Denna debattartikel har tidigare varit publicerad som ledare i tidningen Internationalen.
- Vi måste stoppa skjutningarna här och nu
- Men framför allt bekämpa ojämlikheten
- Våldet raserar tilliten till samhället
Det måste bli ett slut på skjutningar och sprängningar. Situationen är exceptionell. Våldet raserar den tillit som utgör grunden för ett samhälle. Eller snarare, det raserar tilliten ytterligare efter årtionden av urholkning.
För även om det uppmanas till nationell samling (samtidigt som politikerna fortsätter med det politiska spelets piruetter) och till att sluta tjafsa, kommer vi socialister att fortsätta att peka på de djupare orsakerna till krisen. Leta orsaker för att tillsammans med andra söka botemedel.
Vi håller med Rikard Jomshof om att situationen är “resultatet av en medveten politik”. Men inte av migrationspolitiken, utan av den medvetna politik som förts under flera årtionden för att försvaga de arbetande och välfärden för att göra de redan rika rikare och stärka marknadskrafterna.
Resultaten är ökad ojämlikhet och galopperande välfärdskris. När Sveriges största akutsjukhus, Sahlgrenska i Göteborg, inte vet om de kan betala ut lönerna i december – då är i sanning en ny nivå nådd.
Kristina Alstam, forskare i socialt arbete, som citeras i Dagens Nyheter 28 september talar om etablissemangets spelade förvåning och påtalar att det länge varnats för att viktiga samhällsfunktioner hotas av avreglering och marknadsutsättning. Nu närmar vi oss den situationen.
Så vad måste göras? Självklart måste mördare sättas fast. Men inte genom kraftiga, snabba, oövervägda repressiva åtgärder och drastisk ökning av övervakningen i samhället som nu föreslås, och som möts av Socialdemokraterna med repressiv överbudspolitik.
Lägg märke till att det inte är sådana åtgärder som anses ha lett till att skjutningarna minskat i en storstad i Sverige, Malmö – utan ett aktivt uppsökande arbete från polisens och andra myndigheters sida.
Regeringen vill utreda lagförändringar för att ge militären ökade befogenheter att ingripa i civilsamhället. Då är vi farligt nära ett beslut om att upphäva det förbud som att sätta in militär mot enskilda människor i landet, som instiftades efter skotten i Ådalen 1931 då fem obeväpnade människor dödades av militär. Att förlita sig på militären i stället för att angripa marknadsliberala grundorsaker visar haveriet för borgerlighetens politik.
Lika viktigt som att gripa de kriminella är att stoppa välfärdsslakten. Nooshi Dadgostar krävde i veckan att regeringen säkrar medel till skolor och socialtjänst. Det är ett absolut minimikrav.
Samtidigt måste en omedelbar insats för att bygga upp välfärdssystemet sättas in.
Skolan behöver så snart det går få ökade resurser till att anställa fler lärare, elevassistenter och skolkuratorer och öppna skolbibliotek.
Fritidsgårdar, föreningslivet och socialtjänsten behöver stärkas för att kunna erbjuda aktiviteter och stöd åt ungdomar. Vuxenutbildning måste byggas ut i stället för att som regeringsbudgeten föreslår skäras ned så att fler får en andra chans att komma ut i jobb.
“Det finns inte pengar” kommer vi att få höra. Ett argument som borde vara evigt utdömt efter covid-19-krisen. Det visade sig då att samhället har pengar om det behövs för att möta en kris. Det fanns då och det finns nu.
Det går fortfarande att ångra NATO-medlemskapet. Förutom att vi slapp ingå i en global kärnvapenallians skulle det befria oss från kravet att höja försvarsanslagen. Försvarsmiljarderna skulle kunna gå till bostadsområdena och välfärden.
Välfärdssektorn måste befrias från nyliberala marknadsregler. Om det ska gå att rekrytera och behålla vårdpersonal måste de få ägna sig åt att ta hand om patienter, inte åt meningslös dokumentation. Även i det fallet visade covid-krisen att förändringar kan göras snabbt om det är nödvändigt.
När kriminella nätverk investerar i vårdcentraler är det en direkt följd av Lagen om valfrihet från 2009 som ger etableringsfrihet inom primärvården. Den som vill kan öppna vårdcentral, utan medicinsk kompetens, och få offentlig finansiering. Det är dags att slopa LOV och att slopa de specialistvårdval som dränerar framför allt Stockholms sjukvård. Samhället måste återta kontrollen över välfärdssektorn.
Det behövs stora satsningar på barn- och ungdomspsykiatrin. Barn ska inte behöva vänta på att få stöd i en kris.
Men gängkriminella i allmänhet lider inte av psykisk sjukdom. De är tvärtom det yttersta uttrycket för en rationell kapitalistisk logik om konkurrens och vinstmaximering. De är lokala representanter för en internationell affärsrörelse som tillverkar, transporterar och säljer narkotika och som får hjälp av de stora bankkoncernerna. Sedan kredit- och valutaregleringar avskaffades i Sverige på 80-talet har marknadskrafterna löpt amok. Det är dags att återreglera finansmarknader och skärpa bankkontrollen.
Inget av detta räcker om inte de makthavande slutar upp med att stigmatisera människor i låginkomsttagarområden. Att föreslå visitationszoner i bostadsområden där viktiga samhällsfunktioner under en lång rad år urholkats och där välfärden nu hotas av nedskärningar samtidigt som regeringens stödparti förklarar att de boende inte är önskvärda i landet – det är ett tydligt budskap om att samhället vänt dem ryggen.
De som främst drabbas av kriminaliteten och som varje dag kämpar för att stödja sina barn, sina elever, sina ungdomar på fritidsgården får varken applåder eller högre lön – de utpekas i stället som en del av problemet. De som skulle kunna utgöra den folkliga grunden för lokala rörelser för samhällsskydd möts bara av utstötning.
