Detta hände år 2012. Jag var nyopererad. Hade fått en ny höftled. När jag var så pass återställd att jag kunde ta promenader ville jag hitta platser där det inte är kuperat och snubbelrisk och där jag kunde gå med min rollator.
Asfalten inne i stan var inget kul. Det var då jag kom på att den anlagda våtmarken som ligger i anslutning till Ekeby reningsverk här i Eskilstuna var perfekt för mitt behov.
De kilometerlånga vallarna som slingar fram runt åtta stora dammar är jämna och fina.
Några av dessa vallar har gjorts i ordning som gång- och cykelvägar, vilket innebär att det även plogas vintertid.
Det var när jag började gå mina dagliga turer där, som jag fick upp ögonen för det rika fågelliv som dessa dammar dragit till sig. Dammarna anlades för att rena avloppsvattnet, huvudsakligen från kväve. På köpet fick man dammar med riklig växtlighet som passar många fågelarter. Det finns även fisk i dammarna.
I den här bildserien vill jag presentera familjen Svan som jag lärde känna när jag började mina promenader där vintern 2011-2012.
Hane och hona bland svanar sägs hålla samman hela livet. De hälsar varandra genom att svänga med halsar och huvuden så att det bildas ett hjärta när man fotar i rätt ögonblick. Ni ser det på första bilden (200).
Sedan följer 4 bilder som visar parningen (210, 220, 230, 235). Det kan se våldsamt ut. Hanen sitter på honans rygg och trycker ner hennes huvud under vattnet När de är färdiga, efter kanske 10-20 sekunder, drar hanen upp honan med ett grepp i hennes hals. Hon ser livlös ut med det hängande huvudet. Men efter några sekunder piggnar hon till, och de kråmar sig och visar att de är nöjda.
De “uppburrade” halsfjädrarna är ett tecken på upphetsning. Samma “uppburrade” halsfjädrar ser man på hanarna när de hävdar sina revir genom att jaga bort inkräktande svanar.
Svanarna ruvar sina ägg i cirka 35 dygn. Hanen och honan turas om att ruva. Man vad jag har sett är det honan som ruvar mest. Hanens roll tycks vara att bevaka reviret.
Jag visste ungefär när det var dags för ungarna att kläckas, så jag var där flera gånger per dag. När jag 25 maj 2012 fick syn på de små ungarna under mammans vinge, tror jag att de var precis nykläckta.
Ungarna tog sig direkt fram till vattnet som var bara 2-3 meter från boet. En efter en hoppade de ner från det “branta stupet” som var några decimeter högt. Det flyter som korkar på vattnet.
Sedan gled honan ner i vattnet och tog en kort simtur med de nykläckta ungarna.
På bilden därefter (270) ser man hela familjen Svan på simtur. Förts mamma Svan. Därefter de sju små dunbollarna på rad. Sist kommer pappa Svan som ständigt håller koll efter eventuella fiender och inkräktare.
När det är dags att passera en av gång- och cykelvägarna är det pappa Svan som håller uppsikt (bild 285).
När det är vilodags turas föräldrarna om att hålla vakt. På den här bilden (290) är det pappa Svan som håller koll. Enda skillnaden mellan hane och hona som jag vet, är att hanen har något större knöl på näbben.
Sedan följer ett antal bilder som visar hur det är att vara svan vid Ekeby våtmark. Det går ut på att äta, sova och putsa vingarna. Och att bada. Svanarna plaskar, slår med vingarna och rullar runt i vattnet. Förmodligen för att få bort både skräp och ohyra. Efter ett sådant vattenbad, som kan pågå i 5-10 minuter, följer en noggrann putsning av fjädrarna. Jag tror att de har en körtel baktill där de hämtar nån klet de smetar in fjäderdräkten med för att göra det “vattentät”.
En sak som slår mig är att dessa svanar tycks ha sina favoritplatser på land där de även skiter. De ligger och vilar i sin egen skit. Och de står i sin egen dynghög och putsar fjädrarna. (bilderna 360, 370).
Man ska väl vara svan för att förstå vitsen med det.
