Mikael Lejunger:
I april 1940 besatte Nazityskland Danmark och Norge – så står det i våra läroböcker och det är ett väldokumenterat historiskt faktum. Vad som däremot aldrig nämns är Operation Gällivare; britternas och fransmännens försök att ockupera Sverige.
I början av år 1940 förflyttades världskrigets brännpunkt till de nordiska länderna. Finländarna förde en desperat kamp för sin nationella existens mot den invaderande röda armén, och det var bara en tidsfråga, när landet skulle bli ockuperat.
Detta väckte oro i väst, där man befarade att framskjutna sovjetiska positioner skulle bli ett allvarligt hot mot de svenska malmfälten. Frankrike och Storbritannien var nämligen också intresserade av den för krigsindustrin så viktiga järnmalmen. Därför bestämde man sig för att genom en militär aktion stoppa leveranserna till Tyskland och själv lägga beslag på den värdefulla metallen.
I januari började britterna och fransmännen planera Operation Gällivare: en landstigning i Nordnorge, som skulle följas av en attack över den svenska gränsen. Norra Lappland skulle ockuperas och järnmalmen “konfiskeras”. För att ge överfallet en fernissa av legalitet, erbjöd man den finska regeringen militär assistans: femtiotusen man skulle genast sändas till Finlands hjälp, förutsatt att de gavs fri lejd genom Norge och Sverige(!)
Tyskarna hade en spion i den franska generalstaben och var därför välunderrättade om situationens utveckling. De avslöjade det skenbart generösa erbjudandets verkliga natur för finnarna, och dessa tackade nej till den utländska interventionen. Som gentjänst sändes en note från Berlin till Moskva, där det meddelades, att en rysk ockupation av Finland inte längre var förenlig med Tysklands intressen. Kort därefter tog det finska Vinterkriget slut.
Planeringen av Operation Gällivare fortsatte dock, trots att det inte längre fanns något trovärdigt casus belli. Datumet för den brittisk-franska invasionen sattes till 10 april, men tyskarna var ett steg före.
Den 9 april besatte de Norge och Danmark, vilket kom som en fullständig överraskning för London och Paris. De landstigande britterna och fransmännen mötte till sin förvåning oväntat hårt motstånd, för de var helt ovetande om att de hade tyska trupper mot sig. Kampen om Nordnorge upphörde efter Tysklands anfall mot Frankrike en månad senare, och Sverige slapp försvara sin “neutralitet”.
Vi ska inte tacka Hitler för att han räddade Sverige och Finland från ockupation. Hans bevekelsegrunder var inte “ädla”, för han hade sin egen ko på isen, men den historiska dokumentationen ger entydigt vid handen, att världskrigets alla huvudaktörer var lika goda kålsupare.
Tyvärr finns det än idag många som tror på Hollywood-romantikens och den allierade krigspropagandans patetiska försök att rättfärdiga västmakternas aktioner i andra världskriget med floskler som “en kamp för frihet, rättvisa och demokrati”. Horribla uttalanden från den part, som startade världsbranden. I verkligheten fanns inga “goda stater” bland de krigförande länderna – bara kriminella politiska och militära ledare.
Vid Nürnbergrättegångarna åtalades toppnazisterna för bland annat planerande av anfallskrig och brott mot freden. Arton av dem dömdes till döden eller långa fängelsestraff. Paradoxalt nog var de som fällde domarna representanter för länder, vars ledare hade gjort sig skyldiga till samma brott som nazisterna. Om Roosevelt, Churchill och Stalin hade suttit på de åtalades bänk, skulle de med största sannolikhet ha blivit hängda. Men som alltid förut och efter, är det segrarna som dikterar historieskrivningen.
Mikael Lejunger
Märsta
