Bland alla slagord som skrevs på väggarna i Paris för femtio år sedan kunde man läsa: Var realist – kräv det omöjliga! Det enda realistiska i försvarsfrågan är att kräva det som de allra flesta anser omöjligt: fullständig avrustning.
Så här skrev Carl-Henrik Hermansson, ordförande i det svenska kommunistpartiet 1965:
Liksom fred och krig är kampen för avrustning en social och politisk fråga. De militära apparaterna har utvecklats till viktiga delar av det bestående sociala systemet… Det finns en uppfattning som går ut på att eftersom militärväsendet utgör en del av den kapitalistiska statsapparaten så är det en orealistisk och därför skadlig paroll att ställa krav om avrustning innan kapitalismen störtats i alla länder och socialistiska samhällssystem byggts upp. Pacifismen karakteriseras som illusionstänkande och även som ‘ett bedrägeri mot massorna’.
Denna syn på pacifismen torde bygga på en underskattning av de faror som hotar genom risken för att krig under nuvarande förhållanden blir en kärnvapenkatastrof… De pacifistiska rörelser som är levande och aktuella är i hög grad stridbara och medvetna om krigens och militarismens sociala sammanhang. Deras kamp för att för alltid göra slut på krigen och deras ansträngningar för att bryta ned militarismen riktar sig objektivt mot varje system som bygger på exploatering av klasser och folk.
Jag håller med C H, men visst ligger det något i talet om illusioner. Alla dessa nedrustningsförslag, alla ansträngningar att förbjuda vissa vapen kan kännas rätt meningslösa när vi ser det söndertrasade Syrien, domedagsbomben som fälldes i Afghanistan eller kriget i Irak.
Man kan ju undra om all energi som genom åren lagts på att skärpa reglerna för svensk vapenexport haft någon praktisk betydelse.
Jag träffade för många år sedan en man i Sollefteå som berättade att han jobbat i Irak på den tiden Saddam Hussein var en good guy och det var krig mellan Irak och Iran. Då köpte Irak svenska militära robotar och civila lastbilar. Lastbilarna gick direkt till Irak, men eftersom landet var i krig så såldes inte robotarna dit. Dödens köpmän tog en omväg med sin last, men den kom fram.
Han som berättade det här för mig var en av de svenska arbetare som skickades till Irak för att montera upp robotarna på lastbilarna.
Att gå med på fortsatt vapenproduktion för att vi en dag ska ha vapen att ta till för den stora revolutionen är också att ha illusioner. Irländaren Gerry Adams har berättat om när han träffade Fidel Castro. När de kom in på den väpnade kampen hade Fidel sagt att efter 11 september-attacken i New York kan ingen progressiv kamp vinnas med väpnade aktioner, den kan bara vinnas med idéernas kraft.
När ledande vänsterpolitiker får upp vittring på ministerposter glömmer de lätt sina partiprogram och de antimilitaristiska delarna av programmet är de som försvinner först.
När Göran Persson släppte in vänsterpartiet i värmen och de fick “vara med och påverka” gick de med på både ny modell av Jas-planet och svensk medverkan i utvecklandet av en drönare.
Syriza i Grekland gick i allians med ett militaristiskt högerparti. Att lämna Nato är det inte längre tal om. Podemosledningen i Spanien släpar fram en gammal Natogeneral som sin försvarspolitiske talesman.
Till och med Jeremy Corbyn, en man som demonstrerat mot kärnvapen och för fred och nedrustning i mer är ett halvt sekel, kommer nog att börja slira och mumla i de här frågorna den dag han kliver in på Downing Street nummer 10.
Frankrikes stjärna på vänsterhimlen, Melanchon, är ett undantag. Han sviker inga löften. Han vill ha ett starkt rustat Frankrike – med atombomber.
Så här säger Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt:
Vi ska satsa våra resurser på ett modernt värnpliktsbaserat försvar som ger vår militära alliansfrihet trovärdighet och ställer upp en rimlig tröskel mot angrepp. Det ökar Sveriges säkerhet.
Han har fel. Det stora tankefelet här är att han sätter likhetstecken mellan försvar och vapenanvändning. Den stora lögnen är att krigsmakten skapar säkerhet. Jonas Sjöstedt talar om en tröskel. Höjden på den tröskeln bestäms av vad vi har runtomkring oss. Så länge tröskeln ska vara, som han säger, rimlig, måste den hållas hög nog i relation till den ständiga moderniseringen, den ständiga utvecklingen av vapentekniken. Alltså vill vänsterpartiet hålla oss kvar i det militärindustriella komplexet. Då sitter vi fast i en industri som omfattar både EU och USA. Då är alliansfrihet bara en dröm.
Åke Eriksson
Detta är den andra av tre artiklar som bygger på den inledning till diskussionen om kamp mot krig och militarism som Åke Eriksson höll vid Socialistiska Partiets Sommarforum 2018. Den återstående delen kommer att publiceras i eFOLKET under slutet av maj 2018.
