Bilden från socialisterna.org – Foto: David Holt, Flickr.CC.

Högern hånar ungdomarnas klimatengagemang

Varje gång en systemkritisk text publiceras möter den samma sorts frågor: lever författaren efter de ideal hon förespråkar? Den som kritiserar ordningen skall alltid nagelfaras. Bor inte den där socialisten i bostadsrätt? Lever feministen själv i ett jämställt förhållande? Är inte han för fåfäng för att kritisera skönhetsidealen? Och som sista utväg, är inte den här artikeln som kritiserar kapitalismen skriven på en dator som producerats av ett kapitalistiskt företag? Det vill säga, om du skall peka mot en annan ordning måste du redan leva i den för att dina argument skall räknas. Allt annat avskrivs som hyckleri. “Hon lever inte som hon lär”. Schack matt.

Nu har turen kommit till klimatstrejkande skolungdomar. Sociala medier flödar över över fnys-kommentarer från medlemmar av föräldragenerationen som i hånfull ton påpekar att barn minsann inte har rätt att kritisera tingens ordning eftersom de själva bryr sig om kläder/mobiler/semester/materiell bekvämlighet. Och skulle inte de argumenten hålla så åberopas den, nu plötsligt, över allt annat ställda skolplikten.

Så resonerar bara människor som i grunden inte tror på klimatförändringarna. För de som inte vill se förändring pekar alltid på individen, mot det sista ledet, på den som har absolut sämst översikt och minst makt. Det är förstås en bekväm hållning för dem som sitter på riktig makt, eftersom bara den som är helt skrupellös kan leva som hon lär. Alla andra tvingas befatta sig med en verklighet där inga rena relationer eller avsikter finns. Vi som ser verkligheten som komplex måste lita till argument, analyser och teser. Det är därför reaktionärer tjänar så mycket på ett samhällsklimat där vi alltid misstänkliggör människors uppsåt.

Ändå går den breda vänstern om och om igen i samma fälla. Samhället är fullt av grupper som vill förändra men istället går vilse i livsstilsfrågor och som sätter upp skyhöga trösklar för att släppa in någon i gemenskapen. Bakom varje klumpig formulering ser vi en misstänkt motståndare. Kanske är det en naturlig följd av att befinna sig för långt ifrån verklig kamp. Då glömmer vi bort att vi är dynamiska varelser. Vi växer och förvandlas när vi tar strid. Den bästa boten mot unkna värderingar är inte att avkräva rätt språkbruk och korrekta pronomen, utan att slåss för någonting tillsammans med andra människor och inse att allt det som enar oss är viktigare än de ytliga skillnaderna.

Vi måste lära oss att förflytta fokus från vilka vi är till vad vi vill uppnå. Annars kommer vi fortsätta leta svaren på fel plats.
En god värld är inte en värld där alla lärt sig välja bort produkter med palmolja eller mikroplaster i butikshyllorna. Målet kan faktiskt inte vara att vi skall bli avtryckskalkylerande gröna konsumenter på en oöverblickbar marknad, utan att vi kräver makt över vad som produceras och hur. I en rimlig värld har vi alla slängt vår inre medvetna konsument på sophögen och istället bejakat våra politiska subjekt.
Därför visar de klimatstrejkande unga på den rätta inställningen; att placera makten där den hör hemma. Allt för länge har vi blivit itutade att det är hos individen som förändringen startar, när det i själva verket är hos oss det slutar. Vi förändras när vi förändrar världen runt oss. Så lyft blicken från varukorgen, det är dags att kräva makt över produktionen.

Ledarredaktionen,

tidningen Internationalen (22/3 2019)

Liknande artiklar: