Peter Widén:
I Frankrike uppmanar nu flera vänsterpartier till stora demonstrationer mot president Macrons tillsättande av högerpolitikern Michel Barnier som premiärminister. Protesterna motiveras av att det faktiskt var vänsterpartierna som tillsammans i Den Nya Folkfronten (NFP) blev största block.
Men Macron har utsett en politiker långt ut på de borgerliga gaullisternas högerflygel till premiärminister. Trots att vänsterns folkfrontsblock som gick kraftigt fram i parlamentsvalet och nu utgör parlamentets största politiska block. Hur är detta möjligt?
Låt oss till att börja med kort rekapitulera det franska valsystemet.
Val till nationalförsamlingen sker i enmansvalkretsar. Den som får flest röster vinner mandatet. Övriga får ingenting. Men för att vinna mandatet måste man få absolut majoritet, alltså över 50 procent. I de valkretsar där ingen får mer än 50 procent hållsen andra omgång. Endast partier som fått mer än 12,5 procent får ställa upp i den andra omgången.
I den andra omgången är det vanligt att partier uppmanar till röst på ett närstående parti för att blockera möjligheten för partier som man ser som huvudmotståndare. Historiskt har det t.ex. varit så att kommunistpartiet och det socialdemokratiska Socialistpartiet uppmanat till röst på varandra utifrån vem av dem som fått flest röster i första omgången.
Likaså har mindre vänsterpartier ofta i andra omgången uppmanat till röst på socialdemokraterna eller kommunistpartiet. Samma taktik har använts på den borgerliga sidan.
Men under senare år har det blivit så att första och andra plats i första omgången inte delats mellan den traditionella högern och ett av vänsterpartierna utan mellan den traditionella högern och den högerextrema rörelsen. På senare tid har det blivit så att den traditionella högern (gaullisterna) gått så dåligt att första och andra plats i den första valomgången delats mellan Macrons nyliberaler och Le Pens extremhöger, som numera går under namnet Nationell Samling.
I sådana situationer har vänsterpartierna ställts inför valet att lägga rösterna på “det minst onda”, den traditionella högern eller liberalerna, om de vill blockera extremhögerns möjligheter.
Det är inget enkelt val. De flesta vänsterväljare har valt att “hålla för näsan” och lägga en röst på “det minst onda”.
Man kan lugnt säga att den traditionella högern och Macrons liberaler inte visat någon större tacksamhet. Macrons regering har attackerat arbetarklassens intressen på det mest brutala sätt; antifacklig politik och kraftigt försämrade pensionsvillkor. Utrikespolitiskt har han fortsatt Frankrikes traditionella imperialistiska politik, främst i Afrika.
I årets nyval till parlamentet blev, i den första valomgången, extremhögern, tillsammans med en sympatiserande gaullistisk högerfraktion, störst. Men även den samlade rödgröna vänstern gick kraftigt framåt.
Macrons nyliberala partiskapelse, som haft absolut majoritet i parlamentet backade stort. Partiet och de traditionella gaullisterna fick tillsammans färre röster än extremhögern och vänstern var för sig. Inget av de tre blocken nådde upp till 50 procent av rösterna.
I den rödgröna vänsterns block, Nya Folkfronten (NFP), ingår det socialdemokratiska Socialistpartiet, kommunistpartiet, de Gröna och Jean Luc Melenchons socialistiska och vänsterradikala Det okuvliga Frankrike. Melenchons parti, som är folkfrontens största parti, står till vänster om både socialdemokrater och kommunister och klassas i många medier som “ytter-vänster”. I Nya Folkfronten finns dessutom ytterligare partier till vänster om ”Det okuvliga Frankrike”.
Macrons liberaler och NFP kom överens om att den som i första omgången fått färre röster än den andra skulle dra tillbaka sin kandidatur till förmån för den som fått flest.
Resultatet blev att vänsterns NFP blev största parti. Le Pens högerextremister var rasande.
