På västfronten intet nytt av den tyske författaren Erich Maria Remarque gavs ut första gången 1928 och har sedan dess tryckts i ett stort antal upplagor och på många språk.
Han inkallades till den tyska armén 1916 och kom året därpå – i juni, samma månad som han fyllde 19 – till västfronten. En månad senare skadades han svårt av granatsplitter och vid krigsslutet i november 1918 låg han fortfarande inlagd för vård på ett militärsjukhus.
Efter tillfrisknandet fullföljde han en redan före kriget påbörjad lärarutbildning, och arbetade sedan under en kort tid som folkskollärare. Men redan efter ett par år slog han sig på skrivandet, först som journalist. Hans mest kända roman På västfronten inget nytt kom ut 1928.
Den självbiografiska romanen handlar om några tyska soldaters upplevelser under det Första världskriget (1914-18).
Som läsare av boken får man en skräckupplevelse. Man tvingas sätta sig in i hur det var att krypa omkring i skyttegravarna och hela tiden vara utsatt för den så kallade fiendens intensiva beskjutning. “Fienden” i detta fallet var den engelska och franska armén. Men för Remarque liksom för så många andra soldater växte insikten om att den verkliga fienden var militarismen, och inte minst “det egna landets” militarism.
Vad gäller samvaron mellan olyckskamraterna, de enkla soldaterna, ger Remarques bok en fin bild av sammanhållningen i skyttegravarna, där de tar skydd i leran. Och där deras vänner ligger döda. Vänner vars sargade och lemlästade kroppar håller på att lösas upp och ruttna.
På västfronten intet nytt är en skarp vidräkning med krigets vansinne. Boken förbjöds efter nazisterna maktövertagande, på grund det antimilitaristiska budskapet. Inte minst Adolf Hitler själv tillkännagav sin avsky mot Remarques verk.
På västfronten intet nytt brändes på bål våren 1933 i centrala Berlin. Samma öde drabbade de båda österrikiska författarna Stefan Zweigs och Joseph Roths verk. Liksom det drabbade ett mycket stort antal andra verk, vars författare var marxister, internationalister, pacifister och/eller judar.
Ska man läsa en enda roman som handlar om krig så finns det nog ingen bättre än Erich Maria Remarques klassiker. Har “vår” nuvarande krigsminister Pål Jonson läst den möjligen? Har “vår” nuvarande avgående ÖB Micael Bydén läst den? Förmodligen inte …
Erich Maria Remarque skrev ett tiotal romaner under sin livstid här några av dessa är Kamrater (1936), Triumfbågen (1945) , Himlen har inga favoriter (1961), och Tid att älska dags att dö (1954), som kan ses som en uppföljare till På västfronten intet nytt.
Han tog sin tillflykt till Schweiz 1932, och 1939 flyttade han till USA. Där han umgicks med bland andra Ernest Hemingway, Charlie Chaplin och Bertolt Brecht.
Erich Maria Remarque avled 1970 , och ligger begravd i Ronco sopra Ascona i Schweiz.
Kjell Andersson
