Han var född i Blekinge och blev som liten och föräldralös utauktionerad då fadern dött och modern emigrerat. Efter en svår barndom gick han till sjöss vid 16 års ålder. När han var 23 lämnade han sjön då han fått TBC. Efter det luffade Martinson omkring och levde ett slags nomadliv.
Ur Vägen till Klockrike 1948, Cigarrmakarna, Amerikabåten:
Och nu tas serpentinerna fram. Skepp och sjö begriper sig inga emigranter på. Men band som brista begriper de, och när avgångssignalen ljuder och klockorna ringer för tredje gången, ta alla fram sina serpentiner. Och medan de håller i var sin ända, från kaj och från skepp, lossas förtöjningarna och skeppet manövreras ut från kaj. Avståndet ökar, serpentinerna sträckas mer och mer, bli längre och längre, medan havets måsar hetsa på och hetsa på. Nå brist då nån gång!
Diktverket, rymdeposet Aniara från 1956 blev berömt och beundrat och blev även underlag till en opera.
Martinson fick med Eyvind Johnson Nobelpriset 1974. Vid prisutdelningen sa Karl Ragnar Gierow att Johnson och Martinson var “representativa för det uppbåd proletärförfattare eller arbetardiktare som på bred front bröt in i vår litteratur…”. Svenska akademin kom att kritiseras för valet av två egna ledamöter.
text och bild Tommy “Bimman” Andersson
