Muhammad Hamza:
Under 75 år har världen matats med samma manipulerande narrativ: ”Israel möter ett existentiellt hot.”
Detta påstående, upprepat som ett mantra, har använts för att rättfärdiga etnisk rensning, illegal ockupation och den systematiska förstörelsen av det palestinska livet.
Påståendet är en lögn – en rökridå för att dölja sanningen. Det verkliga existentiella hotet riktar sig inte mot Israel, en kärnvapenbeväpnad militär supermakt, utan mot Palestina, en nation under belägring, där folket har fördrivits, svälts ut och massakrerats.
År 1948, när sionistiska miliser brände palestinska byar till grunden och fördrev nästan en miljon människor, fick världen höra att Israel var hotat. År 1967, när Israel startade ett aggressionskrig och ockuperade Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem, upprepades samma ursäkt. När obeväpnade palestinier gjorde uppror under Första intifadan och den Stora återvändandemarschen, svarade Israel med prickskyttar, bulldozers och illegala bosättningar – allt under förevändningen av ”självförsvar.” Idag, när Israel begår folkmord i Gaza, river hela kvarter till marken och stryper tillgången till mat, vatten och medicin för 2,3 miljoner människor, vågar de än en gång påstå att de är offren.
Men hur kan en av världens mest avancerade militärmakter vara existentiellt hotad av en belägrad, svältande och fängslad befolkning?
Sanningen är obestridlig: det är Palestina, inte Israel, som möter ett existentiellt hot. Och detta hot är inte teoretiskt – det är en daglig verklighet av fördrivning, avhumanisering och död. Bevisen är överväldigande, och litteraturen om detta ämne är omfattande, fylld av forskning, dokumentation och vittnesmål från historiker, människorättsorganisationer och överlevande. Här kommer jag endast att beröra några kritiska aspekter för att belysa den pågående katastrofen.
Palestinas krympning: En historia av stöld och utplåning
År 1947 delade Förenta nationerna upp Palestina och gav 55 % av landet till europeiska sionistiska, det vill säga koloniala, bosättare; detta trots att palestinierna utgjorde över två tredjedelar av befolkningen.
Uppdelningen var ingen kompromiss – den var en stöld. Den ursprungliga befolkningen, som hade bott i detta palestinska land i århundraden, förväntades överlämna sina hem, sina gårdar och sina framtider till främmande kolonisatörer. När de gjorde motstånd möttes de med våld.
År 1948 hade sionistiska miliser etniskt rensat över 500 palestinska byar och städer och tvångsfördrivit nästan en miljon människor. Hela samhällen utplånades, deras hem förstördes, deras minnen utraderades.
Detta var inget överlevnadskrig för Israel – det var ett kolonialt projekt för utplåning.
År 1967 hade Israel ockuperat de återstående 22 % av det historiska Palestina, inklusive Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem. Idag har Palestina reducerats till fragmenterade, isolerade enklaver. Västbanken är en lappad samling av avskurna öar, omgivna av illegala bosättningar och militära kontrollpunkter. Gaza, ofta kallad världens största öppna fängelse, har varit under en brutal belägring sedan 2007. Det som en gång var 100 % palestinskt land är nu mindre än 9 %. Detta är ingen samexistens – det är erövring. Det är den långsamma, avsiktliga utplåningen av ett folk och dess hemland.
Rörelsefrihet: Ett liv i bojor
Sedan 1967 har Israel infört ett kvävande system för att kontrollera palestiniernas rörelsefrihet. Gränserna till Jordanien, Syrien och Libanon är stängda, och all rörelse in eller ut ur Palestina kontrolleras strikt av Israel. Palestinier kan inte resa utomlands utan israeliskt tillstånd, och deras enda flygplats, byggd under Osloavtalen på 1990-talet, bombades och förstördes av Israel – en flagrant överträdelse av internationell lag.
Inom landet möter palestinierna ett labyrintiskt system av kontrollpunkter, vägspärrar och murar. En resa som borde ta 15 minuter kan ta timmar. Gravida kvinnor har tvingats föda vid kontrollpunkter eftersom israeliska soldater vägrade släppa förbi dem. Fäder hindras från att besöka sina döttrar tvärs över gatan. Elever kommer rutinmässigt för sent till skolan, arbetare till sina jobb och patienter till sjukhus. Detta är ingen säkerhet – det är kollektiv bestraffning. Det är ett avsiktligt försök att bryta ner ett folks anda, att demoralisera genom konstanta trakasserier och förödmjukelser.
Vatten: Ett vapen för förtryck
År 1967 tog Israel kontroll över alla palestinska vattenresurser. Palestinier förbjuds att bygga brunnar eller reservoarer utan israeliskt tillstånd – tillstånd som nästan alltid nekas. De tvingas köpa vatten från det israeliska statliga företaget Mekorot till höga priser, medan illegala bosättare åtnjuter obegränsad tillgång till vatten, till simbassänger och frodiga trädgårdar.
I Gaza är 90–95 % av vattenförsörjningen förorenad och olämplig för mänsklig konsumtion. Avsaltningsanläggningar, byggda med internationellt stöd, blir ständigt mål för israeliska attacker. Under det pågående folkmordet har varje vattenlagringstank och avsaltningsanläggning i Gaza förstörts. Palestinier dricker nu vatten som är så förorenat att det inte ens skulle ges till djur i Europa. Barn dör av uttorkning och vattenburna sjukdomar. Detta är ingen resurshantering – det är en beräknad strategi för att göra livet outhärdligt. Det är ett krig mot överlevnad.
