Emma Lundströms text har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Jag tänker på barn. Jag tänker på att få vara barn i lugn och ro. Att få ta sin tid. Att hitta en gammal trädrot i sanden och göra den till ett metspö i ett alldeles eget innanhav. Att få stå där och bara vara. Utan rädsla.
Och så tänker jag på nu ikväll, 30 januari, när det i Sveriges Radios program Studio Ett rapporterades kring regeringens beslut att dra in allt stöd till UNRWA, FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar. Den största humanitära aktören i Gaza.
Jag tänker på att reportern rapporterade om saken utan att lägga in några känslor och utan att påpeka att regeringen väljer att avsluta bistånd till en organisation som, trots allt, försöker hjälpa ett folk utsatt för folkmord.
En reporter ska ju vara objektiv.
Men tydligen gäller det bara i vissa fall. Och inte alls för expertkommentatorer.
För när det ett par minuter senare rapporterades om Frankrikes president och dennes tal under det pågående Sverigebesöket var det inte lika viktigt att förhålla sig neutralt och objektivt. När den inbjudne expertkommentatorn Björn Fägersten – senior forskare vid Utrikespolitiska Institutet och vd för analysföretaget Politea – kom in på Macrons ord om ”en ny säkerhetsarkitektur i Europa” fanns det inte samma krav på objektivitet.
Han sade, som om det vore den självklaraste sak i världen:
Det där är lite kontroversiellt, för många i Sverige – som förhoppningsvis är på väg in i Nato nu inom kort – hoppas ju att det ska vara säkerhetsarkitekturen.”
Naturligtvis kommenterade ingen av reportrarna denna ytterst subjektiva syn på saken. För nu ska vi vara överens om att det är in i Nato “vi” vill. Och säkerhetsexperterna framställs som objektiva och neutrala. Eftersom ingen ifrågasätter det de säger. Deras ord är lag. Journalisterna blundar för sin viktigaste uppgift: att ställa de avgörande frågorna.
Jag tänker på detta. På vad som är objektiv rapportering och när det går bra att gömma sig bakom de orden. På när det ställs följdfrågor och när det inte gör det. På att det går bra att uttrycka förhoppningar kring ett medlemskap i en krigsallians, men inte att fördöma ett folkmord.
Och jag tänker på de barn i Gaza som skulle ha fått det stöd som UNRWA hade kunnat ge för de 31 miljoner kronor som Sverige nu drar in.
Emma Lundström
