Ett system riggat för en maktelit där pengarna styr
Det är krångligt om man vill delta i presidentvalet i USA. Den som är röstberättigad måste i förväg registrera sig. I vissa delstater kan man registrera sig via nätet – om man har tillgång till dator. I andra delstater måste man ta sig till ett registreringskontor eller postkontor. Redan här finns en “tröskel” som många röstberättigade stupar på.
Vid valet 2012 var det 24 miljoner röstberättigade som inte kunde rösta därför att man inte registrerat sig i tid eller att registreringarna förklarades ogiltiga av olika skäl.
Endast 71 procent av de röstberättigade hade registrerat sig och fått godkänt att delta i valet.
Vi kan jämföra med hur det är här i Sverige där alla röstberättigade automatiskt får sitt röstkort hemskickat med posten.
Dessutom är många i USA förvägrade rösträtt. Det ser olika ut i olika delstater. I vissa delstater saknar de som sitter i fängelse rösträtt. I andra delstater mister man sin rösträtt för hela livet om man har suttit i fängelse, sonat sitt brott och är frisläppt – oavsett för vilket brott.
Det innebär att 8 procent av afroamerikanerna i USA saknar rösträtt. I Florida är det 20 procent av afroamerikanerna som saknar rösträtt. Totalt är det 6,1 miljoner som saknar rösträtt därför att de sitter eller har suttit i fängelse.
Det sägs att folket i USA ska rösta fram sin president nu på tisdag 3 november. Men det är en sanning med modifikation.
Det man röstar fram är elektorer, som i sin tur väljer president. Det är alltså en form av indirekt val. Elektorerna har avgett ett löfte om vilken av kandidaterna de ska rösta på.
Totalt är det 538 elektorer som ska väljas, så det krävs 270 elektorsröster för att få majoritet och bli vald.
Elektorsystemet är så konstruerat att i delstater med stor befolkning väger en röst mindre jämfört med i en delstat med liten befolkning.
I till exempel Kalifornien går det 700 000 röster per elektor. Men i en liten stat som Wyoming går det knappt 200 000 röster per elektor.
Det betyder att en röst i en delstat med få invånare är mera värd än en röst i en delstat med många invånare.
Inte alls som vår princip: “En man. En röst”
Enmansvalkretsar
Dessutom innebär valsystemet i USA att varje delstat är en “enmansvalkrets”. Den som får flest röster vinner hela delstaten. Det är därför man pratar om “swingstater” där det väger jämt mellan Biden och Trump, där några få röster kan skilja mellan att få “allt” eller “inget”.
Eftersom rösterna är olika värda i stora och små delstater blir det ibland så att den kandidat som till slut väljs till president har fått färre röster än den som förlorat.
Vid förra valet 2016 fick Donald Trump 46 procent av folkets röster, men 55 procent av elektorsrösterna.
Det har hänt, åtminstone vid 5 presidentval, att den som valts till president har fått färre röster än förloraren.
Hela valsystemet i USA är riggat för de två stora partierna. Det är i praktiken ett tvåpartisystem. En förutsättning för att vinna i ett presidentval är att man har pengar – mycket pengar. Pengar som satsas i enorma valkampanjer som till sitt innehåll liknar kommersiella reklaminslag för hårschampo, casinospel och CocaCola.
Och man kan ju se Trumps valmöten på TV som liknar fanatiska religiösa väckelsemöten, som har mycket lite med politik att göra. I alla fall om man jämför med politiska valmöten här. Det handlar mera om att “elda upp” väljarna än att prata sakpolitik.
“Mellan 2-3 miljarder kronor. Så mycket kostar det att bli president i USA”, skrev SvD Näringsliv – år 2008..
Det kan säkert vara mycket mera, för det där med kampanjpengar försöker man hålla så hemligt som möjligt. Man vill ju inte framstå som att man är beroende av pengar. Framför allt inte om pengarna kommer från rika industrimagnater som satsar pengar på “sin” kandidat med baktanke att “få tillbaka” i form av gynnsamma politiska beslut.
Det var till stor del därför Trump vann förra valet, då Hillary Clinton sågs som storfinansens och etablissemangets kandidat. Något Trump utnyttjade genom att framställa sig som “folkets” företrädare, trots att han själv är en rik uppkomling som är så långt från “vanlig folk” man kan komma.
Vilket som – man blir inte president i USA och man inte har tillräckligt med pengar att satsa på stora reklamkampanjer.
Inte helt utan anledning att USA kallas för “Dollarocracy”, som på svenska blir dollarokrati eller dollarvälde.
Om man lägger ihop det hela kan man verkligen fråga sig:
Hur demokratiskt är världens största demokrati?
Jag har tidigare skrivit här i eFOLKET, 14 december 2019 under rubriken “Hur förkrossande var den brittiska högerns valseger – egentligen?”, om valsystemet i England och hur Torys vann en “förkrossande seger”. Trots att man bara fick 43,6 procent av rösterna, fick man 56 procent av mandaten. Det beror på att man där har enmansvalkretsar. Vinnaren tar allt – vilket gynnar de stora partierna. Precis som i USA.
Hade man haft ett valsystem i England liknande det svenska med “en man, en röst” och utjämningsmandat hade valresultatet blivit annorlunda.
Och om det Engelska valsystemet med enmansvalkretsar hade tillämpats i Sverige hade vi fått följande resultat vid riksdagsvalet 2014:
– Socialdemokraterna hade fått två tredjedels majoritet. Moderaterna hade vunnit de övriga mandaten, förutom ett par stolar som gått till Sverigedemokraterna, säger matematiker och statistiker Klas Markström vid Umeå universitet under rubriken “Valsystemet avgör vem som vinner”.
Sedan kan man ta sig för pannan och fråga:
Är Trump och Biden de två skarpaste presidentkandidater man kunde vaska fram i “världens största demokrati”?
Man förstår varför valdeltagandet i USA ligger lågt, runt 50 procent, vilket innebar att endast cirka 25 procent av de röstberättigade gjorde ett aktivt val genom att rösta på Donald Trump vid förra valet.
Rolf Waltersson
