Craig Mokhiber är en US-amerikansk jurist med inriktning på internationell rätt och mänskliga rättigheter. Den 28 oktober 2023 avgick Mokhiber som chef för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheters kontor i New York. I ett brev till högkommissarie Volker Türk som vi publicerar här nedan kritiserar han FN:s passivitet i förhållande till kriget i Gaza, och kallar Israels militära intervention för ett skolboksexempel på folkmord.
Craig Mokhibers brev, översatt av Lars Henriksson, har tidigare varit publicerat i tidningen Internationalen.
Craig Mokhiber:
Käre högkommissarie,
Detta kommer att vara mitt sista officiella meddelande till er som chef för New York Office of the High Commissioner for Human Rights.
Jag skriver i ett ögonblick av stor ångest för världen, inklusive för många av våra kollegor. Återigen ser vi ett folkmord utspela sig inför våra ögon och organisationen som vi tjänar verkar maktlös att stoppa det. Efter att ha utrett mänskliga rättigheter i Palestina sedan 1980-talet, bott i Gaza som FN-rådgivare för mänskliga rättigheter på 1990-talet och genomfört flera människorättsuppdrag i landet både innan och efteråt, är detta djupt personligt för mig.
Jag arbetade också här under folkmorden mot tutsierna, bosniska muslimer, yazidierna och rohingyaerna. När dammet lagt sig över de fasor som hade begåtts mot försvarslösa civilbefolkningar, blev det i samtliga fall plågsamt tydligt att vi hade misslyckats med vår plikt att uppfylla kraven att förebygga massövergrepp, skydda de utsatta och ställa gärningsmännen till svars. Och så har det varit med de vågor av mord och förföljelser mot palestinierna som följt på varandra under hela FN:s historia.
Herr kommissarie, vi misslyckas igen.
Som människorättsadvokat med mer än tre decenniers erfarenhet inom området vet jag mycket väl att begreppet folkmord ofta har missbrukats politiskt. Men den nuvarande storskaliga slakten på det palestinska folket, med rötter i en etnonationalistisk kolonial ideologi för bosättare, en följd av årtionden av systematiska förföljelse och utrensning, helt baserat på deras status som araber, och i kombination med uttryckliga avsiktsförklaringar från ledare i den israeliska regeringen och militären, lämnar inget utrymme för tvivel eller debatt.
I Gaza attackeras civila hem, skolor, kyrkor, moskéer och medicinska institutioner hänsynslöst när tusentals civila massakreras. På Västbanken, inklusive det ockuperade Jerusalem, beslagtas och omplaceras hushåll helt baserat på ras och våldsamma bosättarpogromer åtföljs av israeliska militära enheter. Över hela landet härskar apartheid.
Detta är ett skolboksexempel på folkmord. Det europeiska, etnonationalistiska, koloniala bosättarprojektet i Palestina har gått in i sin slutfas, mot en påskyndad förstörelse av de sista resterna av det inhemska palestinska livet i Palestina.
Dessutom är regeringarna i USA, Storbritannien och stora delar av Europa fullständigt delaktiga i det fruktansvärda överfallet.
Dessa regeringar vägrar inte bara att uppfylla sina fördragsåtaganden, att säkerställa respekten för Genèvekonventionerna, utan de beväpnar i själva verket aktivt attacken, tillhandahåller ekonomiskt och underrättelsestöd och ger politisk och diplomatisk täckning för Israels illdåd.
I samförstånd med detta bryter de västerländska mediekoncernerna öppet mot artikel 20 i ICCPR, de avhumaniserar ständigt palestinier för att underlätta folkmordet och sänder propaganda för krig och förespråkar nationellt, ras- eller religiöst hat som uppviglar till diskriminering, fientlighet och våld.
