Så var det dags för Spring Pride i Eskilstuna. Jag brukar delta i paraden och så även detta år.
Jag kommer ihåg den första Priden i Eskilstuna. Jag ska erkänna att jag var skeptisk när jag fick reda på att en sådan skulle organiseras. Jag var helt enkelt rädd för fiasko.
Eskilstuna var ju inte precis den första staden man tänkte på som murbräcka mot homofobin.
Jag propagerade bland mina arbetskamrater för Spring Pride och jag gick själv ned på stan och deltog i paraden. Och jag hade fel i mina farhågor. Det blev en succé. Jag har deltagit i de flesta Pridefesterna. Och dom har ju blivit en del av traditionen i staden.
Många saker har försämrats i vårt land under de senaste trettio åren. Ojämlikheten har blivit värre, Sverigedemokraterna och rasismen har ökat, politiken vridits till höger, och Sverige sluter allt mer upp bakom USA-imperialismen. Men i en fråga har det gått framåt; kampen mot homofobin har skördat stora segrar. Situationen för HBTQ-personer har förbättrats drastiskt. I vår grupp av kompisar som gick tillsammans fanns ett lesbiskt par som precis “kommit ut” och deras glädje över att kunna delta var inte att ta miste på.
Paraderna är bra och nyttiga. Dock måste jag erkänna att jag gärna skulle se en förändring/förbättring. Det borde inte bara vara party, dunkande musik och dans. Det vore inte helt fel med en avdelning i “paraden” som fokuserade på solidaritet med alla dem som fortfarande i vår värld förnekas sina rättigheter och till och med hotas med dödsstraff för sin sexuella läggning.
Faktum är att vi även i Europa riskerar bakslag. Högerextremismen är på frammarsch i Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien och flera andra europeiska länder. Även i Västeuropa. I Sverige har det mest homofoba partiet, kristdemokraterna, tvingats till försiktighet, men kommer högerextrema homofoba tendenser att stärkas så kommer Busch-Thor att luta över igen. De landvinningar som gjorts ska inte tas som givna. Bakslag har vi ingen garanti emot.
Just det faktum att det heter “Parad” och inte “Demonstration” speglar väl det faktum att kampaspekten skjutits i bakgrunden.
Men det får inte vara så att vi bara gläds åt förbättringarna här och glömmer de som lever under öppen förföljelse och hot. Och även om situationen drastiskt förbättrats i Sverige finns det fortfarande även i vårt land många som inte törs ”komma ut” och som på goda grunder är rädda och försiktiga. Även i vårt land måste kampen fortfarande föras.
