Igår blev det klart vem den franske presidenten Emmanuel Macron vill se som premiärminister i en ny regering. Hans val föll på högerpolitikern Michel Barnier från det gaullistiska borgerliga partiet Republikanerna.
Barnier tillhör sitt partis högerflygel och alla bedömare är överens om att Macron syftat till att genom sitt val få stöd i parlamentet från yttersta högern, Marine Le Pens och Jordan Bardellas parti Nationell Samling.
Jordan Bardella har kommenterat Macrons val av Barnier utan att antyda någon protest.
Från den samlade vänstern har reaktionen däremot blivit kraftigt fördömande. Vänstern, som i parlamentsvalet för två månader sedan gick fram gemensamt under beteckningen Nya Folkfronten, blev valets största block, och mycket större än Macrons kraftigt decimerade liberala samling.
Eftersom Macron utlyste nyvalet till parlamentet utifrån det uttalade målet att pressa tillbaka ytterhögern – som gick överraskande och kraftigt framåt i EU-valet – kommer hans nya vägval säkert att väcka bestörtning även bland hans egna sympatisörer och väljare.
Vänsterblocket Nya Folkfronten består av Socialistpartiet (socialdemokrater), de gröna, kommunistpartiet och det vänsterradikala socialistiska partiet Okuvade Frankrike (blockets största parti). Detta block blev som sagt störst i parlamentet, och har som premiärministerkandidat lanserat Lucie Castets från det socialdemokratiska Socialistpartiet.
Men Macron föredrar alltså, framför en socialdemokratisk premiärminister, en högerman som extremhögern kan acceptera.
Okuvade Frankrikes partiledare Jean-Luc Mélenchon har bitsk kommenterat Macrons val, och menar att presidenten valt en premiärminister (och därmed en regering) som skall fungera som en brygga mellan honom själv och extremhögern.
Macrons eget, nu mycket försvagade, liberala parti var en märklig skapelse av honom själv, tillkommet i samband med att han själv valdes till president. Denna skapelse ovanifrån är nu slagen i spillror, och i praktiken ersatt av ett block bestående av Macron och det gaullistiska högerpartiet – och med tänkt parlamentariskt stöd från Nationell Samling, ett parti med fascistiska rötter.
Macron har under tiden som förflutit sedan parlamentsvalet verkat för att spränga vänsterblocket genom att försöka locka över politiker från det socialdemokratiska Socialistpartiet. Det har han inte lyckats med. Folkfronten står enig, och till helgen kommer arbetarrörelsen att organisera protestmanifestationer mot presidentens provocerande val av premiärminister och planen på en högerregering med stöd från Le Pens och Bardellas högerextremister.
Allt tyder på att vi under den instundande hösten kommer att få bevittna en kraftmätning av mycket stor betydelse – för den franska arbetarrörelsen och arbetarklassen, liksom även för de genuint rödgröna krafterna i hela Europa.
Läs också:
Frankrike: Het höst väntar – eFOLKET, 5 september 2024.
