Denna debattartikel om den politiska vänsterns uppgifter har tidigare varit publicerad i Aftonbladet. Det publiceras nu, med författarens medgivande, även i eFOLKET.
*****
När Åsa Linderborg inbjöd till dialog kring temat “Därför är jag vänster” lade hon till att ett samtal om socialismen kanske vore för mycket begärt. Är det verkligen så illa?
Visst har talet om socialism klingat av. Hos socialdemokratin har väl inget hörts sedan Palme med stolthet kallade sig demokratisk socialist. Också Reformisterna verkar huka för s-ordet.
Nå, Åsa Linderborg återkom och slog fast att allt annat än socialism är för futtigt. Och många inlägg håller med.
Gott så. Men om begreppet socialism inte bara ska trivialiseras eller reduceras till en plym måste vänstern också diskutera vägen dit.
Var finns diskussionen om programmen som kopplar samman alla de krav som bostadslösa ungdomar, utsliten vårdpersonal eller kompromisslösa klimataktivister och deras rörelser ställer med en kamp för socialism som börjar i dag?
Och fortsätter vi att ducka, hur ska vi då kunna nå den nya klimatrörelsen, vidöppen för betydligt radikalare lösningar än dagens ängsliga vänster?
Detta är en utmaning som sysselsatt den socialistiska vänstern i hundra år, men som i dag verkar ha försvunnit från dagordningen.
Förslaget till nytt partiprogram för vänsterpartiet ställer frågan i blixtbelysning.
När Jonas Sjöstedt förra hösten öppnade debatten underströk han att socialism måste lyftas fram som en nödvändig lösning på de akuta problem vår tid står inför. Han avvisade varje steril motsättning mellan reformism och revolution.
Sjöstedts sätt att tänka låg nära de idéer om systemutmanande strukturreformer som inspirerade hans företrädare CH Hermansson på 1960-talet.
Men i det färdiga programförslaget återupprättas avgrunden mellan den dagliga kampen och en socialism långt bort i fjärran: “Vi vet att reformer inom ramen för det kapitalistiska samhället snabbt kan rullas tillbaka. Därför kräver införandet av socialismen att kapitalismen avskaffas.”
Jo tack, men hur? De där konkreta systemutmanande kraven får vi leta efter.
Låt mej ge ett exempel. Ett område där tillbakarullandet av sociala reformer varit särskilt smärtsamt är bostadspolitiken. Rätten till bostad, inskriven i grundlagen, finns inte längre.
Vad göra? Reformisterna kan tänka sig en statlig investeringsbank, Vänsterpartiets nya program ett icke specificerat “gemensamt ägande” inom bostadsproduktionen.
Vad sägs om att i stället utgå ifrån att det privata ägandet står i motsättning till en god bostadspolitik och mobilisera kring krav som pekar mot ett annat samhälle?
Att kräva att hela bostadsproduktionen ställs under demokratisk kontroll. Att samhället ska kontrollera och ange villkoren för markanvändningen och att mark i nästa steg görs till gemensam egendom.
Att bostäder inte ska kunna användas i spekulationssyfte och att värdeökningen förs över till samhället. Att fastighetsägandet socialiseras. Att en allsidig sammansättning av de boende skall vara ett villkor för bygglov.
Låter kraven allt för radikala? De återfinns i Socialdemokratiska kvinnoförbundets program Kvarteret framtiden från 1980.
Vi är många som frågar oss varför den svenska vänstern är svagare än någonsin när samtidigt välfärden utarmas, klyftorna ökar och kapitalismens oförmåga att lösa såväl bostadsbrist som klimatkris framstår i all sin tydlighet.
Jag tror att en viktig orsak är att vänstern inte förmår visa på styrkan i ett socialistiskt perspektiv som en nödvändig utgångspunkt för realistiska samhällslösningar redan i dag – ett perspektiv som inte för så länge sen var en självklarhet också för en radikal socialdemokrati.
Och fortsätter vi att ducka, hur ska vi då kunna nå den nya klimatrörelsen, vidöppen för betydligt radikalare lösningar än dagens ängsliga vänster?
Kjell Östberg
Kjell Östberg är professor och forskningsledare vid Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola. Artikeln har tidigare varit publicerad i Aftonbladet Kultur
