Högt uppe sitter jag i min maskin
ett torn så knakande och svajande
med utsikt som är vidsträckt och fin
ser trädtoppar så gröna och vajande.
Jag skickar ut maskinens långa arm
som griper tag och kapar närmsta stam
och solens strålar når mig, jag blir varm
jag styr försiktigt får ej vara ovarsam.
Och stammen skalas av från grenar snyggt
sen griper klorna tag och lyfter fram
jag slipper akta mig för fallträd, det känns tryggt
det blir så snabbt en trave, stam på stam.
Förr grävde vi med spade ner i snön
och gick med yxa och med motorsåg
kamratskapet var större än vår lön
svettiga och kådiga vi var vid kvällens återtåg.
Nu är jag ensam och det känns rätt trist
även om jag inte är en sån som surar
maskinen skövlar lämnar bark och kvist
som sällskap har jag musik i mina lurar.
Förr var jag anställd men nu entreprenör
jag är min egen och jobbar natt och dag
med skulder och oro som pockar och stör
och försöker förstå vem det är som är Jag.
Och enstaka talltoppar har lämnats kvar
där sitter det en hök och mig betraktar
den riktar emot mig sitt stränga ögonpar
mot min maskin som hugger och som schaktar.
I min maskin är jag så nära himlens vida höjd
jag stiger ur och får en härlig pust av luft mot kinden
och slipper jag sen lukt av diesel så blir jag så nöjd
i stället sväva som en hök och bäras bort av vinden.
—Lena Staaf
