Julian Assange släpas ut från Ecuadors ambassad. Bild från globalpolitics.se

Hur Assange pinas i domstol

Denna artikel av Craig Murray är tidigare publicerad i Global Politics,  och översatt av Christine Vaple.

Assange i domstolen

Jag (Craig Murray) blev djupt skakad när jag bevittnade gårdagens händelser i domstolen (Westminster Magistrates’ Court). Varje beslut forcerades fram, efter de knappt hörbara argumenten och invändningarna från Assanges juridiska team, av en domare som knappt ens låtsades lyssna.

Innan jag tar upp den flagranta bristen på rättvis process måste jag först beskriva Julians tillstånd. Jag blev djupt chockerad över hur mycket min vän gått ner i vikt, hur snabbt hans hårfäste krupit bakåt och hans för tidiga och mycket snabba åldrande. Han haltar på ett sätt jag aldrig tidigare sett. Sedan han arresterades har han gått ner mer än 15 kg i vikt.

Men hans fysiska uppenbarelse var inte lika chockerande som hans mentala försämring. 

När han ombads att uppge sitt namn och födelsedatum, kämpade han tydligt i flera sekunder för att komma ihåg båda. Jag återkommer senare till det viktiga innehållet i hans uttalande i slutet av förhandlingen, men hans svårigheter att göra detta var mycket tydliga; han fick kämpa för att formulera orden och fokusera tankarna.

Fram tills igår hade jag alltid varit något skeptisk mot dem som hävdade att behandlingen av Julian kan likställas med tortyr – även mot Nils Melzer, FN:s speciella rapportör om tortyr – och skeptisk mot dem som menat att han kan ha blivit utsatt för försvagande medicinska behandlingar. Men efter att ha övervakat rättegångarna i Uzbekistan mot flera offer för extrem tortyr och ha arbetat med överlevande från Sierra Leone och andra platser, kan jag säga att gårdagen fick mig att helt och hållet ändra ståndpunkt, för Julian uppvisade just symptomen på ett tortyroffer som blinkande förs in i ljuset, speciellt vad gäller desorientering, förvirring och den veritabla kampen för att hävda sin fria vilja genom dimman av inlärd hjälplöshet.

Jag hade varit ännu mer skeptisk mot dem som hävdade, som en ledande medlem av hans juridiska team gjorde till mig i söndags kväll, att de var oroliga för att Julian kanske inte skulle överleva hela utlämningsprocessen. Nu menar jag att jag inte bara tror på det, utan hemsöks av tanken.

Alla i domstolen igår såg att en av vår tids största journalister och viktigaste dissidenter håller på att torteras till döds av Staten, inför våra ögon.

Det var outhärdligt att se min vän, denne mest vältalige man och den snabbaste tänkare jag någonsin träffat, reducerad till detta förvirrade och osammanhängande vrak. Ändå var Statens företrädare, speciellt den hjärtlösa domaren Vanessa Baraitser, inte bara beredda utan ivriga att delta i denna blodsport. Hon sa faktiskt till honom att om han inte var kapabel att följa med i förhandlingen så kunde hans advokater senare förklara för honom vad som hänt. Frågan om varför en människa som, utifrån själva anklagelserna mot honom, sågs som mycket intelligent och kompetent, av Staten reducerats till någon som inte kunde följa domstolsförhandlingen, det bekymrade henne inte en bråkdel av en sekund.

Anklagelsen mot Julian är mycket specifik: att tillsammans med Chelsea Manning ha konspirerat för att publicera krigsloggarna från kriget mot Irak, från kriget mot Afghanistan och meddelanden från USAs utrikesdepartement. Anklagelserna har inget med Sverige att göra, inget med sex att göra och ingenting med valet i USA 2016 att göra. Detta är ett enkelt förtydligande som bolagsmedia tycks oförmögna att förstå.

Syftet med gårdagens förhandling var ärendehantering, att fastställa tidsplanen för utlämningsförhandlingarna. De viktigaste punkterna i frågan var att Julians försvar begärde mer tid för att förbereda sin bevisföring; och de hävdar att politiska brott är specifikt uteslutna i utlämningsfördraget. Det borde därför, hävdade de, hållas en inledande förhandling för att avgöra om utlämningsfördraget över huvud taget kan tillämpas.

