Av de 274 dödade i samband med den israeliska attacken mot flyktinglägret Nuseirat i centrala Gaza-området var minst 64 barn. Antalet lemlästade och skadade översteg 700.
Massakern skedde genom ett intensivt bombangrepp, men många civila föll också, enligt överlevande vittnen, offer för godtyckliga terroristiska avrättningar, genomförda av israeliska kommandosoldater.
EU:s utrikeschef Josep Borrell har beskrivit det som drabbade Nuseirat som “en massaker på civila”, och understrukit att “blodbadet måste nu få ett slut”.
Massakern Nuseirat har av Israels regering beskrivits som en “oavsiktlig” (colatteral) följd av fritagningen av fyra israeler som hölls fångna i närheten av det bostadsområde som utsattes för terrorattacken. I samband med fritagningen omkom, enligt Hamas, tre israeliska fångar varav en var US-amerikansk medborgare.
Tilltron till den israeliska regeringens och krigsmaktens ständig upprepade påståenden om att de civila offren under kriget i Gaza-området inte dödats och skadats avsiktligt åtnjuter i dag, världen över, minst sagt låg tilltro. Frånvaron av tilltro till de israeliska påståendena gäller också Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och Internationella domstolen (ICJ), liksom FN:s generalförsamling, som riktat mycket stark kritik mot Israels krigföring
Antalet dödade palestinier i Gazaområdet de senaste åtta månaderna uppgår nu till minst 37000. Därtill kommer tusentals under rasmassor begravda offer. Offer som inte har hittats och inte identifierats. Närmare 8000 av de dödade är barn.
Den nu pågående terrorkampanjen mot den palestinska befolkningen i Gaza-området är den mest omfattande, men inte den första som den israeliska krigsmakten genomfört.
Under terrorkampanjen mot Gaza 27 december 2008 till 18 januari 2009 dödades 1400 palestinier, varav 400 barn. de israeliska förlusterna uppgick till 13, varav tre var soldater som miste livet genom egen eldgivning.
2014 skördade en närmare två månader lång israelisk terrorkampanj 2251 palestinska liv. Av de dödade var 551 barn.
2018 dödades 168 palestinier som vid gränsen till Israel protesterade mot den israeliska blockaden mot Gaza.
Vid kampanjerna 2008 och 2014 ägnade sig den israeliska krigsmakten, liksom i den pågående kampanjen, åt massiv förstörelse av infrastruktur, sjukhus och bostäder.
Den nu sedan åtta månader pågående kampanjen visar att starka krafter i det israeliska regeringsmaskineriet bestämt sig för att ta steget fullt ut, och att man nu målmedvetet slagit in på ett renodlat folkfördrivningsspår.
Ända sedan kolonialstaten Israels bildande 1948 har de israeliska regeringarna gentemot den palestinska befolkningen tillämpat en kombination av exploaterande apartheidpolitik och en exkluderande fördrivningspolitik. 1948 fördrevs omkring 750000 palestinier och 1967 cirka 300000. De palestinier som levt och lever i Israel, liksom de som lever på den 1967 ockuperade Västbanken har utsatts och utsätts för diskriminering och trakasserier.
Den våg av eskalerade trakasserier som nu dagligen drabbar befolkningen på Västbanken är – liksom terrorn mot den palestinska befolkningen i Gaza-området – ett uttryck för att starka krafter idag är inställda på en fördrivning också av Västbankens palestinska invånare. Apartheidsystemet är på väg att fasas ut. Nu är det fördrivning som ska gälla.
De pågående attackerna mot den palestinska befolkningen på Västbanken har resulterat i att omkring 500 människor dödats, och tusentals har fängslats. Förekomsten av grym tortyr av de fängslade har omvittnats, även av israeliska människorättsförsvarare.
Drivande i terrorn mot Västbankens palestinier är de fascistoida och rasistiska bosättarligorna, som opererar med aktivt stöd från israelisk polis och militär.
Ett stort antal nya folkrättsligt illegala israeliska bosättningar har under de senaste månaderna upprättats på Västbanken. Den israeliska arrogansen gentemot FN:s fördömanden av de illegala bosättningarna är från kolonialstatens och bosättarnas sida total.
