Daniel Dan Andersson växte upp i Grangärde sockens Finnmark i södra Dalarna. Fadern var självlärd byskollärare. Daniel fick tidigt i livet lära sig flera språk: engelska, tyska franska och latin. Daniel fick även som ung pojke börja arbeta som kolare, skogsarbetare och senare industriarbetare.
År 1912 började han resa land och rike runt som ombudsman för Templareorden som bekämpade det då omfattande alkoholmissbruket. Redan efter ett knappt år som ombudsman bestämde sig Daniel för att bli författare. Han tog sig då namnet Dan Andersson.
1913 debuterade Dan med novellsamlingen Kolarhistorier. Den följdes sedan i snabb takt av novellsamlingarna Kolvaktarens visor och Svarta ballader, samt romanerna De tre hemlösa och David Ramms arv.
Dan Andersson gick vid den här tiden också en vinterkurs på Brunnsviks Folkhögskola belägen några mil från Ludvika i hans hemtrakt. (Många av de så kallade arbetarförfattarna var elever på folkhögskolor, såsom till exempel Ivar Lo Johansson, Vilhelm Moberg, Albert Viksten.)
Vid sidan av sitt författarskap var Dan Andersson journalist på tidningen Ny Tid i Göteborg. År 1918 gifte han sig med lärarinnan Olga Turesson och bosatte sig i Gonäs utanför Ludvika. I mitten av september 1920 tog Dan Andersson tåget ner till Stockholm för att där träffa några av sina författarkollegor. Det skulle bli hans sista tågresa i livet. Dan Andersson avled av cyanväteförgiftning på det hotell han då bodde på. Cyanväterökning användes på den tiden för att bekämpa vägglöss.
Dan Andersson blev bara drygt 30 år men hann under sin korta levnad skriva in sig med stora bokstäver i den svenska litteraturen.