De skäl som Assanges försvarsteam gav för att få mer tid att förbereda sig på var både övertygande och häpnadsväckande. De hade mycket begränsad tillgång till sin klient i fängelset och hade inte fått lov att överlämna några dokument om fallet till honom förrän för en vecka sedan. Han hade också bara helt nyligen fått begränsad tillgång till en dator, och alla hans relevanta register och material hade USAs regering beslagtagit från den ecuadorianska ambassaden.

Han hade ingen tillgång till sitt eget material för att förbereda sitt försvar.

Försvaret hävdade dessutom att de var i kontakt med spanska domstolar om ett mycket viktigt och relevant rättsfall i Madrid som skulle ge viktiga bevis.

Det visade att CIA direkt via ett spanskt företag, UC Global, som hade avtal om att sköta säkerheten där, beställt spionering på Julian på ambassaden. Av avgörande betydelse innefattade detta avlyssning av konfidentiella samtal mellan Assange och hans advokater, som diskuterade hans försvar mot dessa utlämningsförfaranden, som hade varit på gång i USA sedan 2010. I varje normal process skulle detta faktum i sig vara tillräckligt för att få utlämningsförfarandet ogiltigförklarat. För övrigt fick jag på söndagen veta att det spanska domstolsmaterialet, som hade beställts av CIA, även innehåller högupplösta videofilmer av Julian och mig när vi diskuterade olika frågor.

Beviset i den spanska domstolen inkluderade även en CIA-plan för att kidnappa Assange, vilket visar på USA-myndigheternas inställning till laglighet i hans fall och vilken behandling han kan förvänta sig i USA. Julians team förklarade att den spanska rättsliga processen pågår just nu och bevisen från den skulle vara oerhört viktiga, men den kanske inte hinner avslutas och bevisen därmed inte blir fullständigt validerade och tillgängliga i tid för den nu föreslagna tidtabellen för förhandlingarna angående utlämning av Assange.

För åklagarsidan sa James Lewis QC (en benämning på åklagare i samväldesländer) att regeringen starkt motsatte sig varje fördröjning för att försvaret skulle förbereda sig, och motsatte sig starkt varje separat övervägande i huruvida anklagelsen var ett politiskt brott som utesluts i utlämningsfördraget. Baraitser fortsatte i samma anda och uttalade kategoriskt att datumet för utlämningsförhöret, 25 februari, inte kunde ändras. Hon var öppen för ändringar i datum för inlämnande av bevis och svar innan dess, och begärde därefter tio minuters paus för att åklagare och försvar skulle kunna komma överens om dessa steg.

Det som hände sedan var väldigt lärorikt. Fem företrädare för USAs regering var närvarande (tre från början och under förhandlingen anlände ytterligare två) och satt vid skrivbord bakom advokaterna i domstolen. Åklagarens advokater pratade genast förtroligt med de amerikanska företrädarna och gick sedan tillsammans ut från rättssalen för att besluta hur de skulle svara angående datumen.

Efter pausen förklarade försvarsteamet att de, utifrån deras professionella åsikt, inte kunde förbereda sig tillräckligt om förhandlingarna skulle hållas i februari, men för att hålla sig till Baraitsers instruktioner om detta skissade de ändå på en föreslagen tidsplan för inlämning av bevis.

Som svar på detta skyndade sig Lewis yngre biträde till bakre delen av salen för att konsultera amerikanerna igen, medan Lewis faktiskt sa till domaren att han “inväntade instruktioner från dem där bakom”.

Det är viktigt att notera att när han sa detta var det inte det brittiska riksåklagarämbetet som konsulterades, utan USAs ambassad. Lewis fick sina USA-instruktioner och gick med på att försvaret kunde få två månader på sig för att förbereda sina bevis (de hade sagt att de behövde absolut minst tre) men februari som förhandlingsdatum kunde inte flyttas. Baraitser fattade beslut i enlighet med allt som Lewis hade sagt.

Nu framstod det som oklart varför vi genomled denna fars.

USA-regeringen dikterade sina instruktioner till Lewis, som vidarebefordrade dessa instruktioner till Baraitser, som använde dem som sina egna rättsliga beslut.

Parodin tycktes redigerad och USAs regering var helt enkelt där för att kontrollera hela processen. Ingen kunde sitta där och tro att de var någon del av en äkta juridisk process eller att Baraitser för ett ögonblick övervägde försvarets argument. Hennes ansiktsuttryck vid de få tillfällen hon tittade på försvaret gick från förakt till leda och sarkasm. När hon tittade på Lewis var hon uppmärksam, öppen och varm.

Utlämningen rusas helt enkelt igenom, i enlighet med en Washington-dikterad tidsplan. Bortsett från en önskan om att föregripa att den spanska domstolen får fram bevis för CIAs verksamhet för att sabotera för försvaret, varför är februari så viktigt för USA? Jag tar tacksamt emot alla uppslag.

Baraitser avfärdade försvarets begäran om en separat föregående förhandling för att överväga om utlämningsfördraget alls är tillämpligt, utan att bemöda sig om att ange någon anledning (eventuellt hade hon inte memorerat vad Lewis instruerat henne att gå med på).


Men så här ser artikel 4 i utlämningsfördraget av 2007 mellan Storbritannien och USA ut i sin helhet:

ARTIKEL 4
Politiska och militära brott

  1. Utlämning ska inte beviljas om brottet för vilket utlämning begärs är ett politiskt brott.
  2. I detta fördrag ska följande brott inte betraktas som politiska brott:
    (a) ett brott för vilket båda parter enligt ett multilateralt internationellt avtal har skyldighet att utlämna den person som begärs eller lämna ärendet till deras behöriga myndigheter för beslut om åtal;
    (b) ett mord eller annat våldsbrott mot en av parternas statschef, eller mot en medlem av statschefens familj;
    (c) mord, dråp, uppsåtlig skada eller orsakar allvarlig kroppsskada;
    (d) brott som inbegriper kidnappning, bortförande eller varje form av olagligt frihetsberövande, inklusive att ta gisslan;
    (e) att placera eller använda eller hota att placera eller använda en explosiv, brännande eller förstörande anordning eller skjutvapen som kan äventyra liv, orsaka allvarlig kroppsskada eller orsaka betydande skador på egendom;
    (f) innehav av en explosiv, brännande eller destruktiv anordning som kan äventyra liv, orsaka allvarlig kroppsskada eller orsaka betydande skador på egendom;
    (g) ett försök eller en konspiration för att begå, delta i beställning av, hjälpa till eller stödja, rådgivning eller förvärva uppdraget eller vara medbrottsling före eller efter något av föregående brott.
  3. Trots villkoren i punkt 2 i denna artikel ska utlämning inte beviljas om den behöriga myndigheten i den anmodade Staten fastställer att begäran var politiskt motiverad. I USA är den verkställande myndigheten den behöriga myndigheten i denna artikel.
  4. Den behöriga myndigheten i den anmodade staten får vägra utlämning för brott enligt militärrätt som inte är brott enligt vanlig strafflagstiftning. I USA är den verkställande myndigheten den behöriga myndigheten i denna artikel.

Av detta framgår att anklagelserna mot Assange utgör själva definitionen av ett politiskt brott – om så inte är fallet, vad är då ett politiskt brott? Det omfattas inte av något av de undantag som räknas upp. Det finns all anledning att överväga om denna anklagelse utesluts av utlämningsfördraget och att det görs det innan den långa och mycket kostsamma processen att överväga alla bevis, om fördraget skulle gälla. Men Baraitser avfärdade helt enkelt argumentet helt och hållet.

Om nu någon hyser tvivel om vad som hände här, ställde sig sedan Lewis upp och föreslog att försvaret inte skulle tillåtas slösa bort domstolens tid med en massa argument. Alla argument för utfrågningen skulle inlämnas skriftligen i förväg och en “giljotin bör tillämpas” (hans exakta ord) på argument och vittnen i domstol, på kanske fem timmar för försvaret. Försvaret hade påpekat att de skulle behöva mer än de planerade fem dagarna för att lägga fram sitt fall. Lewis kontrade med att hela förhandlingen skulle vara över på två dagar. Baraitser sade att detta inte var procedurmässigt det rätta ögonblicket att komma överens om detta, men hon kommer att överväga det när hon har fått bevisbunten.

(SPOILER: Baraitser kommer att göra som Lewis säger och förkorta förhandlingen.)