Trots överenskommelsen med NFP med syfte att blockera Le Pens möjligheter har Macron visat stor beslutsamhet i sin strävan att hålla vänstern borta från inflytande. Trots att NFP blev det största blocket i det nyvalda parlamentet har han nu utsett högerpolitikern Michelle Barnier till premiärminister.
Den 73-årige Barnier, som tillhör det traditionella högerpartiet Republikanerna, står stadigt till höger. Han kommer att fortsätta Macrons antifackliga politik och försvara försämringarna för pensionärerna. Han är emot att höja minimilönerna istället förordar han sänkning av arbetsgivaravgiften. En traditionell högerpolitik i överklassens intresse.
Han har också åsiktsmässigt tangerat extremhögerns ståndpunkter. Bland annat har han föreslagit ett femårig immigrationsförbud för utomeuropéer. Och extremhögerns reaktion på Macrons har präglats av viss, för syns skull behärskad, optimism.
Nu är det partierna i NFP, miljörörelsen, fackföreningarna och Frankrikes vänsterväjare som är rasande. Själva föreslog man Lucie Castets som premiärminister. Hon är en 37-årig respekterad statstjänstekvinna som arbetat med NGO-projekt och anses mycket kompetent.
För att förstå hur det kunde bli så här är det viktigt att inse att inget block fick majoritet. Inte Macrons liberaler tillsammans med den traditionella högern (Republikanerna m. fl.), inte extremhögern och inte heller vänsterns NFP. De sistnämnda blev som sagt störst men utan absolut majoritet i nationalförsamlingen.
Macron hade lyckats med att förhindra extremhögern från att vinna.
Nu vill han förhindra att vänstern får inflytande. Han kommer som president att samarbeta med den traditionella högern.
Men han kommer också, för att säkra majoriteter i omröstningarna att tvingas luta sej mot extremhögerns Nationell Samling. Och Nationell Samling kommer inte att ge Macron och Barnier något gratis. Vi ser att situationen faktiskt påminner om situationen i den svenska riksdagen. Extremhögern (i Sverige SD, i Frankrike Nationell Samling) står utanför regeringen men Macron kommer att bli beroende av Le Pen precis som Ulf Kristersson i högsta grad är beroende av Jimmie Åkesson.
Macron får sitt eget Tidölag. Nationell Samling har förstått detta och motsätter sej inte tillsättningen av Barnier som premiärminister.
Socialdemokraterna i Socialistpartiet förklarar att dom kommer att ta första bästa chans i nationalförsamlingen att tillfoga regeringen nederlag och få den att avgå. Däremot ställer socialdemokraterna inte upp på de uppmaningar till gatumobiliseringar som de övriga partierna i NFP nu står bakom. Noteras bör att även de Gröna frenetiskt uppmanar till gatuprotester. Fackförbund som CGT är medarrangörer i protestmarscherna.
Och redan igår (7/9) skedde den första kraftsamlingen. Mer än 100 000 människor över hela Frankrike tog till gatorna. I Paris räknade man till 26 000. Demonstrationer genomfördes på 130 orter.
Jean Luc Melenchon talade från ett lastbilsflak vars sidor bar en banderoll med texten “För demokratin – Stoppa Macrons kupp”.
Och Lucie Castets var inte nådig i sitt tal:
– Vi har en premiärminister som är helt beroende av Nationell Samling, slog folkfrontens premiärministerkandidat fast.
I demonstrationen hördes talkörer som “Valet är stulet …”
Noterbart var det stora antalet unga människor. I intervjuer menade dom att vi mobiliserade för att stoppa extremhögern och vi lyckades vinna. Nu stjäl man vår seger och vi får en regering beroende av samma extremhöger i Nationell Samling.
Frankrike går mot en politiskt het höst.
Peter Widén
Läs också:
Frankrike: Liberalen Macron kastar masken – söker parlamentariskt stöd från extremhögern – eFOLKET, 6 september 2024.
Frankrike: Het höst väntar – eFOLKET, 5 september 2024.
