Sverige, ett land som ofta beskrivs som en förebild för demokrati, mänskliga rättigheter och fred, finner sig i en svår och alltmer komplex geopolitisk situation.
Med världen i ständig förändring, där allianser skiftar och nya hot dyker upp, har vi som nation ställts inför utmaningen att upprätthålla våra värderingar samtidigt som vi skyddar våra intressen. Men frågan är – till vilket pris? Vi har sett en oroande tendens där Sveriges fördömande av krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter ofta verkar selektivt och pragmatiskt, beroende på vilka länder och intressen som är involverade.
Ryssland, Israel, Turkiet, Saudiarabien och Kina är alla exempel på stater som på olika sätt utmanar vårt engagemang för universella värden, men där Sveriges respons varierar kraftigt.
Ingen kan förneka att Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 har varit en brutal och förkastlig handling, som strider mot alla internationella lagar och normer. Sverige, tillsammans med övriga EU och västvärlden, har varit snabba att fördöma Rysslands agerande och införa hårda sanktioner.
Detta var ett nödvändigt och rättfärdigat svar på ett uppenbart brott mot internationell fred och säkerhet. Men här kan vi se en tydlig tendens – Ryssland, som länge har varit en antagonist till väst, är ett relativt “enkelt” mål för sanktioner och fördömanden. Medan den internationella rättvisan kräver att vi reagerar på brott mot mänskliga rättigheter och krigsbrott, är frågan varför andra stater inte behandlas på samma sätt.
Samtidigt som vi högljutt fördömer Ryssland , har vi ä haft en mycket mer återhållsam attityd gentemot Israel, trots att den israeliska ockupationen av palestinskt territorium och behandlingen av palestinier ofta strider mot internationell rätt.
Israels militära operationer i Gaza och Västbanken, som ofta leder till civila dödsoffer och förstörelse av infrastruktur, borde med samma logik som vi använder mot Ryssland fördömas.
Dock har Sveriges och EU:s svar här varit mycket mildare och fokuserat på diplomatiska vädjanden snarare än konkreta åtgärder som sanktioner eller embargo.
Det tycks finnas en rädsla för att stöta sig med Israel, en allierad till USA och en strategiskt viktig aktör i Mellanöstern. Men om vi ska vara konsekventa i vår utrikespolitik kan vi inte bortse från att Israels handlingar innebär långvariga kränkningar av mänskliga rättigheter.
Turkiet är ett annat exempel på en stat där Sveriges agerande präglas av dubbelmoral. Som NATO-medlem är Turkiet en viktig strategisk partner, särskilt i ljuset av kriget i Ukraina och Sveriges egna ansträngningar att bli NATO-medlem. Men landets agerande under president Erdogan, särskilt i konflikten med kurderna och Turkiets militära ingripanden i Syrien, har resulterat i anklagelser om allvarliga krigsbrott.
Trots detta har Sverige varit försiktig i sin kritik. I takt med att Sveriges NATO-medlemskap diskuterades, såg vi hur kritiken mot Turkiets interna förtryck minskade, och kurderna, som tidigare betraktats som en förtryckt minoritet, hamnade i skottlinjen för de diplomatiska förhandlingarna. Är det inte under vår värdighet att förminska eller till och med tysta denna kritik, bara för att det gynnar vår säkerhetspolitiska agenda?
Saudiarabien, en av världens mest repressiva regimer, fortsätter att vara en nära partner för många västländer, inklusive Sverige, på grund av landets strategiska betydelse och oljeresurser. Trots de många rapporter om systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter, från förtrycket av kvinnor och politiska dissidenter till den brutala krigföringen i Jemen, har Sverige inte vidtagit några konkreta åtgärder för att sätta press på Saudiarabien.
Det är tydligt att ekonomiska intressen, särskilt inom handel och vapenexport, går före moraliska principer. Även om den svenska regeringen officiellt fördömt en del av Saudiarabiens handlingar, har vi inte sett någon genuin vilja att förändra relationen i grunden.
Kina, som en av världens största ekonomiska makter, utgör kanske Sveriges största moraliska utmaning. Å ena sidan är Kina en avgörande handelspartner för svenska företag, å andra sidan ser vi en stat som systematiskt kränker mänskliga rättigheter, inte minst i behandlingen av uigurerna i Xinjiang, där rapporter om tvångsarbete, interneringsläger och kulturellt folkmord har nått skrämmande proportioner. Trots detta har Sveriges och EU:s svar varit försiktiga. Visst har vissa sanktioner införts, men de är begränsade och verkar mer symboliska än praktiska. Här står Sverige inför ett vägval – ska vi våga stå upp mot en global supermakt och riskera ekonomiska konsekvenser, eller kommer vi fortsätta att blunda för Kinas övergrepp för att värna om våra handelsintressen?
Sveriges selektiva fördömande av krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter underminerar vår trovärdighet som en förespråkare för demokrati och rättvisa. När vi agerar olika beroende på vilka stater som är involverade, sänder vi en signal om att våra värderingar är till salu och kan kompromissas bort när det gynnar våra ekonomiska eller säkerhetspolitiska intressen. Om Sverige verkligen vill vara en moralisk ledstjärna på den internationella arenan, måste vi börja behandla alla stater lika och stå fast vid våra principer, oavsett om det är Ryssland, Israel, Turkiet, Saudiarabien eller Kina som bryter mot internationell rätt. Det är dags att stå rakryggade och visa att vi inte kommer att blunda för orättvisor – oavsett vem som begår dem.
Kari Parman
Gnosjö