Vad gäller Gaza-området har nu stora delar av området lagts i grus och förvandlats till ett ruinlandskap. Likaså har jordbruksmark utsatts för massiv förstörelse. Krigföringen har under åtta månader handlat om en krigföring mot palestinska folket. Därför har avsiktligt bostäder, skolor, sjukhus och infrastruktur för energi- och vattenförsörjning angripits. Även ambulanser och livsmedelstransporter har angripits och fler än hundra journalister har dödats.
Gaza skall göras obeboeligt, och målet är för Netanyahu och den israeliska högern att palestinierna skall drivas bort genom ständiga massakrer och massiv terror.
Ett ytterligare medel som kolonialstaten Israel denna gång använt sig av har varit en medveten utsvältningspolitik. Livsmedelstillförseln har under hela kampanjen saboterats och strypts, och efter det nu inledda angreppet i Rafah-området har situationen förvärrats ytterligare. Sjukdomar och ren svält breder ut sig. Ett stort antal dödsfall orsakade av undernäring registrerats. FN-företrädare på plats i Gaza hävdar att om den minimala nivån på livsmedelstillförseln består kommer redan i juli en miljon att riskera att dö av svält!
FN har i dagarna satt upp Israels regering på en lista över stater som grovt förbryter sig mot barns rättigheter. Netanyahu-regeringen har besvarat FN:s åtgärd med ursinne och hånfulla tillmälen.
Vad gäller USA och Biden-administrationen har det från det hållet hävdats att man känner “oro” över det stora antalet dödsoffer bland civila palestinier. Man har också talat om att en markinvasion i Rafah-området skulle utlösa åtgärder från USA:s sida.
Men Rafah-området har nu invaderats, och USA har i krystade ordalag hävdat att det inte rör sig om “en regelrätt invasion”. Trots stridsvagnarna i staden Rafahs centrum och massakrer på civila.
USA säger sig nu, efter massakern i flyktinglägret Nuseirat, att man vill se ett eldupphör. Samtidigt vidtar man inte några som helst kraftfulla åtgärder mot den israeliska regeringen. Vapenleveranserna till Israel fortgår och några bestämda krav på Israel att släppa in livsmedel framför inte.
Det är uppenbart att Vita Huset utför en balansakt med syftet att, inför lierade arabregimer – pressade av folkliga opinioner – och inför den mot Israels agerande kritiska delen av Demokraternas väljarbas på hemmaplan, försöka framställa det som att man inte reservationslöst stöder Israels krigföring, samtidigt som man i praktiken vill fortsätta ge substantiellt stöd till sin lierade vasall i Mellanöstern.
Från Netanyahu-regeringens sida är man inriktad på att fortsätta terrorn och folkfördrivningspolitiken, och övertygad om att USA:s “kritiska” synpunkter är vad de är: Ett hycklande spel inför gallerierna.
Det är mot den bakgrunden man ska se uttalanden från Netanyahu-regeringens företrädare om att den militära insatsen kommer att pågå under åtminstone ytterligare sju månader.
Det är också uppenbart att Netanyahu med förväntan ser fram emot att Donald Trump skall vinna presidentvalet i november. En regering under Trump kommer inte att vara lagd åt diplomatiskt finlir av något slag, och Netanyahu förväntar sig att med Donald Trump i Vita Huset få all tänkbar militär och politisk uppbackning, inklusive ett väpnat angrepp på Hizbollah och Iran från USA:s sida.
Om folkmordet skall kunna stoppas måste nu opinioner och alla regeringar med känsla för någon anständighet utan dröjsmål sätta maximal press på den israeliska regeringen. Inte bara all vapenhandel med Israel måste omedelbart upphöra. En omfattande bojkott och avbrytande av alla slags kontakter med kolonialstaten måste till. Här bör också den internationella fackföreningsrörelsen kunna ta på sig en viktig roll.
En åtalsprocess mot Netanyahu har initierats av ICC:s chefsåklagare, britten Karim Khan. Och alla regeringar som vill kalla sig anständiga måste nu deklarera klart och tydligt att de kommer att hörsamma en uppmaning från ICC innebärande att om tillfälle ges gripa Benjamin Netanyahu, så att han kan ställas till svars inför Internationella brottmålsdomstolen för krigsbrott och brott mot mänskligheten.
Massakern i Nuseirat blir då en i den den långa raden av förbrytelser som Benjamin Netanyahu kommer att få stå till svars för, den dag han ställs inför skranket i Haag.
