Klimatet för det fria ordet blir allt hårdare. Foto: Rolf Waltersson.

Farligt att vara grävande reporter

Hot, hat, misshandel och mord. I dagens digitala värld är lätt att sprida desinformation, hot och hat som triggar till masshysteri och pöbelfasoner.

Ett tydligt exempel är den pöbelhop, uppeggade av Donald Trump, som stormade Kapitolium 6 januari i år.

Många yrkesgrupper är i skottlinjen, till exempel politiker, domare och åklagare. Framför allt de som jobbar mot kriminella gäng som sysslar med narkotikahandel, ekonomiskt brottslighet, penningtvätt, korruption och liknande skumraskaffärer.

En yrkesgrupp som lever allt farligare är reportrar och journalister.

Senaste exemplet är den nederländske kriminalreportern Peter de Vries som blev skjuten på öppen gata i Amsterdam för några dagar sedan och som nu kämpar för sitt liv.

Bland reportrar som mördats i Europa de senaste åren kan nämnas:

Journalisten Daphne Caruana Galitzia som sprängdes till död i ett bilbombsattentat på Malta 2017 när hon var på väg att avslöja kopplingen mellan Maltas spelindustri, organiserad brottslighet och penningtvätt. En byk där spåren ledde även till ledande politiker.

  • 2018 mördades den slovakiska journalisten Jan Kuciak som var på väg att avslöja ekonomisk brottslighet på hög nivå.
  • 2018 mördades den bulgariska journalisten Viktoria Marinova efter att i ett tv-program intervjuat två grävande journalister som avslöjade höga politikers förskingring av EU-bidrag.
  • Tidigare i år sköts den grekiske kriminalreportern Giorgos Karaivaz utanför sitt hem i Aten.

Genom åren har även svenska reportrar fått sätta livet till när de utfört sitt arbete:

  • 2014 mördades den svenske reportern Nils Horner i Kabul, Afghanistan.
  • 1973 blev den svensk-argentiska kameramannen Leonardo Henrichen skjuten till döds av chilensk militär i samband med Pinochets militärkupp mot Salvador Allende.
  • 1979 dödades Expressenreportern Arne Lemberg och SvD-medarbetaren Karl Bergman av diktatorn Idi Amins soldater i Uganda.
  • Frilansfotografen och skribenten Göran Assbring dödades med ett skott i bröstet i Eritrea 1983.
  • 2001 rånmördades Ulf Strömberg, fotograf för TV4, när han bevakade kriget.
  • SVT-reportern Bert Sundström knivskars och misshandlades svårt när han bevakade revolutionen i Egypten 2011. Han överlevde dock attacken.

Enligt “reportrar utan gränser” dödades 50 journalister 2020 i samband med sin yrkesutövning.

“De som rapporterar om ämnen som brottslighet och korruption är särskilt utsatta. Man riskerar att hamna i nätverk av korruption bland politiker, rättsväsende, näringslivet och människor med mycket makt som har otroligt mycket att förlora om sanningen kommer ut”, skriver Reportrar utan gränser.

Bland de länder där det inte är krig eller krigsliknande förhållanden, är Mexiko det farligaste landet att arbeta i som grävande journalist.

Många journalister sitter också fängslade runtom i världen:

“250 journalister är fängslade. De försöker bara göra sitt jobb – men målas ut som hot mot statens säkerhet eller anklagas för att sprida ”fejknyheter”. För det sitter minst 250 journalister fängslade världen över”, skriver pressfrihetsorganisationen CPJ 2019.

CPJ står för “Committee to Protect Journalists”.

Länder med flest fängslade journalister:

  • Kina med minst 48 fängslade journalister.
  • Tätt därefter hamnar Turkiet med 46
  • På delad tredjeplats kommer Saudiarabien och Egypten med vardera 26 fängslade i respektive land.

Källa: CJP

CJP:s statistik omfattar enbart journalister i statligt kontrollerad fångenskap och inte de som försvunnit eller kidnappats av icke-statliga aktörer.

CJP räknar också bara de fall där det har bekräftats att journalisterna har fängslats på grund av sin yrkesroll.

En världskarta som reportrar utan gränser tagit fram visar vilka länder som är farligast att arbeta i som grävande reporter och vilka länder där det är säkrast.

Bland de säkraste länderna finns de nordiska länderna. Men det betyder inte att allt är frid och fröjd.

Så här beskriver Journalistförbundet situationen i Sverige:

“Nästan 30 procent av Sveriges journalister har hotats under de senaste 12 månaderna. Cirka 70 procent har fått motta nedsättande kommentarer”.

En helt ny rapport från Journalistförbundet: “Ny undersökning om hot och hat” 30 april 2021, visar att kvinnliga journalister är extra utsatta. Likaså hot och hat av rasistisk natur, som att journalister med utländsk bakgrund är mer utsatta.

Hat och hot mot journalister riskerar att leda till “självcensur”, att man avstår från att skriva vissa saker därför att man vet att man kommer att bli påhoppad och utsatt. Kanske inte bara av hat och hot på nätet, utan även rent fysiskt.

Ett annat “fenomen” vi ser är hur ledande politiker försöker utmåla journalister som “folkets fiender”. Så här skriver Wolfgang Hansson i Aftonbladet 7 juli under rubriken: “Kriget har kommit till den journalistiska vardagen”:

“Smädelser av media var ett fast inslag på Donald Trumps valmöten. Senare övergick han till att kalla journalister för “folkets fiender”.

När Trump blev president fortsatte han sitt krig mot media. När ledare för världens mäktigaste nation förtalar den press som är satt att granska honom, riskerar det naturligtvis att underminera förtroendet för journalister i största allmänhet.

Trump underkänner den grundläggande roll som journalistiken ska fylla, vilket fått följder för pressfriheten över hela världen och för reportrars säkerhet”.

Att försvara pressfriheten innebär inte att man okritiskt ska svälja allt med hull och hår som skrivs i våra tidningar, som visas i TV och som man hör i Radio.

Media står inte höjd över all kritik. Men kritik ska vila på fakta och sakliga grunder.

Jag tar mig själv friheten framföra kritik mot media när jag tycker det är befogat.

PS. Lästips:

Rolf Waltersson

Liknande artiklar