsnivån låg 20 meter över den nuvarande.
Redan idag, och även i Europa, skördar värmen liv. Under 2022 konstaterades 60 000 värmerelaterade dödsfall i Europa.
Globalt minskar den biologiska mångfalden i ett accelererande tempo, och den pågående artutrotningen saknar motstycke sedan dinosauriernas försvinnande. Också antalet individer minskar kraftigt. Ett exempel: I Latinamerika har sedan i början av 1970-talet antalet vilda ryggradsdjur (individer!) minskat med 90 procent.
EASAC:s forskarpanel menar att världen nu måste tänka om vad gäller ekonomisk tillväxt. Att en ständig tillväxt på den procentuella nivå som förekommit sedan inledningen av den industriella revolutionen i längden måste var ohållbar är egentligen en självklarhet. Med en procentuell tillväxt ökar ökningen i absoluta tal för varje år, och vår planets resurser är ändliga.
Den årliga förbrukningen av naturresurser kan inte, med hänsyn till situationen, nu tillåtas öka mer. Tvärtom måste förbrukningen nedbringas.
Detta kan ske genom att resursförbrukningen i produktionen av en given produkt bringas ner, och att produktionen alltså blir mer kostnadseffektiv med hänsyn till insatsen av materiella naturresurser.
Men det kommer också att krävas att slutkonsumtionen av naturresursbaserade produkter pressas ner.
Vilket betyder att i stället för strävan efter ständig tillväxt måste nu mänskligheten planera för en period av nerväxt. Den nödvändiga nedpressningen av den materiella konsumtionen betyder bland annat att de välbeställda samhällsklassernas privata lyxkonsumtion måste, som ett självklart första steg, bringas ner. Likaså måste samhällsekonomiskt parasitära och destruktiva sektorer, som den militära, elimineras. Detsamma gäller i hög grad om reklambranschen.
Mot detta värjer sig dock de politiska och ekonomiska makthavarna. “Tillväxt” är något som politiska partiers ledare och kapitalets företrädare ständigt för fram som ett självklart mål.
Idag talar visserligen de flesta av dem om “den gröna omställningen” som en nödvändighet. Men med omställningen menar de endast att den fossila energianvändningen ska fasas ut. Något som den globala kapitalismen dessutom inte är i färd med att göra i den takt som krävs för att nå de absolut nödvändiga utsläppsmålen. De fossila utsläppen ökar, och planer på exploatering av nya fossila fyndigheter smids av profitsökande kapitalägare och “flexibla” politiker i förening.
Men inte nog därmed: Samtidigt som mäktiga kapitalägare och politiker åtminstone säger sig vilja fasa ut fossil energianvändning ropar de unisont och högljutt om nödvändigheten av att i enorm skala bygga ut kapaciteten vad gäller icke-fossil energi. Det kan handla om förnybar energi som vindkraft, solpaneler och vattenkraft, och det kan handla om ickeförnybar energi som den uranbaserade kärnkraften.
Vanligt är nu att företrädare för det så kallade “näringslivet”, tillsammans med ledande politiker, i kör förkunnar att “vi behöver kraftigt bygga ut alla ickefossila energislag för att klara framtidens behov av el”. Och framtidens behov av el menar man kommer att bli så enormt därför att tillväxten i produktionen av i princip allt skall inte brytas.
Budskapet från maktens tinnar är således att samhället ska fungera som tidigare. Tillväxten skall fortsätta och kapitalismen skall bestå. Den enda skillnaden skall bli att kol och olja inte längre skall ingå input i energipaketet.
Men tanken att en fortsatt tillväxt i förbrukningen av jordens naturresurser är möjlig måste avvisas som helt orimlig. En sådan tillväxt är inget annat än ett recept för fortsatt skövling och ekologisk katastrof.
Tillväxt är möjlig och önskvärd inom sektorer som till exempel vård, omsorg, utbildning och kultur.Tillväxt (ökning) av produktivitet (teknikutveckling) inom den materiella produktionen är också möjlig (och ofta önskvärd), men inte tillväxt av producerad total kvantitet.
Anders Wijkman, svensk ledamot i EASAC:s miljöutskott, säger i en intervju i Dagens Nyheter (7/3) att världen måste tänka om:
Vi behöver gå bortom bnp-centrerad tillväxtmodeller mot hållbarhetsfokuserade indikatorer för välbefinnande. Den konventionella ekonomin är blind för naturen.”
Anders Wijkman pekar på tillkortakommanden i de gängse sätten att mäta, om vi vill komma åt det som är hållbart och långsiktigt relevant för mänsklighetens välfärd och lycka. Det idag konventionella sättet att mäta samhällsekonomiska förändringar måste ersättas.
Men även den “konventionella ekonomin” i meningen den nu existerande verkliga samhällsekonomiska strukturen, måste ersättas.
Den europeiska forskarpanelen anser att det rådande sättet att mäta och jakten på konventionell materiell tillväxt står i vägen för den samhällsomdaning som nu krävs. Panelen menar att den nödvändiga samhällsekonomiska omdaningen är omvälvande. Och att det är bråttom.
Samtidigt finns det inom den “konventionella politiken” inte några partier som för fram det som är absolut nödvändigt: en plan för nerväxt vad gäller förbrukningen av naturresurser,en plan som dessutom måste ha en internationell dimension.
Likt strutsar med huvudet i sanden undviker de konventionella politiska partierna verkligheten. Mekaniskt och unisont fortsätter de med att upprepa tillväxtmantrat.
Men över hela världen spirar en medvetenhet om att vad som krävs är en samhällsekonomi som inte styrs av de kapitalistiska storbolagens profitjakt. Istället måste en demokratisk planerad hushållning upprättas; en hushållning baserad på rådande och kommande generationers grundläggande behov.
En sådan hushållning kommer säkerligen att präglas av en i flera avseenden långtgående regional självförsörjning. Samtidigt måste den ha en stark internationell dimension. Bland annat därför att redan en plan för nerväxt i förbrukningen av naturresurser måste delvis vila på internationella överenskommelser.
Den nödvändiga samhällsomdaningen kommer att innebära att konkurrens och ojämlikhet ersätts med en politik för samverkan och radikal jämlikhet, både på nationell och internationell nivå.
Likaså innebär den nödvändiga samhällsomdaningen en uppgörelse med allt vad militarism, rustningar och krig heter. Kampen för mänsklighetens överlevnad måste genomsyras av militant pacifism.
Vilka krafter i samhället ska då kunna bli de bärande delarna i den omvälvande nödvändiga samhällsomdaningen? Rimligtvis i första hand de internationella och internationalistiska freds- och miljörörelserna, tillsammans med en arbetarrörelse som återfunnit sina rötter.
Det kommer att krävas målmedvetenhet och beslutsamt organisationsarbete – liksom kraftfulla och uthålliga mobiliseringar på folkrörelsebasis. Uppgiften är gigantisk, men någon annan väg än den demokratiska folkrörelsevägen existerar inte.
