Insändare P: “Jag mötte Märit, 77, idag …

Har inte träffat henne på 7-8 år.Hennes son var missbrukare en gång. Efter x antal vårdhem a la 300.000 kronor är han nu nykter alkoholist(?)och det värsta av allt! Han är religiös. Märit arbetade på fabrik i 10 år,  omskolade sig till vårdbiträde, sen hemtjänsten till förtidspension då hon var runt 55.
Hon har också dragit ut sina tänder själv tills hon fick hjälp med löständer av socialen. Hennes pension är under socialnormen, men hon orkar inte böka med dom längre. Innan vi skiljs åt, jag får en kram, som jag känner är ett adjö, precis som den kram jag fick av Mogge dagarna innan han i förtid dog av dr. H:s beslut i augusti 2008- och den kramen Persson gav mig på stan två dagar innan han ”frös ihjäl” i en bil i Torshälla, han viskade i mitt öra “jag älskar dig”, och nu Märits kram. – Skulle blivit narkoman, det kanske inte är för sent,säger hon. Vad svarar man på det? Jag är tyst, kramar hennes hand, hon skjuter sakta sin rullator framför sig. Jag ser hur ont hon har. Jag skäms. Tänker när jag vänder hemåt med en tår som sakta suger sig in i en rynka, på Linus som köpte 2 75:or och hängde sig i skogen bakom skogsängen för nåt år sedan.
Jag vill riva upp stenen jag vandrar på,riva stadshuset, boja det präktiga folket och få dom att trampa upp stigar vi kan gå på. Där ska dom få löpa gatlopp, x antal gånger a la 300.000 kronor.  I den sjätte utrotningsfasen är dom inte värda mer. Där ska Märit och jag dra ut deras tänder och göra mobiler av dom. Hon har ju rätt- det är kanske inte för sent…

p.

Liknande artiklar: