Först ut med att gratulera Donald Trump till valsegern var Ungerns premiärminister Viktor Orbán, som ju i likhet med Trump ofta beskrivs som antidemokratisk, auktoritär och fascistoid.
Ungern var också en av de mycket få staterna som i FN:s generalförsamling röstade med USA och Israel mot en resolution som var baserad på en rekommendation utfärdad av Internationella domstolen i Haag.
Resolutionen uppmanade Israel att inom ett år upphöra med den olagliga ockupationen av Västbanken, och så snabbt som möjligt dra tillbaka de många olagliga bosättningarna där. Resolutionen fick stöd av en stor majoritet (124 medlemsstater) i generalförsamlingen. Sverige hörde dock till dem som avstod från att ta ställning.
Trump och Orbán har båda utmärkta relationer till den israeliska kolonialstatens högerregering. I samband med ett telefonsamtal nyligen mellan Trump och Benjamin Netanyahu uppmanades den israeliske premiärministern att “göra vad du anser måste göras”. Diskussionen dem emellan handlade om upptrappningen av krigshandlingarna gentemot Libanon och Iran.
För de fascistoida israeliska bosättarligorna och den högerextrema israeliska regeringen är Trumps valseger välkommen. Den israeliska högern eftersträvar en eskalering av konflikterna till ett regionalt storkrig. Målet, klart uttalat av den fascistoida högern, är att i skuggan av ett sådant krig genomföra en massiv fördrivning av den palestinska befolkningen, bort från Gaza-området och även från Västbanken.
Den israeliska regeringen, som har som ett av sina mål att “omstöpa Mellanöstern”, har redan, i ett läckt dokument, berört möjligheten av att sätta in kärnvapen mot Iran. Donald Trump, och kretsen kring honom, kommer sannolikt inte att invända.
Vad gäller relationen till det kapitalistiska Ryssland och den fascistoida Putin-regimen är Trumps plan att åstadkomma avspänning. Den strategiskt viktiga motståndaren är för Trump Kina. Den inriktningen har han haft gemensamt med Biden-administrationen. Skillnaden är att Trumps mål i det sammanhanget är att neutralisera Ryssland, och om möjligt skapa en relation till Putin-styret präglad av “förståelse och samarbete” kapitalistiska stormakter emellan.
Vad gäller Kina kommer Trump att fortsätta Biden-adminstrationens inringningspolitik, också innefattande satsningen på kraftigt ökad militär närvaro i de sydostasiatiska vattnen.
Spekulationer som förekommit om att en Trump-regim kommer att vända NATO ryggen är uppenbart grundlösa. NATO är för USA ett instrument för dominans i förhållande till Europa, och den dominansen kommer Trump att värna och vårda. Att han i olika sammanhang krävt att de europeiska staterna måste öka sina militärutgifter har förvisso inte ett dugg att göra med några allvarligt menade tankar på att USA ska “dra sig ur NATO-engagemanget”.
Trump kommer också att följa i Biden-admistrationens fotspår vad gäller att “komma till rätta” med NATO:s så kallade “geografiska begränsning till det nordatlantiska området”. Konkret handlar det om att NATO och NATO:s medlemsstater måste öka sitt engagemang i Arktisområdet och Sydostasien, det vill säga som en del av inringningen av Kina.
Den svenska tidölagsregeringen har som bekant uppvisat en oklanderlig lyhördhet gentemot Vita Huset, Pentagon och det USA-styrda NATO. En kraftig militär upprustning har inletts, och den svenske krigsministern och USA:s inflytelseagent Pål Jonson (M) har inte bara underdånigt undertecknat det så kallade DCA-avtalet om US-amerikanska militärbaser i Sverige, utan också ett militärt samarbetsavtal med Filippinerna. Han har också nyligen offentligt meddelat att Sverige ska sätta sina “footprints” i de sydostasiatiska vattnen, genom bemannade svenska marina enheter där.
USA:s, och Trumps, inriktning mot Kina handlar om att trycka tillbaka en konkurrent som hotar att utmana USA:s dominans, ekonomiskt, teknologiskt, geopolitiskt och militärt. Röster har i USA höjts som förordar att man bör “slå till” mot Kina, och att man mot bakgrund av Kinas frammarsch ekonomiskt bör göra det “i närtid”. Detta utifrån den bakomliggande och sedan länge etablerade doktrinen att ingen makt i världen ska få ens närma sig USA:s i fråga om styrka och inflytande.
Formuleringen “slå till mot Kina” bör tolkas som att en framprovocerad konfrontation och ett militärt angrepp inte ska uteslutas. Och inte heller ett angrepp inkluderande kärnvapen bör ses som omöjligt.
DCA-avtalet mellan Sverige och USA drevs fram utifrån ett antagande att Ryssland i samband med en konflikt mellan USA/NATO och Kina skulle kunna uppträda som allierat med Kina. Upprustningen av den svenska krigsmakten, liksom tillkomsten av det svenska NATO-medlemskapet, har skett med tanke på USA:s offensiva planering gentemot Ryssland. Men NATO-medlemskapet handlar, som vi sett, också om en plan för svenskt militärt direkt deltagande i Kinas närområde.
Även om det är så att Trump och kretsen kring honom gärna vill eliminera Ryssland ur ekvationen, kan vi vara förvissade om att Trump också vill gardera sig, och DCA-baserna blir något som han kommer att värna. Genom dem knyts den svenska krigsmakten tätt till US-amerikanska, och möjlighet till kontroll och dominans kommer att förbli den US-amerikanska politikens ledstjärna.
Överbefälhavare för den US-amerikanska krigsmakten är presidenten. Det är alltså USA:s president som också är den högste befälhavaren över de 17 DCA-baserna i Sverige. Han kommer nu att heta Donald Trump.
Valet av Trump gör förvisso inte den svenska fredsrörelsens kamp mot DCA-avtalet till en mindre livsviktig uppgift. Inte heller kampen mot det svenska NATO-medlemskapet. Och i förhållande till den gentemot NATO och Pentagon servila krigsmakten, måste fredsrörelsens paroll vara:
INTE EN KVINNA, INTE EN MAN, INTE EN KRONA TILL DEN SVENSKA NATO-KRIGSMAKTEN!
