Denna debattartikel har tidigare varit publicerad som ledare i nättidningen Internationalen.
Visst är det märkligt att ju mer storpolitiska processer tar sig in i vår mediala vardag, ju mindre handlar samtalet om storpolitik? Tvärtom förväntas vi förstå världen med hjälp av psykologi och moralism.
Ryssland; detta enorma krackelerande imperium, utmålas som den stora fienden att projicera alla våra rädslor på, samtidigt som alltihop reduceras till fantasier om vad som pågår i Putins hjärna. Putin vill ha mer X, Putin drivs av Y, Putin tycker Z. Hela historien reduceras till några världsledares personlighetsdrag.
Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida är ett slående exempel på det. I en snabb historisk tillbakablick slog han exempelvis fast att bakgrunden till finska vinterkriget “var att Sovjets diktator Josef Stalin ville utvidga sitt territorium” (Aftonbladet 25/5), som om hela detta krig handlade om en mans begär till en havsnära tomt.
Så här är det i alla stora politiska frågor idag. Varje politisk katastrof eller omvälvning blir till ett obegripligt trauma, och vi har som samhälle förbundit oss att inte förstå. När Ryssland annekterade Krim 2014 förklarades det på ledarsidor i alla stora medier som att ett “nytt kapitel” nu inletts.
Annekteringen gjordes till ett brott frikopplat från alla orsakssamband. Åtta år senare – år av fördömanden och reduceringar av spänningarna mellan Ukraina och Ryssland som de mellan gott och ont, demokrati och diktatur – eskalerade konflikten till invasion och brutalt krig. Och istället för analys och långsiktiga lösningar fick vi ställningstaganden. Fördömer du invasionen? Tar du avstånd?
Inte bara skulle kriget tolkas i moraliska termer, det skulle också tona fram som obegripligt.
Gång efter annan kunde man läsa i ledare och politiska uttalanden att Rysslands invasion av Ukraina inte bara var oförsvarlig, utan också oförståelig. Att alls analysera utvecklingen blev “att relativisera”, och relativisering är idag något mycket suspekt. Att inte bara reagera känslomässigt med avsky och rädsla är nog för att bli misstänkliggjord.
Det är inte svårt att se hur detta är en typ av historieskrivning som formats av hur Väst valde att hantera förintelsen efter världskrigets slut. Genom att förintelsen och nazismen transformerades till en fullständigt unik kontextlös händelse kunde alla icke-tyska stormakter två sina händer.
Övergrepp som begicks i kolonierna, folkmord, koncentrationsläger, hela västvärldens strukturella rasism och antisemitism försvann som i en magisk akt. I stället fick vi nazismen som den metafysiska ondskan. Det onda som i ett trollslag gjorde alla andra goda och fria från skuld.
Det är inte heller svårt att se hur det lockar att måla upp alla världens konflikter efter samma mall. Vårt ljus mot deras mörker. Men det har en bieffekt och det är att världen blir obegriplig, oberäknelig och mycket mycket otäck.
Så, istället för att se hur västimperialismen skapar sina egna mardrömmar genom sitt cyniska och maktspel, får vi en värld där en dunkel och illvillig fiende dyker upp när som helst och rycker undan vår matta.
I terrorbombningarna och utsvältningen av Gaza har formatet tagit sig så bisarra uttryck att israeliska befälhavare och ministrar kan säga exakt vilka brott de ska begå, varefter vi sedan i realtid kan följa sagda krigsbrott, medan mainstreammedia ignorerar källorna som finns ett knapptryck bort i sina försök att inordna nyheterna inom sitt gängse narrativ.
Man kan bli paranoid för mindre – och därför är det viktigt att poängtera att även de vars agenda gynnas (kortsiktigt) av utvecklingen, de som ville ha Natomedlemskap, DCA-avtal, kärnvapen på svensk mark, de är i de flesta fall lika rädda, paranoida och förvirrade som alla andra. Det behövs inga marionettmästare bakom kulisserna som styr utvecklingen. Är stämningen tillräckligt uppskruvad rycks tillräckligt många med för att situationen ska förlora alla proportioner.
När historiska brott begås är det självklart viktigt att ta ställning, men vår uppgift som socialister går djupare än så. Det är vår plikt att analysera och utröna komplexa sammanhang. Hamas exempelvis, kan både vara en djupt reaktionär rörelse och ett uttryck för ett kolonialt motstånd samt resultatet av det regionala maktspelet mellan Israel, Iran och Syrien. I den här världen är ingenting någonsin bara en sak.
Det betyder inte att det inte går att ta ställning, men det kräver ödmjukhet. I en samtid som inte tolererar förståelse kommer vi oundvikligen anklagas för relativisering och till och med medlöperi.
Men det finns inget annat sätt att göra motstånd mot en reaktionär tidsanda, en tidsanda där vi alla riskerar att bli medskyldiga i nya historiska tragedier, för att vi inte vågade tänka och agera självständigt.
