Foto: Sasin Tipchai/Pixabay.

I fruktan för feminismens död

För en tid sedan gjorde SVT grävande journalistiska insatser om något som benämns oskuldsoperationer. I den efterföljande rapporteringen ropade vår nuvarande jämställdhetsminister Paulina Brandberg mycket högstämt på ”en så bred kriminalisering som möjligt” av kliniker som tillhandahåller denna sorts behandling. Det är en märklig ståndpunkt.

Hennes logik är således att den som hjälper kvinnor att hantera ett gammaldags och oupplyst patriarkat vars metoder är mycket hårt repressiva skall kriminaliseras. Om det gällt ett barn som flyr en misshandlande förälder skulle inte samma logiska felslut gjorts. Att kriminalisera den som ingriper och vill hjälpa skulle aldrig ens övervägts i den upplysta delen av världen. Låt oss därför undersöka de olika argumentationslinjer som är möjliga för Paulinas ståndpunkt.

Etiken vid ett ingrepp vars motiv inte är att avhjälpa ett sjukdomstillstånd kan helt rimligt ifrågasättas, men det gäller givetvis också alla former av kosmetiska ingrepp vars motiv är fåfänga. Att köpa sig en ny näsa eller hårtransplantera en uppdykande flint framstår då som mindre angeläget än att undvika risken för repression från kulturellt motiverade mäns hårda nypor.

Det kan också ifrågasättas om samhället utbildar sjukvårdspersonal för att förse världen med ovetenskapliga oskuldsoperationer. Men oskuldsoperationer är en obetydlig verksamhet jämfört med fillers, silikon och de kostnader som knyter till att avhjälpa misslyckade skönhetsingrepp. Borde kanske hela denna sjuka industri förbjudas? Möjligen med undantag för de som hotas av förföljelse? Tanken är inte enkel att avfärda.

Man skulle även kunna tänka sig att vårdgivare ockrar på den förföljda gruppen kvinnor eller på annat sätt utnyttjar deras utsatthet. Det anförs dock inte som argument av förbudsivrare, så det är svårt att ha en uppfattning. Att abortförbud ibland livnär ett utnyttjande av nödställda beskrivs ofta i litteratur men vårt svenska samhälle står nog idag mestadels utanför denna kontext. Frågan om fri abort svajar dock hos en hel del högerpolitiker i Sveriges riksdag även om inget parti öppet intar förbudsposition.

Som jag försöker visa är det svårt att hitta en rimlig grund för ett kriminaliserande av den här typen av ingrepp. Det är idag tillåtet för individen att kirurgiskt manipulera sin kropp och det är tillika tillåtet att tillhandahålla dessa tjänster. Det som skiljer ut den tjänst man nu vill kriminalisera är således endast ingreppets motiv. Fåfänga för att möta vår tids sjuka kroppsfixering är legitimt men inte en önskan om att undkomma patriarkal repression. Det är mycket märkligt! Det är svårt att se någon annan vinnare än det repressiva och efterblivna patriarkatet vid en kriminalisering.

Är då andra motiv som grundlägger Paulinas helt obegripliga ”feminism” möjliga? Debatten om slöjor där vissa partier i Sverige vill förbjuda bruket på samma sätt som partier i andra länder vill förbjuda utsläppt hår kanske ger en del ledning. Jag vet inte om det kallas kulturkrig eller bara reaktionär högerkonservatism med dunster från bruna byxor, Paulinas medkänsla riktas hur som helst inte mot de utsatta kvinnorna, så vart tar den vägen?

Den enda logiska slutsatsen är att den nya svenska högerns värdekonservativa Tidölag och försvarare av hederskultur från andra länder har en gemensam syn på klansamhällets förträfflighet. Man ogillar de individuella positiva friheter som en generös stark stat tillhandahåller. Möjligheten att utbilda sig att flytta hemifrån att älska vem man vill utan att familjens/klanens traditionella, ofta efterblivna föreställningar begränsar. Man värnar kontrollen inom den egna gruppen och en tid då var och en i samhället krokan vet sin plats cementerat i folkdräkter, konstiga skägg, lockar och fåniga hattar.

Var finns den feministiska motreaktionen? Varför är det så tyst?

Grumpy

Liknande artiklar