“Vad som sker stort, sker tyst”, hävdade den gamle skalden och artonhundratalsliberalen Erik Gustaf Geijer. Sällan har väl detta bekräftats så som i år då våra grundlagar håller på att ändras utan nämnvärd debatt. En osund tystnadskultur breder ut sig i dagens svenska maktelit när det handlar om beslut som anses ofrånkomliga men är svåra att försvara i fullt dagsljus. Det skriver den tidigare MP-riksdagsledamoten Valter Mutt.
Denna debattartikel har tidigare varit publicerad också i tidningen Internationalen.
*****
Det höghastighetsförfarande som präglat Natoprocessen har knappast heller gett tid för en eftersinnande debatt om hur Sverige förändras av att bli frontstat i en USA-ledd kärnvapenallians. Natomedlemskapet är när allt kommer omkring inte någon trivial teknikalitet, låt vara att det mer eller mindre framställdes så av såväl S-regeringen som borgerligheten.
Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, som utgör två av våra fyra grundlagar, måste nu beskäras för att våra nya allianspartners ska kunna lita på oss. Det handlar om att införa en sorts ”Lex Assange” för att skrämma bort framtida visselblåsare. Lagförslaget ifråga benämns Lagen om utlandsspioneri och syftar till att göra det möjligt att utdöma fängelsestraff på upp till åtta år för personer som genom att röja hemligstämplade uppgifter bedöms skada Sveriges relation till andra stater eller mellanstatliga organisationer.
Den här säregna lagen väjer inte för att vid behov upphäva anskaffar- och meddelarfriheten och möjliggör därmed att såväl journalister som uppgiftslämnare kan dömas till långa fängelsestraff. Uppgiftslämnares rätt att vara anonyma, liksom journalisters rätt att ägna sig åt undersökande verksamhet, har hittills betraktats som pressfrihetens gyllene regler och för att ändra på detta krävs grundlagsändringar. En grundlagsändring kräver två riksdagsbeslut med val emellan.
Riksdagen röstade i våras ja till de föreslagna grundlagsändringarna, endast Vänsterpartiet röstade nej medan Liberalerna lade ner sina röster och samtliga övriga partier röstade bifall. I mitten på november äger den slutliga och avgörande omröstningen i riksdagen rum.
Grundlagsändringar brukar beredas av en parlamentariskt sammansatt kommitté med tillgång till sakkunniga experter. Detta förfaringssätt har emellertid frångåtts denna gång och istället har uppdraget gått till en enmansutredare och sedan har den fortsatta beredningen ägt rum på justitiedepartementet. Något som gett upphov till misstankar om att Sverige utsatts för påtryckningar från Nato och/eller Natoländer om att skyndsamt införa en “Lex Assange” och att det därför inte funnits tid för en sedvanlig process.
En lång rad remissinstanser har ställt sig kritiska till införandet av en särskild lag för utlandsspioneri och hänvisat till att vi redan har en väl fungerande spionerilagstiftning. Datainspektionen varnar för “en påtaglig risk för betydande intrång i den personliga integriteten”. SVT anser att möjligheten för medier att kritiskt granska och rapportera skulle försvåras väsentligt av den föreslagna lagen.
Journalistförbundet, Publicistklubben, Reportrar utan gränser och Myndigheten för Press, radio och tv sällar sig också till kritikerna. Och i ett gemensamt remissvar skriver fyra chefredaktörer i Bonnierkoncernen att lagförslaget påminner om de inskränkningar i tryckfriheten som infördes i Tyskland efter nazisternas maktövertagande 1933 och de befarar att “den föreslagna lagen kan enkelt användas för att erodera den grundval som tryck- och yttrandefriheten är för ett fritt samhälle”.
Den massiva kritiken ledde till att det i den slutgiltiga propositionstexten infördes en skrivning om att ”en gärning ska inte utgöra brott, om den med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig”. Men denna vaga formulering har inte lugnat kritikerna, som undrar hur “försvarlig” definieras och vem som ska avgöra det.
Även om lagen om utlandsspioneri inledningsvis kommer att tillämpas restriktivt så är risken uppenbar att en våt filt av självcensur lägger sig över media när journalister och ansvariga utgivare tvingas leva under hot om långa fängelsestraff. Det kräver ingen större fantasi för att inse hur en sådan här lag kan komma att missbrukas i diverse politiska syften. Att ett och samma ord – exempelvis “terrorist” – kan ha helt olika innebörd i skilda Natoländer underlättar, milt uttryckt, inte tillämpningen av en sådan här luddigt formulerad lag.
Riksdagsledamöter beskrivs emellanåt som röstboskap i knapptryckarkompanier. De nyvalda 349 ledamöterna har nu en historisk chans att visa att denna vulgärbild inte stämmer och att de är självständigt tänkande individer kapabla till civilkurage. Omröstningen om lagen om utlandsspioneri äger preliminärt rum den 17 november.