USA-baserade sociala-mediaföretag undertrycker människorättsförsvararnas röster samtidigt som de förstärker pro-israelisk propaganda. I Israel lobbar online-troll, och statligt styrda så kallade oberoende organisationer trakasserar och smutskastar människorättsförsvarare medan västerländska universitet och arbetsgivare samarbetar för att straffa dem som vågar tala ut mot grymheterna. I kölvattnet av detta folkmord måste även dessa aktörer göras ansvariga, precis som skedde med radiostationen Milles Collines i Rwanda.
Under sådana omständigheter är kraven på vår organisation att agera principiellt och effektivt större än någonsin. Men vi har inte klarat utmaningen. Säkerhetsrådet har återigen blockerats av USA:s oförsonlighet, generalsekreteraren är utsatt för angrepp för de mildaste protester och våra mekanismer för mänskliga rättigheter står under ihållande förtalsattacker på nätet från ett organiserat och straffbefriat nätverk.
Organisationen har i årtionden distraherats av Oslo-avtalets illusoriska och till stor del oseriösa löften, och därmed avletts från sin huvudsakliga uppgift, att försvara internationell rätt, internationella mänskliga rättigheter och FN-stadgan.
Mantrat om “tvåstatslösningen” har blivit ett öppet skämt i FN:s korridorer, både för dess totala omöjlighet i praktiken och för dess totala underlåtenhet att svara för det palestinska folkets oförytterliga mänskliga rättigheter. Den så kallade “kvartetten” har inte blivit något annat än ett fikonlöv för passivitet och för att underkasta sig ett brutalt status quo. Den av USA dikterade respekten för “avtalen mellan parterna själva” (i stället för internationell lag) var alltid ett genomskinligt grepp, utformat för att förstärka Israels makt över de ockuperade och fördrivna palestiniernas rättigheter.
Högkommissarie, jag kom till den här organisationen på 1980-talet. I den hittade jag en principiell, normbaserad institution som helt och hållet stod på de mänskliga rättigheternas sida, inklusive i fall där de mäktiga – USA, Storbritannien och Europa – inte var på vår sida.
Medan min egen regering, dess underställda organisationer och mycket av USA:s media fortfarande stödde eller rättfärdigade sydafrikansk apartheid, israeliskt förtryck och centralamerikanska dödsskvadroner, stod FN upp för de förtryckta folken i dessa länder. Vi hade den internationell rätten på vår sida. Vi hade de mänskliga rättigheterna på vår sida. Vi hade principen på vår sida. Vår auktoritet var rotad i vår integritet. Men inte nu längre.
Under de senaste decennierna har viktiga delar av FN kapitulerat inför USA:s makt och, av rädsla för Israels lobby, övergivit dessa principer och retirerat från själva den internationell rätten. Vi har förlorat mycket på detta, inte minst vår egen globala trovärdighet. Men det palestinska folket har lidit de största förlusterna till följd av våra misslyckanden.
Det är en häpnadsväckande historisk ironi att den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs samma år som Nakba [Arabiska för “katastrofen”, fördrivningen av palestinier från de av Israel ockuperade områdena. öa] begicks mot det palestinska folket.
När vi firar FN:s deklaration om de mänskliga rättigheternas 75-årsjubileum skulle vi göra klokt i att överge den gamla klichén att deklarationen föddes ur de grymheter som föregick den, och att erkänna att den föddes tillsammans med ett av de mest fruktansvärda folkmorden på 1900-talet, förstörelsen av Palestina. I någon mening lovade instiftarna mänskliga rättigheter till alla, utom det palestinska folket. Och låt oss också komma ihåg att FN själva bär på den ursprungliga synden att hjälpa till att fördriva det palestinska folket genom att ratificera det europeiska koloniala projektet för bosättare som beslagtog palestinsk mark och överlämnade den till kolonisterna. Vi har mycket att sona för.
