Pär Salander, författaren till detta debattinlägg, är politisk debattör och professor emeritus i socialt arbete vid Umeå universitet.
När FNs generalsekreterare Antonio Guterres uttryckte att Hamas terroraktion 7 okt “inte skedde i ett vakuum”, protesterade Israel och krävde hans avgång. Det är knappast överraskande – Israel uppskattar inte att blickarna riktas mot palestiniernas situation.
Sveriges regering undviker också den frågan och begränsar sig till att fördöma “terroristorganisationen Hamas illdåd” samtidigt som man betonar “Israels rätt att försvara sig”. Inte ett ord om sammanhanget. Ingen uppmärksamhet åt FN:s särskilda kommitté för Palestina/Israel, som strax innan 7 okt släppte en rapport där FN återigen fördömer:
…Israels annektering av mark och egendom, förstörelse av hem, plundring av naturresurser, förnekandet av [palestiniernas] rätt att återvända hem, och andra brott mot mänskligheten orkestrerade i enlighet med koloniala och ockuperande avsikter hos en illegal ockupant.”
Denna fördrivning av palestinier till förmån för judiska bosättare, med uppror och våldsam israelisk vedergällning som följd, har nu fått fortgå i 75 år. Det som nu sker i Gaza är inget nytt utan mer en mycket kraftfull och fruktansvärd accentuering av vad som pågått under alla dessa år.
FN-kommission, flertalet etablerade människorättsorganisationer liksom den etablerade israeliska dagstidningen Haaretz, och nu även den israeliska säkerhetstjänsten Mossads tidigare chef Tamir Pardo, har alla kommit till slutsatsen att Israel utsätter palestinier för segregation och diskriminering, så som detta definieras i Apartheidkonventionen.
Apartheidregimen i Sydafrika hade goda relationer med Israel, bland annat samarbetade man för att utveckla kärnvapen. När Nelson Mandela kom till makten avbröts samarbetet. Mandela uttryckte: “Vi vet alltför väl att vår frihet är ofullständig utan palestiniernas frihet”.
När Sydafrikas ärkebiskop Desmund Tutu besökte Palestina 2002 uttryckte han att han i behandlingen av palestinierna såg ”så mycket av hur vi hade det som svarta i Sydafrika”.
Ekonomiska och politiska sanktioner var ett viktigt bidrag till att apartheid föll i Sydafrika. Palestinska organisationer har länge vädjat till världens länder att sätta samma tryck mot Israel. Dessa organisationer utmålas nu för övrigt av Israel som antisemitiska. EU har muskler som Israels största handelspartner att sätta tryck mot Israel. Men väst slår dövörat till, utvecklar samarbetet med Israel och låter ockupation och etnisk rensning fortgå.
I det här sammanhanget är det svårt att inte nämna den svenske FN-medlaren Folke Bernadottes öde i samband med FNs fredsplan för Palestina 1948. Bernadotte månade om att respektera palestinierna och att de som fördrivits eller flytt måste få återvända. Det kostade honom livet. Han sköts samma år till döds i Jerusalem och mördaren Yehoshua Cohen ställdes aldrig inför rätta utan blev i stället bäste vän och livvakt åt Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion.
När Ben-Gurion utropade den judiska staten Israels grundande samma år fortsatte han arbetet med att “fördriva araberna och ta deras plats”, som han långt tidigare uttryckt det. Tänkvärt är också att flera senare premiärministrar haft en bakgrund i israelisk terrorism, som till exempel Yitzhak Shamir, vilken för övrigt var god vän med Bernadottes mördare. Ronen Bergman, israelisk undersökande journalist, har via dokument och intervjuer med tidigare medarbetare i Mossad, visat på tusentals politiska mord utförda i och utanför Israel. “Terroristorganisationen Hamas” hör vi ständigt, men “terroriststaten Israel” hör vi aldrig.
Detta var något av sammanhanget som Sveriges regering nogsamt undviker att beröra. Däremot har regeringspartier föreslagit att biståndet till Palestina skall stoppas, att den palestinske ambassadören ska utvisas och, som en gåva till Israel, att Sverige skall flytta ambassaden från Tel-Aviv till Jerusalem. En åtgärd som för övrigt skulle vara ett brott mot FNs säkerhetsråds resolution kring Jerusalems status. (L) vill dessutom öka vapenexporten till Israel. Sverige röstade inte ens för eld upphör i Gaza, trots FN-chefers vädjanden. De ockuperade bestraffas och ockupationsmakten belönas.
Efter 30 års tjänst avgick nyligen Craig Mokhiber som chef vid FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i New York. I sitt avskedsbrev lägger han ansvaret på USA och väst för FNs oförmåga att hantera Israels övergrepp mot palestinier. Israels krig i Gaza i dag betecknar han som ett skolboksexempel på folkmord.
Och Sveriges regering har inget annat att säga än att “Israel har rätt att försvara sig” och ger därmed Israel fortsatt fribrev för Ben-Gurions uttryckta mål att “fördriva araberna och ta deras plats”. Netanyahus nuvarande högerregering har också markerat att denna process kommer att accentueras. Och därmed våldet, kan man tillägga.
Regeringspartierna borde se över sina partiprogram och i ärlighetens namn stryka alla formuleringar som handlar om “alla människors lika värde”.
Pär Salander
