Kjell Östbergs artikel – om den låtsassocialdemokratiska S-ledningens totala och ogenerade fanflykt från de sista resterna av partiets historiska arv och antydningar till progressiva ideologiska positioner – har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Artikelförfattaren konstaterar med vemod hurusom en del tappra men inbilska partimedlemmar, som påstår sig kunna skönja en “vänstersväng”, nu försöker peka på enstaka antagna formuleringar i kongressens texter såsom varande uttryck för att “partiet är på rätt väg”. När det istället handlar om taktiska små eftergifter och slug beräkning från S-ledningens sida – eftergifter som S-ledningen med numera sedvanlig cynism i praktiken gladeligen kommer att ignorera.
*******
Förhoppningarna var stora hos radikala socialdemokrater att partiet skulle inleda en vänstersväng. Det gällde bara att begränsa skadeverkningarna av den hårdare kriminal- och migrationspolitiken.
Hur gick det?
Den röda fanan har blivit blågul, skriver Kjell Östberg i sin kommentar till den nyss avslutade S-kongressen.
– Vi är ett förnyat parti. Det gick bättre än jag trott att skärpa skrivningarna i miljöfrågorna, säger ett ombud från S-föreningen Reformisterna. Det var en seger för demokratin.
– Ett steg till vänster, menar Reformisternas ordförande Markus Kallifatides samtidigt som han röstat för flera förslag som dissat en rad av föreningens hjärtefrågor.
– Partikongressen satte ner foten. Rätt riktning om migrations- integrationspolitken, heter det i vänsterlutande nättidningen Rörelsen som hänvisar till nya formuleringar om att invandringen har bidragit till att stärka den svenska ekonomin. Nu förväntar man sig att partiledningen byter retorik.
Ja, listan kan göras lång på kritiker som efter nattliga förhandlingar stiger upp i talarstolen och tackar ledningen för deras lyhördhet, hyllar den interna demokratin och sedan yrkar bifall till ett förslag som med mindre kosmetiska förändringar ser ut som partistyrelsens ursprungliga.
Det borde kräva mycket självförnekelse att se det som en seger att formuleringen att invandringen ska vara “stram” nu ändrats till ”stram under överskådlig tid”. Partistyrelsen fick igenom 98 procent av sina förslag.
Nu tillhör det här den socialdemokratiska liturgin. Kongressen får igenom några symboliska förändringar, sen visar det sig efter ett tag att partiledningen ändå gör som den vill.
Och Magdalena Anderssons tal var en rungande örfil till alla som hoppats på att deras arbete spelat någon roll.
Partiledarens linjetal är höjdpunkten på en socialdemokratisk kongress. Här stakas de kommande årens politik ut. Här lyfts partiets prioriteringar fram. Här läggs grunden för den kommande valrörelsen.
Nästan hela talet ägnades åt upprustning, kriminalitet och migration. Och det var hårda tag som gällde: Försvaret kommer att kosta stora summor, annat får stå tillbaka. Ännu mer repressiva lagar, inklusive maffialagstiftning och 14-åringar i fängelse. Invandringen ska vara stram. Punkt.
Att räkna ord säger ibland mer än långa analyser. Så här såg Anderssons tal ut.
Klimat nämndes 0 gånger
Miljö 0 gånger
Så mycket var klimataktivisternas segrar värda när partiordföranden talar klarspråk.
Jämlikhet nämndes 0 gånger
Jämställdhet 0 gånger
Solidaritet 0 gånger
Gaza 0 gånger
Ordet internationell nämndes 4 gånger
Men samtliga internationella referenser handlade om att hylla samarbetet med överstatliga, ibland reaktionära institutioner som NATO, EU eller Världsbanken
Arbetarrörelsens internationella solidaritet var helt frånvarande, liksom naturligtvis stöd till palestiniernas kamp eller solidaritet med världens flyktingar.
Andra teman var desto mer närvarande.