Men vägen till försoning är tydlig. Vi har mycket att lära av den principiella hållning som tagits i städer runt om i världen de senaste dagarna, när massor av människor står upp mot folkmordet, trots risken att bli misshandlad och gripen. Palestinier och deras allierade, människorättsförsvarare av alla slag, kristna och muslimska organisationer och progressiva judiska röster som säger “inte i vårt namn”, leder alla vägen. Allt vi behöver göra är att följa dem.
Igår, bara några kvarter härifrån, togs New Yorks Grand Central Station över av tusentals judiska människorättsförsvarare som i solidaritet med det palestinska folket krävde ett slut på det israeliska tyranniet.
Genom att göra det klädde de på ett ögonblick av den israeliska propagandan (och den gamla antisemitiska bilden) att Israel på något sätt representerar det judiska folket. Det gör det inte. Och därigenom är Israel ensamt ansvarigt för sina brott.
På den här punkten tål det att upprepas, trots att den israeliska lobbyns smutskastning påstår det motsatta, att kritik av Israels kränkningar av de mänskliga rättigheterna inte är antisemitisk, lika lite som kritik av saudiska kränkningar är islamofobisk, kritik av kränkningar i Myanmar är antibuddhistisk eller kritik av indiska kränkningar är anti-hinduisk. När de försöker tysta oss med smutskastning måste vi höja vår röst, inte sänka den. Jag litar på att ni kommer att hålla med, herr högkommissarie, att det är det handlar om att säga sanningen till makten.
Men jag finner också hopp i de delar av FN som har vägrat att kompromissa med organisationens principer för mänskliga rättigheter, trots enorma påtryckningar att göra det. Våra oberoende specialrapportörer, undersökningskommissioner och experter från fördragsorgan, tillsammans med de flesta av vår personal, har fortsatt att stå upp för det palestinska folkets mänskliga rättigheter, trots att andra delar av FN (även på högsta nivåer) skamligt har böjt sina huvuden för makten.
Som väktare av normer och standarder för mänskliga rättigheter har Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter en särskild skyldighet att försvara dessa normer. Vårt jobb, anser jag, är att göra vår röst hörd, från generalsekreteraren till den nyaste FN-anställda, och horisontellt över det bredare FN-systemet och insistera på att det palestinska folkets mänskliga rättigheter inte är kan debatteras, förhandlas eller kompromissas bort någonstans under den blå flaggan.
Hur skulle då en FN-normbaserad position se ut? För vad skulle vi arbeta om vi vore trogna våra retoriska förmaningar om mänskliga rättigheter och jämlikhet för alla, ansvar för förövare, upprättelse för offer, skydd av utsatta och bemyndigande för rättighetsinnehavare, allt under rättsstatsprincipen?
Svaret tror jag är enkelt – om vi förmår se bortom de propagandistiska rökridåer som förvränger visionen om rättvisa som vi har försvurit oss till, om vi har modet att överge rädslan och vördnaden för mäktiga stater och viljan att verkligen ta upp de mänskliga rättigheternas och fredens fana. Detta är sannerligen ett långsiktigt projekt och en brant klättring. Men vi måste börja nu eller kapitulera inför en outsäglig fasa. Jag ser tio viktiga punkter
- Legitima åtgärder: För det första måste vi i FN överge det misslyckade (och till stor del oseriösa) Oslo-paradigmet, dess illusoriska tvåstatslösning, dess impotenta och medskyldiga kvartett, och dess underkastande av internationell rätt under diktat som antas vara politiskt ändamålsenliga. Våra ståndpunkter måste utan ursäkt vara baserade på internationella mänskliga rättigheter och internationell rätt.
- Klarsynthet: Vi måste stoppa föreställningen att detta helt enkelt är en konflikt om land eller religion mellan två stridande parter och erkänna den verkliga situationen där en oproportionerligt mäktig stat koloniserar, förföljer och fördriver en ursprungsbefolkning på grund av dess etnicitet.
