Veckan efter att årets fredspristagare, organisationen Nihon Hidankyo, utsågs och hyllades för deras kamp mot kärnvapen, påbörjades en omfattande kärnvapenövning i Europa. Med övningen befäste NATO sin position som kärnvapenmakt i nära allians med USA, Storbritannien och Frankrike. Övningen som pågick i 14 dagar från den 14 oktober, skedde i nästan total medieskugga.
Visst är det korrekt, som många har påpekat, att Putin lyfte fram kärnvapenhotet i samband med invasionen av Ukraina. Men det är inte hela sanningen. Under de senaste 20 åren, långt innan Putin hotfullt skramlade med sina kärnvapen, har USA och Nato genomfört en årlig kärnvapenövning, kallad Steadfas Noon. Att siktet varit inställt på Ryssland och Moskva är ingen hemlighet. Tvärtom, det är själva kärnan i budskapet som den omfattande årliga övningen skall förmedla.
Det är kanske inte konstigt om årets fredspris sitter som en irriterande böld i baken på kärnvapenförespråkarna. Till och med Tidöregeringen borde inse att det vore alltför magstarkt att glorifiera Nihon Hidankyo för deras arbete, samtidigt som de har fört in Sverige i kärnvapenalliansen NATO.
Regeringen har ännu inte klargjort om DCA- avtalet tillåter USA att placera kärnvapen på svensk mark i fredstid. Enligt krigsministern finns det inga sådana planer, men när han pressades på frågan om avtalet tillåter kärnvapen i Sverige i händelse av krig, svarade han att det är en möjlighet som avtalet inte utesluter. Svaren kan knappast tolkas som annat än att kärnvapen är lika självklara i deras tankevärld som hjälmarna på soldaternas huvuden.
Krigsministern och hans meningsfränder lär knappast stå på tårna i hyllningskören av Nihon Hidankyo när de tar mot fredspriset i Oslo på Nobeldagen den 10 december. Om de trots allt skulle göra det, skulle det klinga djupt falskt.
Gay Glans