Försvar nämndes 8 gånger
Kriminalitet 10
Säkerhet 17
Och i ohotad topp: Sverige eller svensk 78 gånger!
“Svenska folket” är som bekant Magdalena Anderssons favorituttryck.
Det är ett begrepp indränkt med historisk laddning av sämsta sort. ”Svenska folkets underbara öden” hette folkskolans historiebok när nationalismen var som allra mest reaktionär vid förra sekelskiftet. Rasbiologiska institutet mätte mönstertyper för ”svenska folket”. “Svenska folket” skulle skyddas från rasblandning.
Jag är patriot, förklarade Andersson stolt, och hennes patriotism visste inga gränser. Talet var fullt av formuleringar som “Vi ska säkra Sverige och svenska folkets frihet och säkerhet … Vi ska ge allt för vårt land! … Jag vill att den svenska flaggan ska hissas på varje torg”. Den röda fanan har blivit blågul.
Visst kan man förstå att det kan vara svårt för kongressombuden att stå emot erfarna partitoppar i de olika arbetsgrupperna och de kanske därför kompromissar lite mer än de tänkt sig. Men emellanåt handlade det om svek och bedrägeri.
Frågan om kortad arbetstid hade seglat upp som en av kongressens viktigaste frågor. Många hundra motioner krävde 6 timmars arbetsdag eller åtminstone 35-timmarsvecka med bibehållen lön. Det blev hårt uppbackat av S-kvinnor och deras ordförande Annika Strandhäll som krävde lagstiftning. Det motsatte sig partistyrelsen och LO. Detta var en fråga för arbetsmarknadens parter och skulle lösas med förhandlingar i enlighet med den svenska modellen.
Skepsisen var stor hos många mot att överlåta frågan till LO och arbetsgivarna, och på goda grunder. Svenskt näringsliv har hela tiden sagt blankt nej. I själva verket har ingen omfattande arbetstidsförkortning lösts vid förhandlingsbordet de senaste hundra åren. När 40-timmarsveckan och 5 veckors semester genomfördes på 1970-talet krävde det tvärt om att LO bröt med den svenska modellen och att den socialdemokratiska regeringen lagstiftade.
Ingenting tyder på att LOs ledning idag skulle vara kapabel att pressa arbetsgivarna till några betydande eftergifter på detta område.
Trots att detta knappast var okänt för Strandhäll kapitulerade hon fullständigt och fick kvinnoförbundet att acceptera att göra det till en facklig fråga. Därefter kunde kongressen snabbt besluta att minskad arbetstid i och för sig var prioriterat men att man inte ens skulle nämna hotet om lagstiftning om förhandlingarna misslyckades.
Ett historiskt beslut, sa Strandhäll. Ett historiskt svek mot en fråga som varit kvinnoförbundets hjärtefråga i ett halvt sekel, är en annan tolkning bland besvikna gräsrötter.
Sveket räddade antagligen Strandhälls plats i en kommande regering.
Den som under helgen har lyssnat på inlägg från ombud som år ut och år in arbetat med flyktingsolidaritet, på brinnande klimataktivister eller på kvinnor som kämpar fackligt inom vården har fått en glimt av den folkrörelse som fortfarande lever kvar inom rörelsen.
Det är då lätt att glömma att en socialdemokratisk partikongress domineras av heltidspolitiker som sällan synts på en Palestina-demonstration eller klimataktion. Deras karriärvägar liknar allt mer de andras inom den politiska klassen. Det var ingen tillfällighet att en motion som vände sig mot att ledande socialdemokrater tog uppdrag inom lobbyorganisationer inte hade en chans att gå igenom. Det är dom, inte gräsrötterna som styr det socialdemokratiska partiet.
En partikongress som till 98 procent röstar som partistyrelsen gör, är det verkligen en seger för demokratin?
Kjell Östberg
Läs också:
Blodig spelplan eller planerad hushållning – eFOLKET, 3 juni 2025.
Kommunal varslar om strejk mot privata vårdgivare – Internationalen, 3 juni 2025
