Det är något besynnerligt med en del vänsterfolks förhoppningar om samarbeten med Centerpartiet, av alla partier. Som inte minst striden om marknadshyror visade är avståndet till det partiet när det gäller den avgörande ekonomiska politiken antagligen större än till något annat parti. Vilken Pyrrhusseger det skulle vara om vänstern tvingades acceptera de ökade sociala orättvisor som Centern kräver för att återupprätta den regering som Vänsterpartiet just har bidragit till att fälla. Det skriver samtidshistorikern Kjell Östberg.
Kjell Östberg är medlem i föreningen Socialistisk Politik och Vänsterpartiet.
Artikeln har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
Se också den nyligen publicerade artikeln i eFOLKET – Från solidariska “Åsa-Nisse-marxister” till arbetarföraktande marknadsliberala fundamentalister.
Det är inte ovanligt att även bland radikala strömningar hitta uppfattningen att det historiskt funnits en slags allians över klassgränserna mellan arbetare och bönder som bidragit till att demokratisera Sverige och utveckla välfärdssamhället, en slags vänsterns variant av högerns nationalromantik. Inget kan vara mer felaktigt.
De självägande bönder som dominerade den svenska riksdagen från slutet av 1800-talet var en starkt konservativ politisk kraft och envetna motståndare till demokratiska reformer som hotade deras dominans i riksdag och de kommunala församlingarna. Det var också bland dem som motståndet mot facklig organisering var som allra starkast. När de första kraven på en elementär social grundtrygghet restes i början på 1900-talet var böndernas företrädare de mest avvisande. Bondeförbundets riksdagsledamöter var också de som längst motsatte sig rösträttsreformerna 1918–21.
Ibland lyfter man fram 1930-talets kohandel mellan socialdemokrater och bondeförbundet som stöd för en välvillig uppfattning av Centerns föregångare. Det är riktigt att att det då lades en parlamentarisk grund för de första stegen i att skapa välfärdsstaten men Bondeförbundets bidrag var försumbart. I praktiken rörde sig ”kohandeln” om en pragmatisk överenskommelse med jordbrukarnas intresseorganisationer, där bönderna accepterade en mer aktiv arbetslöshetspolitik mot att få bättre betalt för sina produkter. Men det förändrade på inget sätt den politiska bonderörelsens konservativa värdegrund. I själva verket är 1930-talet det dåvarande Centerpartiets mest skamliga period. De pronazistiska strömningarna var framträdande och det rörde sig inte bara om några isolerade virrhjärnor.
I Ådalen mobiliserade Bondeförbundet, öppet influerade av den fascistiska Lapporörelsen i Finland, mot arbetarrörelsen. I Värmland restes kravet på en stark ledare med oinskränkt makt. Rasismen var inskriven i partiprogrammet som slog fast att det var en nationell uppgift att bevara den svenska folkstammen ”mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement” och att hindra “degenerande inflytande” från icke önskvärda främlingar, läs judar. En ledande partiföreträdare kunde utan invändningar från sina partikamrater i riksdagen deklarera: ”Jag erkänner gärna, herr talman, utan att blygas att jag idag är antisemit”.
Efter andra världskriget var sådana uppfattningar inte längre gångbara, ens hos Bondeförbundet. I början av 1950-
talet var det dags för en ny koalitionsregering med socialdemokraterna. Inte heller nu var det någon ideologisk samsyn mellan partierna som låg bakom den gemensamma regeringen. Det fattades några mandat för att socialdemokraterna skulle ha majoritet i riksdagen och under kalla kriget var det mindre önskvärt att stödja sig på kommunisterna. Böndernas företrädare lät sig åter villigt köpas genom nya subventioner till jordbruket. Samtidigt fick samarbetet betalas till priset av uteblivna sociala reformer.
