Häromdagen ventilerades i svenska medier uppgiften att två tredjedelar av Sveriges ungdomar inte platsar som kanonmat i den svenska NATO-krigsmakten.
Det har nämligen visat sig att en stor majoritet av de till mönstring kallade ungdomarna hävdar att deras fysiska och/eller psykiska status är av det slaget att krigsmakten bedömer dem som omöjliga till militärtjänstgöring.
Från militarismens politiska och mediala flanker hördes genast krav på läkarintyg. Detta utifrån antagandet att en stor del av ungdomarna för att undandra sig tjänst inom den svenska NATO-krigsmakten falskeligen uppger hälsoproblem.
Så kan det förstås mycket väl vara, och i så fall är det mycket glädjande.
Det visar då att många ungdomar inte låtit sig luras av propagandabluffen, som handlar om att dölja de verkliga motiven bakom NATO-medlemskapet, underkastelsen under USA, DCA-avtalet och miljarderna som vräks in i det militärindustriella komplexet.
Genomskådandet av den militaristiska propagandan kommer förhoppningsvis att utvecklas från ett passivt individuellt avståndstagande till en organiserad bred och målmedveten kamp mot militarismen, krigshotet och vapenmångleriet.
Det som nu behövs, så som världsläget ser ut och utvecklar sig, är att ungdomen världen över i internationell solidaritet och samverkan reser sig mot militarismen, krigen och krigshoten.
Att få en sådan rörelse till stånd är både möjligt och nödvändigt. Den kommer naturligtvis inte att uppstå överallt från den ena dagen till den andra. Det kommer att handla om en utveckling där framsteg på ett håll kommer att stimulera framsteg på andra, i en process av växelverkan.
Att denna process nu kanske kan ta sin början bland Sveriges ungdomar är förvisso en nåd att stilla bedja om.
Det behöver inte framhållas att för att processen ska inledas har den politiska vänstern ett särskilt ansvar.
För Vänsterpartiet i Sverige handlar det nu närmast om att i riksdagen kraftfullt och entydigt gå emot DCA-avtalet om USA:s obehindrade tillgång till 17 militärbaser, då detta avtal inom kort kommer upp där för att godkännas. För att godkännas kommer det att krävas att tre fjärdedelar av riksdagens ledamöter röstar för avtalet. Med hjälp av miljöpartister och fronderande socialdemokratiska ledamöter kan underkastelseavtalet avvärjas. Och även om avtalet godkänns av riksdagen är ett motstånd från en grupp av ledamöterna ändå av stor vikt, med tanke på den fortsatta kampen.
Partiet måste naturligtvis också framöver konsekvent kräva utträde ur NATO och upplösning av alla militärallianser.
Och inte minst viktigt kommer det att bli att Vänsterpartiet säger nej till den planerade kraftiga, av NATO påbjudna, miljardrullningen till det militärindustriella komplexet.
Ledstjärnan måste vara:
INTE EN KVINNA, INTE EN MAN, INTE EN KRONA TILL DEN SVENSKA NATO-KRIGSMAKTEN!
Vänsterpartiet och dess ungdomsförbund måste också framöver utöver initiativ i riksdagen också med kraft delta i den breda fredsrörelsen mot DCA-avtalet, NATO-medlemskapet och den militära upprustningen.
Vänsterpartiet har nu ett historiskt, stort ansvar, och hela den svenska fredsrörelsen och alla antimilitarister i vårt land hoppas innerligt att besluten på partiets kongress i maj kommer att gå i rätt riktning.
