Kari Parman:
Det är dags att någon säger det som så många inom skolans värld redan vet: Politikerna måste hålla sina fingrar borta från skolan. Det är nog nu. Efter decennier av klåfingrig detaljstyrning, ogenomtänkta reformer och kommunalt godtycke står svensk skola inför ett moraliskt och professionellt sammanbrott. Politiker har bevisat gång på gång att de varken förstår, respekterar eller bryr sig om skolans verkliga uppdrag. De jagar rubriker, budgetmål och valbar framtoning – inte bildning, kunskap eller likvärdighet.
Och nej, Liberalerna – ni är inte bättre. Tvärtom. Ni har gjort skolpolitiken till ett evigt alibi för att profilera er som “kunskapens försvarare”, men i själva verket har ni reducerat den till ett politiskt slagträ. Era fixeringar vid betygssystem, sortering och symboliska utspel är inte lösningar – de är distraktioner. Och ni är inte ensamma. Alla de slöa partier som reflexmässigt kastar sig över skolan inför varje valrörelse bär ansvar. Det är dags att sluta höra om betygsdebatten varje gång opinionssiffrorna svajar. Håll er borta från skolan – låt professionen ta tillbaka makten.
Sverige begick ett historiskt misstag när vi kommunaliserade skolan i början av 1990-talet. Det såldes in som ett sätt att “komma närmare medborgarna”, men i verkligheten innebar det att ansvaret för utbildning dumpades på kommuner med mycket varierande resurser, kompetens och politisk mognad. Resultatet blev det vi ser i dag: en söndertrasad skola där elevens framtid beror mer på postnummer än potential.
I ena änden finns rika kommuner som kan erbjuda mindre klasser, specialpedagoger, moderna lokaler och starka elevhälsoteam. I den andra änden står underfinansierade skolor med utbrända lärare, trasiga stolar och hopplös elevstatistik. Det är ett hån mot idén om en likvärdig skola. Och det är en direkt konsekvens av politisk inkompetens.
Titta i stället på Finland. Där litar man på professionen. Där är läraryrket högt respekterat, med lång utbildning och stark autonomi. Politikerna sätter de stora ramarna, men undervisningens innehåll och metod lämnas till dem som faktiskt är utbildade för uppgiften. Det är inget hokuspokus – det är sunt förnuft.
Svenska politiker däremot kan inte hålla fingrarna i styr. De byter skolorganisation som andra byter strumpor. En ny majoritet tar över och plötsligt ska allt göras om: nya betygssystem, ny ”pedagogisk vision”, nya direktiv till rektorer och lärare som tvingas jaga ännu ett meningslöst mål formulerat av någon som aldrig har stått framför en klass.
Det är en farlig lek. När politiker springer omkring med pekpinnar och symbolpolitik urholkar de professionens auktoritet, förtroende och arbetsglädje. Lärarna slits mellan motstridiga uppdrag – från kommunens styrkort, från Skolverkets direktiv, från rektorns prioriteringar och från samhällets krav. De lämnas ensamma att navigera i ett minfält av krav utan stöd, utan tilltro, utan respekt.
Vi behöver en ny modell. Vi behöver ta skolan tillbaka från de lokala maktens lekstugor och ge ansvaret till staten – inte för att detaljstyra, utan för att garantera likvärdighet. En stark nationell huvudman med ett tydligt mandat att skapa jämlika förutsättningar över hela landet. Ett professionellt ledarskap där rektorer får vara pedagogiska ledare, inte budgetakrobater. Och ett system där lärarna får tid, förtroende och frihet att undervisa – inte administrera sig till döds.
Det handlar inte om att avskaffa demokratisk kontroll. Det handlar om att sätta gränser för den amatörism som skadar våra barn och vår framtid. Skolan ska styras av kunskap, inte känslor. Av forskning, inte floskler. Av profession, inte politik.
Så till alla politiker där ute: Släpp taget! Ert engagemang må vara välmenande, men resultatet är förödande. Det är inte er skola. Det är folkets skola. Och folket förtjänar bättre än det här.
Låt professionen leda skolan. Låt staten ta det övergripande ansvaret. Och låt kommunpolitikerna ägna sig åt något de faktiskt kan hantera – kanske blomrabatter och parkeringsregler.
Men håll er borta från skolan.
Kari Parman
Gnosjö