Under perioden 1951–57 avstannade den intensiva reformvåg som inletts direkt efter andra världskriget. Tage Erlanders dagböcker är fulla av klagovisor över hur samarbetet blockerade varje försök till radikal regeringspolitik. Typiskt nog föll koalitionen 1957 på ATP-frågan om allmän och obligatorisk tilläggspension. Bondeförbundet kunde inte tänka sig att stödja ett förslag där vanliga löntagare garanterades en anständig pension. I samma veva bytte partiet namn till Centerpartiet
När socialdemokratin radikaliserades på 1970-talet och ledde uppbygget av den solidariska välfärdsstaten tog Centern ledningen i försöken att bilda en borgerlig regering. Försöket lyckades 1976, men först genom en av vår samtidshistorias mest uppmärksammade bluffar. Valets huvudfråga var kärnkraften och partiets ledare Torbjörn Fälldin lovade dyrt och heligt att aldrig sätta sig i en regering som laddade nya kärnkraftverk. Det var en avgörande orsak till att Centern i valets slutskede vann ett par hundra tusen kärnkraftskritiska röster från socialdemokraterna och därmed säkrade en borgerlig valseger. Det tog några veckor, sedan hade Fälldin brutit sitt löfte och på allvar inlett Sveriges intåg i kärnkraftssamhället. Några år senare inledde regeringen Fälldin de första mer omfattande inskränkningarna i välfärdssamhället.
I början av 1990-talet ingick centern i regeringen Bildt och var därmed medansvarigt för det nyliberala skifte som nu trumfades igenom. När Bildt fick gå lämnade han efter sig det största budgetunderskott landet skådat. Efterträdaren socialdemokraten Göran Persson avvisade varje förslag att satsa på en offensiv ekonomisk politik och var helt inriktad på att lösa problemet med fortsatta sociala nedskärningar. För att kunna genomföra detta krävdes stöd av ett annat parti, och Centern visade sig berett att delta. Resultatet av det ”röd-gröna” samarbetet blev en permanent hög arbetslöshet och galopperande sociala klyftor.
När Maud Olofsson några år senare tog över partiledarskapet svängde partiet kraftigt åt höger. Föraktet för arbetarrörelsen var inskrivet i hennes DNA. Kraftiga skattesänkningar, uppluckrad arbetsrätt och snöpta fackföreningar stod högst på den politiska dagordningen och passade som hand i handske i den borgerliga allians som döptes i hennes badtunna i Högfors.
Men det var hennes efterträdare som partiledare som definitivt placerade partiet på den nyliberala flankens yttersta spets. Tillsammans med Fredrik Federley bildade Annie Lööf, hårt uppbackade av näringslivets Timbro, stommen i den kampgrupp som gått till eftervärlden som Stureplanscentern. Sin ideologiska skolning hade hon fått hos extrema nyliberaler som Ayn Rand och Robert Nozick. För dem var egenintresset, inte solidariteten, överordnat allt, statens uppgift reducerad till att upprätthålla lag och ordning i en fullständigt avreglerad marknadsekonomi, skatter var stöld.
“Rand är en av 1900-talets största tänkare och hennes Och världen skälvde är den i särklass bäst bok jag läst”, deklarerade Lööf stolt och när hon valdes till partiledare pekade hon ut Margret Thatcher som sin förebild.
En orsak till att Lööf de senaste åren har föredragit att samarbeta med socialdemokraterna snarare än med högern är sannolikt att hennes nyliberala credo gör det svårt att acceptera de konservativa strömningar som gjort sig breda där. Beslutet har varit desto lättare eftersom socialdemokraterna visade sig vara beredda att svälja en rad av hennes nyliberala käpphästar.
Det parti en del vänsterföreträdare kan tänka sig samarbeta med kännetecknas alltså historiskt av kraftig politisk extremism: inledningsvis djup konservativ antidemokrati, under mellankrigstiden starkt påverkat av fascistiska och rasistiska strömningar, idag av glödande nyliberalism. Någon mer sammanhållen ideologisk tråd är svårt att hitta mellan svängningarna, men ett återkommande drag har varit antisocialism och förakt för arbetarrörelsen.
Detta har inte hindrat att det funnits perioder där Centern samarbetat med socialdemokraterna, inte minst på lokal nivå, men grunden har då varit rent pragmatisk. Under tidigare perioder har det vanligtvis handlat om ekonomiskt stöd till i första hand de bättre ställda bönderna, idag rör det sig som vi sett om att få igenom långtgående nyliberala dekret, som uppluckrad arbetsrätt, skattesänkningar och marknadshyror. Och självklart: stopp för sociala reformer.
När U-båtshysterin var som mest intensiv under 1980-talet löd Thorbjörn Fälldins stridsrop mot den påstådda ryska invasionen: Håll gränsen!
Låt oss hoppas att vänstern av idag klarar av att hålla gränsen mot Centern.
Kjell Östberg