- En stat baserad på mänskliga rättigheter: Vi måste stödja upprättandet av en enda, demokratisk, sekulär stat i hela det historiska Palestina, med lika rättigheter för kristna, muslimer och judar och därför nedmonteringen av det djupt rasistiska, nybyggare-koloniala projektet och ett slut på apartheid över hela landet.
- Kampen mot apartheid: Vi måste omdirigera alla FN:s ansträngningar och resurser till kampen mot apartheid, precis som vi gjorde för Sydafrika på 1970-, 80- och tidigt 90-tal.
- Återvändande och kompensation: Vi måste bekräfta och insistera på rätten att återvända och full kompensation för alla palestinier och deras familjer som för närvarande lever i de ockuperade områdena, i Libanon, Jordanien, Syrien och i diasporan över hela världen.
- Sanning och rättvisa: Vi måste kräva en övergångsprocess för rättvisa där årtionden av ackumulerade FN-utredningar, förfrågningar och rapporter utnyttjas till fullo för att dokumentera sanningen och för att säkerställa ansvarsskyldighet för alla förövare, upprättelse för alla offer och gottgörelse för dokumenterade orättvisor.
- Skydd: Vi måste trycka på för utplacering av en välförsedd FN-skyddsstyrka med starka och uthålliga befogenheter att skydda civila från floden till havet.
- Nedrustning: Vi måste förespråka att Israels massiva lager av kärnvapen, kemiska och biologiska vapen avlägsnas och förstörs så att konflikten inte leder till total förstörelse av regionen och, möjligen, även utanför.
- Medling: Vi måste inse att USA och andra västmakter i själva verket inte är trovärdiga medlare, utan snarare faktiska parter i konflikten. De är delaktiga i Israels kränkning av palestinska rättigheter och vi måste bemöta dem som sådana.
- Solidaritet: Vi måste öppna våra dörrar (och dörrarna till Generalsekreteraren) på vid gavel för mängderna av palestinska, israeliska, judiska, muslimska och kristna människorättsförsvarare som står i solidaritet med det palestinska folket och deras mänskliga rättigheter och stoppa det obegränsade flödet av israeliska lobbyister till FN-ledares kontor, där de förespråkar fortsatt krig, förföljelse, apartheid och straffrihet, och smutskastar våra människorättsförsvarare för deras principiella försvar av palestinska rättigheter.
Detta kommer att ta år att uppnå, och västmakterna kommer att bekämpa oss varje steg på vägen, så vi måste vara ståndaktiga.
På omedelbar sikt måste vi arbeta för ett omedelbart eldupphör och ett slut på den långvariga belägringen av Gaza, stå upp mot den etniska rensningen av Gaza, Jerusalem och Västbanken (och på andra håll), dokumentera folkmordsangreppet i Gaza, hjälpa till att ge massivt humanitärt bistånd och återuppbyggnad till palestinierna, ta hand om våra traumatiserade kollegor och deras familjer och slåss som bara tusan för ett principiellt förhållningssätt i FN:s politiska kontor.
FN:s misslyckande i Palestina hittills är inte ett skäl för oss att dra oss tillbaka. Det borde snarare ge oss modet att överge det förflutnas misslyckade paradigm och helt anamma en mer principiell kurs. Låt oss i egenskap av Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter djärvt och stolt gå med i anti-apartheidrörelsen som växer över hela världen och lägga till vår logotyp på baneren om jämlikhet och mänskliga rättigheter för det palestinska folket.
Världen ser oss. Vi kommer alla att stå till svars för var vi stod i detta avgörande ögonblick i historien. Låt oss stå på rättvisans sida. Jag tackar er, högkommissarie Volker, för att ni hörde denna sista vädjan från mitt skrivbord. Jag kommer att lämna kontoret om några dagar för sista gången, efter mer än tre decennier av tjänst. Men tveka inte att höra av er om jag kan vara till hjälp i framtiden.
Vänliga hälsningar,
Craig Mokhiber
Översättning: Lars Henriksson