Som man ser på följande bilder växer ungarna fort. Födan består huvudsakligen av näringsrika växter från botten som de betar genom att stå med rumpan upp i luften för att nå ner till botten.
Från små grå dunbollar växer ungarna fort till nästan vuxenstorlek på cirka 120 dygn. De får då sin brungråa färg.
Den vita fjäderdräkten får de efter första ruggningen året därpå.
Bilderna 400 och 410 är lite märkliga. Som på en given signal börjar alla i familjen Svan flaxa intensivt med vingarna. De flaxar och plaskar “på stället marsch” under några minuter. Efter ett tag upprepas denna procedur. Jag gissar att det handlar om träning. Det är dags att träna upp vingar och muskler inför den kommande flytten söderut. Detta hände 30 september. Alltså ungefär 4 månader efter att de kläcktes.
Några dagar senare ser jag hur ungarna tränar starter och inbromsningar. De rusar snabbt fram på vattenytan, men utan att försöka lyfta. Sedan bromsar de in genom att använda fötterna som “surfbrädor”, och vid behov doppar de stjärten i vattnet som extrabroms, som en “handbroms”, för att få ner farten innan de far in i vassen. (Bilderna 440, 450)
Ytterligare några dagar senare ser jag de första riktiga försöken att flyga. Hela familjen Svan är uppställda som på startlinje. En av de vuxna sätter fart och alla andra hänger på.
Nu jäklar är det på riktigt. Nu ska de upp i det blå för första gången. Ni ser det på bilderna 460, 470, 480, 490. Lägg märke till sothönan på bild 480 som är på väg att bli överkörd. På bild 490 dyker sothönan för att rädda livhanken undan den framrusande svanungen.
Bild 495 visar hur de använder fötterna som “surfplattor” när de landar.
På tal om att starta och landa. Svanar startar och landar alltid i motvind.
Bild 500 visar en av ungarna som kommer flygande förbi mig i ögonhöjd. Jag står på vallen och svanen kommer tätt över vattenytan. Nu har de lärt sig flyga. Drygt 4 månader efter att de kläcktes, är de flygdugliga.
De tar allt längre och högre flygturer runt Ekeby våtmark.
Några bilder visar att svanarna ibland håller sig kvar in på vintern. Det beror på tillgången på öppet vatten och föda. Kylan i sig är inget större problem.
På blankisen kommer de rejäla klorna (bild 380) till användning. Man ser på fötterna att fåglarna härstammar från ödlorna.
Bland övriga bilder finns några “lustiga” iakttagelser. Som när en unge för första gången bekantar sig med snö.
Och två andra bilden. “Vem är du?” tycks ungen fråga när den får syn på sin egen skugga.
Och en bild där några ungar tittar förvånat på ungen som gick genom isen och hamnar i en vak.
Som sagt – en liten anspråkslös berättelse om familjen Svan – Från parning till flygfärdiga ungar.
PS. Svanar har ett vingspann på drygt 2 meter och väger i snitt 12 kilo. Därmed är de bland de tyngsta fåglar i världen som kan flyga. De håller ihop parvis i livslånga förhållanden. Häckar ofta på samma plats år efter år. Den är starkt revirhävdande, vilket kan leda till ganska våldsamma revirstrider – som jag tänker visa på i ett kommande inlägg.
I Sverige har vi knölsvanar och sångsvanar. Sångsvanarna ger sig av mycket längre norrut där de häckar främst i norra Sverige och Finland. Ibland stannar sångsvanar till vid Ekeby våtmark vid sina årliga flyter norr- och söderut. Men det är bara tillfälliga besök för att vila och äta. Det är enbart knölsvan som häckar vid Ekeby våtmark.
Är man nyfiken på sångsvanar ska man besöka sjön Tysslingen som ligger lite norr om Örebro.
“Den kända fågelsjön Tysslingen ligger vid Kilsbergens fot strax utanför Örebro. Det är Europas största samlade rastplats för sångsvanar under våren…”
Jag har även sett ett märkligt och dråpligt möte mellan knölsvan och sångsvan vid Ekeby våtmark, och som jag också kan visa bilder och berätta om i ett senare inlägg.
Text och foto:
Rolf Waltersson