Ekonomisk och utvecklingsmässig strypning
Israels grepp om den palestinska ekonomin är en annan dimension av detta pågående förtryck. De palestinska områdena är beroende av Israel för el, vatten och bränsle – resurser som ofta stryps under konflikter. Över hälften av de palestinska importen kommer från Israel, medan större delen av de palestinska exporten kontrolleras av Israel. Detta asymmetriska förhållande förhindrar Palestina från att utveckla en självständig ekonomi.
Det palestinska banksystemet är också beroende av israeliska finansiella institutioner. När som helst kan Israel blockera eller störa finansiella transaktioner, vilket gör den palestinska ekonomin extremt sårbar. I Gaza saknar hälften av hushållen inkomst, och basvaror är oöverkomligt dyra på grund av israeliska blockader. Samtidigt håller Israel inne palestinska skatteintäkter som är avsedda för den palestinska myndigheten, vilket förvärrar den ekonomiska kollapsen på Västbanken.
Militärt och övervakningsvälde: Gaza som testbädd för vapen
Israel har en av världens mest avancerade militärer, finansierad av miljarder dollar i årligt amerikanskt militärt stöd. Landet har toppmoderna stridsflygplan, missilförsvarssystem och marinkraft. Palestinierna har däremot ingen armé, ingen flotta och inget flygvapen. I Gaza förlitar sig motståndskämpar på improviserade vapen, medan den palestinska myndigheten på Västbanken endast tillåts ha enkla handeldvapen – ammunitionen kontrolleras av Israel.
Men Israels militära dominans handlar inte bara om försvar – det handlar också om vinst. Gaza har blivit en testbädd för Israels vapenindustri.
Drönare, missiler och övervakningsteknologier “testas på fältet” mot palestinska civila och marknadsförs sedan till globala köpare som “stridsprövade.” Länder som Indien, USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien är bland de största köparna av israeliska vapen och finansierar därmed förtrycket av palestinier. Dessa vapen säljs bildligt talat insmorda med palestinsk blod, som om palestiniernas liv är varda noll, och palestiner inte är mer än försökskaniner för militära experiment.
Palestinier lever också under ett omfattande övervakningssystem. Israel övervakar deras rörelser med ansiktsigenkänning, biometriska skannrar och drönare. Sociala medier övervakas, och palestinier arresteras för uttalanden online. Denna ständiga övervakning handlar inte om säkerhet – det handlar om kontroll, förödmjukelse och upprätthållande av apartheid.
Den mänskliga kostnaden: Ett folkmord pågår
Skillnaden i dödssiffror berättar en iskall historia. Mellan år 2000 och 2025 har cirka 100 000 palestinier – varav hälften är kvinnor och barn – dödats av Israel. Under samma period har cirka 1 500 israeler dött, varav cirka 1 200 dödsfall inträffade den 7 oktober 2023. Enligt rapporter från den israeliska tidningen Haaretz var 400 av dessa israeliska soldater, och många civila dödades av Israels egen ”Hannibal-direktiv,” en policy som prioriterar att förhindra att gisslan tas – även till priset av civila liv.
Internationella organisationer, inklusive Amnesty International, Förenta nationerna och Internationella domstolen, har karakteriserat Israels handlingar i Gaza som folkmord. Sjukhus, skolor och bagerier har bombats. Svält har använts som vapen, och barn har dött av undernäring framför kameror. Israels ledare har avhumaniserat palestinier, kallat dem “mänskliga djur” och förespråkat deras utplåning. Detta är inget krig – det är folkmord.
Slutsats: Uppvaknande för rättvisa
I 75 år har världen sett åt andra hållet. Den har svalt lögnen om att Israel är offret, medan Palestina brinner. Den har sett hur hem har jämnats med marken, hur barn har svälts, och hur ett helt folk har berövats sitt land, sin värdighet och sin framtid. Det här är ingen konflikt – det är ett massmord. Det är ett folkmord. Och det händer mitt framför ögonen på oss, finansierat av de mäktiga, skyddat av de medskyldiga och ignorerat av de likgiltiga.
Men nu får det vara nog. Sanningen är här, och den är omöjlig att förneka. Palestina kämpar inte för frihet – det kämpar för överlevnad.
Israel, beväpnat till tänderna med världens stöd, försvarar inte sig självt – det utplånar en nation. Det här är inte självförsvar. Det är utrotning.
Vi kan inte se bort från det vi har sett. Vi kan inte låtsas som att vi inte hör skriken från mödrar som begraver sina barn, gråten från fäder vars hem nu är ruiner, tystnaden från byar som raderats från kartan. Vi kan inte låtsas som att detta inte är vårt ansvar. Vår tystnad är ett vapen. Vår likgiltighet är en dödsdom.
Men det finns kraft i att vakna upp. Det finns kraft i ilska. Det finns kraft i att säga: nu får det vara nog. Bojkott-, desinvesterings- och sanktionsrörelsen (BDS) är inte bara ett verktyg – det är en uppgörelse. Det är ett sätt att slita bort lögnerna, att hålla förtryckarna ansvariga och att stå med de förtryckta. Det är ett sätt att säga: vi ser er, vi hör er, vi kämpar med er.
Det här handlar inte bara om Palestina. Det handlar om vilka vi är. Kommer vi att vara generationen som såg ett folk försvinna, eller generationen som reste sig för att stoppa det? Kommer vi att vara medskyldiga, eller kommer vi att vara modiga? Valet är vårt. Men kom ihåg detta: historien kommer inte att förlåta oss om vi väljer fel.
Tiden för rättvisa är inte imorgon. Den är nu. Tiden för frihet är inte någon gång i framtiden. Den är idag. Palestina ber inte om vår medömkan – det kräver vår handling. Och vi är skyldiga dem, oss själva och mänskligheten att ge den.
Vakna. Tala ut. Kämpa. För om inte vi gör det, vem ska då göra det?
Muhammad Hamza
Eskilstuna
