Hallå, hur tänker ni? De har väl inte med varandra att göra?
Att leva i en relation innebär att vi hjälps åt för att vardagspusslet ska gå ihop. Det är självklart. Men när en partner i en relation blir beroende av den andra, sviktar jämställdheten. Rätten till självständighet ska finnas oavsett i vilken relation personerna befinner sig. Om samhället bidrar till att en person hamnar i ett beroende till en partners godtycke då försvinner självständigheten.
Dagens neddragningar av stödet för personer med normbrytande funktionalitet (funktionsnedsättning) är skrämmande. Det har många vittnat om. Konsekvenserna för de kvinnor som lever i en relation, där mannen är den som ger vardagsstödet, är att stödet lätt blir villkorat. Det handlar inte enbart om rättigheten att t ex få handla när, var och vad jag vill utan det handlar även om rätten att ta med barnen till ishallen, museet, till träningen etc. Alltså sådant som de flesta föräldrar gör. Utan stöd från samhället via LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade), personlig assistans eller ledsagning blir dessa självklarheter inte genomförbara utan jämställdheten försvinner. Om partnern inte vill eller kan blir det inga aktiviteter med barnen. Den som inte ensam klarar att utöva aktiviteterna får lättare att backa och hålla tyst om de gliringar hon eller han får höra om hur tröttsam hen är att leva med.
Jaha, säger du. Handikappersättningen då? Ja, det är rätt mycket som inte är självklart när en person med synnedsättning och ledsagare ska göra något. Alla inträden till museer, utställningar, bio och teatrar betalas inte självklart av de kommuner som beviljar insatsen ledsagning. I vissa kommuner kostar ledsagning 310 kronor i timmen. Det kan bli dyra utflykter…
Vill du delta i ett upprop för #metoo, som anordnats för alla dem som startat uppropen, innebär det för den som inte klarar besöket utan ledsagare, att hon eller han själv får betala den person som måste följa med. Kommunens ledsagare får sällan lämna kommunen eller stadsdelen. Det heter att insatsen ska ske i närområdet trots att den ges för att bryta social isolering.
Isolerad och utesluten går att bli på många sätt. De döva kvinnor som kom till mötet kom till ett möte utan teckentolk eftersom det ännu inte är en självklarhet att se till att möten är tillgängliga för alla. Att själv ordna teckentolk är lättare sagt än gjort eftersom regelverket är väldigt snålt. Tills lagstiftningen rättats till skulle de kanske kunnat lägga ihop den månadens handikappersättning och köpt in en teckentolk nu när samhället valt att inte vilja ordna någon? Då hade de också kunnat höra vad Åsa Regnér sa på mötet.
Även stödet på en arbetsplats behövs av samma skäl. “Kan inte dina arbetskamrater hjälpa dig?” och så är vi där igen med att bocka och buga och vara tacksam. Och kanske inte orka säga ifrån när någon tar sig friheter…
Rätten till ett självständigt och jämställt liv utan våld är ännu ingen självklarhet men kan bli. Arbetet med att komma dit måste ske både i det stora och lilla och i det måste vi alltid påminna oss om allas lika värde; du är okej, jag är okej.
Denise Cresso-Nydén, Funktionsrättspolitisk talesperson för Fi
Gudrun Schyman, Partiledare för Feministiskt Initiativ
Gudrun Tiberg, riksdagskandidat för Fi
Susan Löfgren, sammankallande för medlemsgruppen Fi Funktionalitet
