Kjell Östberg kritiserar hårt en bedrövlig, respektlös och i praktiken historieförfalskande skildring i Sveriges Radio av militärens mord på fem arbetare i Ådalen 1931. Kjell Östberg är professor emeritus vid Södertörns Högskola. Han är medlem i Vänsterpartiet och organisationen Socialistisk Politik. Artikeln har tidigare varit publicerad i Socialistisk Politiks tidning Internationalen.
Vad säger ni om Ådalen 31 som såpa? Det är i alla fall vad Sveriges Radio just nu erbjuder.
En av Sveriges Radios främsta kulturgärningar är radioteatern. Redan 1925 sändes de första pjäserna och sedan dess har det blivit tusentals. I radioarkivet kan man än idag lyssna på allt ifrån Harriet Bosse i Ett drömspel och Ingmar Bergmans uppsättning av Farmor och vår Herre, med Tora Teje i huvudrollen, till Kristian Lundbergs Yarden. Tusentals studiecirklar landet runt följde pjäserna och Radioteatern tillhandahöll böcker med pjäsernas manus.
Om två år skulle Radioteatern firat sitt hundraårsjubileum, men sedan några år är den nedlagd och ersatt av något som heter SR Drama. Radioteatern har haft en imponerande rad av chefer, från Per Lindberg och Hjalmar Gullberg till Åsa Melldal och Magnus Florin.
Idag har man en utvecklingsansvarig, Moa Gammel, vars främsta merit för jobbet verkar ha varit några poddar om UFO. Och istället för högklassig radioteater erbjuder man – surprise – poddar, i huvudsak inspirerade av true crime och dramaturgi tagen från de ändlösa raddorna av TV-serier. Och naturligtvis ska det snuttifieras. Varje avsnitt är under en halvtimme, längre tror man inte att lyssnarna klarar av.
Den senaste satsningen heter “Före – Efter”. I en programförklaring sägs det att ambitionen är att nå nya lyssnare genom att skildra viktiga händelser i nutiden. Med det menar man inte förvånande i huvudsak massmediala och spektakulära tilldragelser, som flygkapningen på Bulltofta eller Estonias förlisning.
Men verkligheten är inte tillräckligt upphetsande för att fånga lyssnarna, tror man. Här krävs det hottare stoff. Varje avsnitt ska därför blandas med uppdiktade historier.
Ett av avsnitten ägnas alltså Ådalen 1931. Påstår man i alla fall. Ointresset för och okunskapen om vad som egentligen hände är i själva verket monumental. Priset tar Gammel själv som berättar att det var “arbetsrättsrörelsen” som demonstrerade i Ådalen. Den händelse som ledde till att fyra arbetare och en ung kvinna sköts ihjäl av beväpnad militär är alltså inte tillräckligt rafflande i sig. I stället låter man tragedin dränkas i en påhittad rövarhistoria kring en dödskalle som dyker upp nittio år senare i närheten av Lunde.
Kanske blir historien om Ådalen en annan än den vi känner till, heter det kittlande. Kanske fanns det ett sjätte dödsoffer? En Sverigedemokrat dyker upp och tror att det kan vara hennes släktning, en av de ditkallade soldaterna, som mördades av arbetarna. Eller var det en kommunist som efter demonstrationen blev ihjälslagen av en arbetskamrat i ett svartsjukedrama och sedan begravd under en traktor?
Föraktet mot lyssnarna, och mot dem som demonstrerade 1931, vet inga gränser. Inte blir eländet bättre av att man låter skådespelarna bryta på norrländska låtsasdialekter. Marie Richardsons försök att tala ångermanländska övertygar knappast mer än Liv Ullmans småländska i Utvandrarna.
Manuset är skrivet av Bengt Olsson, ett kongenialt val för ett projekt av denna kaliber. Bengt Olsson tillhör de cyniska högerposörer som älskar att påstå att många gamla vänsterpolare som tagit ställning för Palestina gjort det bara för att Lars Norén eller någon annan kändis tycker så. Själv hyllade han nyligen, i en podd tillsammans med Åsa Linderborg, blackfacing – alltså när vita artister uppträder med svart sminkade ansikten, ett ökänt sätt att sprida och reproducera rasistiska stereotyper.
Olssons debut som såpaförfattare imponerar knappast. Han deklarerar ärligt att han egentligen är mest intresserad av att förstå strejkbrytarna och ger dem gärna upprättelse – de gjorde ju inget olagligt, upplyser han oss glatt. Han lämnar snabbt vad som utspelade sig då och kryddar istället framställningen med en polis som råkat ut för stenkastare i Göteborg 2003 och en miljöaktivist som genom sin aktion bidrar till att en ung kvinna blir svårt skadad.
Och som clou, en afghansk flykting som arbetar som praktikant på lokaltidningen och som behöver fast anställning för att slippa utvisning. Det får han inte, facket sätter stopp och skickar honom med berått mod tillbaka till talibanerna i Kabul. Så ser arbetarrörelsens, förlåt arbetsrättsrörelsens, sanna ansikte ut, verkar vara det budskap Olsson vill sprida.
Den som är intresserad att veta något om Ådalen 31 uppmanas att lyssna på den utmärkta podden där Joar Bendjelloul intervjuar historikern Roger Johansson, som skrivit standardverket om Ådalshändelserna. Där finns de kunskaper som de på SR Drama är så totalt ointresserade av.
Kjell Östberg
