Jag lyssnar på radion och ett inslag om löner och löneförhandlingar. Det är Kommunals ordförande Tobias Baudin som tycker att man behöver löneökningar utöver “märket” därför att det är svårt att rekrytera vårdpersonal som arbetar under Kommunalarbetareförbundets avtal. Vårdpersonal som är relativt lågt avlönade och värda högre löner.
Det pratas om procent hit och procent dit. Och man ser braskande rubriker:
“Arbetsgivarna om lönekrav på 3 procent: ´Helt orealistiskt´”
“Svenskt näringsliv kräver löneökningar under 2 procent”
“Arbetsgivarorganisationen: Krav på sänkta lägstalöner”
“KI (Konjunkturinstitutet. Min anmärkning): Lönerna bör öka med tre procent per år om det svenska inflationsmålet ska kunna hållas”
Varför pratas det bara om procent – inte kronor? Det är ju kronor vi använder när vi handlar mat, betalar hyran, betalar tandläkarbesöket, köper nya skor till barnen och så vidare.
- Om den som tjänar 20 000 i månaden får 3 procent i löneökning blir det 600 kronor/månad.
- Om den som tjänar 100 000 i månaden får 3 procent blir det 3 000 kronor/månad.
Tar vi klivet upp mot toppen hittar vi Carolina Lemne som tidigare var vd för Svenskt Näringsliv. 2015 var hennes månadslön 490 000 kronor.
Nu kräver Svenskt Näringsliv att löneökningarna måste hamna under 2 procent. Om vi leker med tanken att Carolina Lemne skulle fått 2 procent i löneökning så blir det ändå en nätt liten ökning med 9 800 per månad.
Med lika stor ökning i procent för alla, 3 procent, skulle hennes löneökning blivit 14 700 kronor per månad.
Och detta var 2015, så man kan ju anta att topplönerna inom Svenskt Näringsliv ligger betydligt högre idag.
En jämförelsesiffra jag hittar är att Svenskt Näringslivs vd tjänar 22,7 industriarbetarlöner år 2018.
Och går vi ännu högre, till topparna inom de stora bolagen, så hamnar ofta lönerna på 10-15 miljoner om året. Ofta bonusprogram som ger lika mycket till. Då är vi uppe i kanske 2 miljoner per månad. Påslag med 3 procent innebär då 60 000 kronor mera per månad. Men nu är vi uppe på så svindlande höjder att procenten knappast räcker till.
Jag kommer ihåg för många år sedan. Jag arbetade inom Eskilstuna kommun. Det var avtalstider.
Det var en av kommunens högre chefer, en kvinna som arbetade just med löneförhandlingar som uttalade sig i lokalbladet. Jag minns inte orden exakt, men det var ungefär:
“Om alla får samma procent i löneökning blir det ju mest i kronor till de som tjänar mycket”.
Jag riktigt ser framför mig hur hon lyste med hela ansiktet av salighet över denna uppenbarelse – denna fantastiska matematiska uppenbarelse.
Tänk att komma till den insikten – om alla får samma procent i löneökning blir det mest i kronor till de som tjänar mycket.
Jag kommer ihåg att jag skrev en insändare där jag lovprisade henne för hennes senkomna insikt. Bättre sent än aldrig. En något ironisk insändare där jag föreslog att hon borde få Nobelpriset i ekonomi.
Rolf Waltersson