Baraitser avslutade sedan det hela med att säga att förhandlingen i februari kommer att hållas, inte på den relativt öppna och tillgängliga Westminster Magistrates Court där vi nu befann oss, utan på Belmarsh Magistrates Court, den dystra högsäkerhetsanläggningen som används för preliminära rättsliga behandlingar av terrorister, intill det högsäkerhetsfängelse där Assange hålls häktad. Det finns bara sex åhörarplatser i till och med den största rättssalen i Belmarsh, och syftet är helt enkelt att undvika offentlig granskning och se till att Baraitser inte offentligheten igen utsätts för för en verklig redogörelse för sitt förfarande, som det här du läser nu. Jag kommer förmodligen inte att kunna komma in på förhandlingen på Belmarsh.

De hundratals fina människor som kommit för att visa Julian sitt stöd gjorde uppenbarligen myndigheterna osäkra. De hoppas att mycket färre kommer till det mycket mindre tillgängliga Belmarsh.

Jag är ganska säker på (och kom ihåg att jag har en lång karriär som diplomat bakom mig) att de två extra amerikanska regeringstjänstemän som anlände halvvägs genom förhandlingen var beväpnad säkerhetspersonal som kallats in på grund av antalet demonstranter kring en förhandling där högre USA-tjänstemän var närvarande. Flytten till Belmarsh kan vara ett initiativ från USA.

Assanges försvarsteam motsatte sig hårt flytten till Belmarsh, speciellt på grund av att där inte finns några konferensrum tillgängliga där man kan konsultera sin klient och de har mycket otillräcklig tillgång till honom i fängelset. Baraitser avfärdade denna invändning rakt av och med ett mycket bestämt flin.

Slutligen vände sig Baraitser till Julian och beordrade honom att stå upp och frågade honom om han hade förstått förfarandet. Han svarade negativt, sa att han inte kunde tänka klart och uppvisade alla tecken på förvirring. Så verkade han hitta en inre styrka, sträckte lite på sig och sa:

“Jag förstår inte hur denna process kan vara rättvis. Denna supermakt hade tio år på sig att förbereda det här fallet och jag har inte ens tillgång till mina skrifter. Det är mycket svårt att göra någonting där jag är. Dessa människor har obegränsade resurser.”

Sedan tycktes ansträngningen ha blivit för mycket för honom, hans röst sjönk och han blev allt mer förvirrad och osammanhängande. Han talade om visselblåsare och förläggare som rubriceras som folkets fiender, sedan talade han om att hans barns DNA stulits och att man spionerade på honom när han träffade sin psykolog. Jag menar inte alls att Julian hade fel på dessa punkter, men han var inte i stånd att tydligt lägga fram eller formulera dem.

Han var helt klart inte sig själv, mycket sjuk och det var fruktansvärt smärtsamt att se. Baraitser visade varken sympati eller minsta deltagande. Hon påpekade syrligt att om han inte kunde förstå vad som hade hänt, kunde hans advokater förklara det för honom, och så seglade hon ut från domstolen.

Hela upplevelsen var mycket upprörande. Det stod mycket klart att det inte var någon äkta process för juridiska överväganden. Vad vi fick se var en öppen demonstration av Statens makt och en öppen diktering av förfaranden från USA.

Julian befann sig i en låda bakom skottsäkert glas, och jag och ca trettio andra åhörare som lyckats ta sig in satt i en annan låda bakom ännu mer skottsäkert glas. Jag vet inte om han kunde se mig eller hans andra vänner i rättssalen, eller om han var i stånd att känna igen någon. Han visade inga tecken på att ha gjort det.

I Belmarsh hålls han i fullständig isolering 23 timmar om dygnet. Han får 45 minuter motion. Om han måste flyttas rensas korridorerna innan han går igenom dem och alla celldörrar låses för att säkerställa att han inte har kontakt med någon annan fånge utöver den korta och strikt övervakade motionsstunden. Det finns inget som helst rättfärdigande för att denna omänskliga behandling, som används för farliga terrorister, utövas mot en förläggare som sitter häktad.

Jag har i flera år både katalogiserat och protesterat mot de alltmer auktoritära makterna i Storbritannien, men att det grövsta missbruket kan ske så öppet och ohöljt är fortfarande chockerande. Kampanjen för att demonisera och avhumanisera Julian, baserad på den ena lögnen efter den andra från regering och media, har lett till en situation där han långsamt kan dödas i allmänhetens åsyn, och anklagas för att publicera sanningen om regeringens överträdelser, utan att få någon hjälp från det ”liberala” samhället.

Om inte Julian släpps inom kort kommer han att tillintetgöras. Om Staten kan göra detta, vem står då näst på tur?
(Slut på Craig Murrays artikel)

Liknande artiklar: