Måndag 4.8 1969
Igår gav Eva och jag oss ut på resa igen. Denna gång till Pinar del Rio, provinsen väster om Havanna. På söndag förmiddag tog vi bussen till Marianao, stod i kö i en timme i solen för att komma med en buss till Artemisa, en liten stad på gränsen mellan Havanna- och Pinar del Rio-provinserna. Där ställde vi oss i kö för en buss till Pinar del Rio och åt mangofrukter. Hoppade av kön och åkte i stället kollektivtaxi till San Cristobal och därifrån buss till Taco Taco. Därifrån promenerade vi längs öppna fält i en allé till Baragua för att besöka 18 arkitektstudenter och en assistent som bor och arbetar där i en gammal bondgård. Minst ett år av sin utbildningstid tillbringar studenterna på landsbygden, sysselsatta med något projekt i närheten. Dessa 18 ritade på nya byar i provinsen och ett risodlingsdistrikt. Projekten var inte speciellt avancerade men stämningen god. Ibland kommer lärarna ut och håller föreläsningar och diskuterar projekten som görs i samarbete med Micons provinskontor i Pinar del Rio. Efter att vi diskuterat deras arbeten och berättat om planeringen i Sverige fick vi mat från deras egna odlingar, avocado, stekta bananer och apelsiner.
Det började skymma när vi anträdde promenaden tillbaka till Taco Taco för att ta bussen till Santa Cruz. Därifrån skulle vi äntligen ta bussen till Pinar del Rio. Den kom överfull. Eva lyckades klänga sig på men ramlade av efter några meter. Så vi fick vänta på nästa som kom en timme senare. Tätt packade stod vi sedan sex mil. Det är inte så jobbigt när bussen är fullpackad, man får stöd från alla håll och kan nästan böja upp benen och hänga mellan medpassagerarnas skuldror. Chauffören var glad och galen, sjöng medan bussen dundrade fram som ett expresståg på de krokiga vägarna. Sista milen in till Pinar del Rio hade passagerarantalet minskat så att vi kunde få plats att sitta på motorhuven, nästan i chaufförens knä, och prata med honom och medpassagerare.
Väl framme i Pinar del Rio hittade vi ett hotell där vi hyste in oss i ett litet rum utan vatten. Vi klämde i oss några kex och gick ut för att titta på nattlivet. Det var fullt med folk ute på gatorna. De promenerade fram och tillbaka under arkaderna utan mål, gick runt och konverserade.
Sedan sov vi.
Idag på morgonen gick vi till bussterminalen och ställde oss i två bussköer, den till Viñales, ett naturskönt område som vi tänkte ta en titt på, den andra tillbaks till Artemisa. Efter en timme kom vi med bussen till Viñales. Artemisakön hade inte rört på sig så vi räknade med att kunna ta våra platser där när vi återvände. Bussresan till Viñales var trevlig och spännande, bussen slingrade sig våldsamt fram på bergvägarna i ett grönt barrskogslandskap. Vi steg av vid turisthotellet i Viñales, gick ut på en platå och beundrade landskapet. En grön slätt med ”mogoter”, en slags jättestenar, ett mellanting mellan berg och stenblock. Det är ett naturfenomen som det bara lär finnas motsvarighet till i Malaysia. Omgiven av denna överväldigande natur öppnade vi en sardinburk och åt vår enkla lunch, sardiner och kex. På hotellet drack vi saft för att skölja ner maten och började sedan vänta på bussen. Vi fick sällskap av några grabbar som försökt köpa potatis hos bönderna utan större framgång. Vi kunde se bussen komma på långt håll, stönande uppför backarna. Hundra meter från hållplatsen fick den motorstopp. Sedan startade den med ett ryck så att några av passagerarna trillade av. Den var så full att den inte brydde sig om att stanna för oss. Vi började vänta igen. Efter en halvtimme kom en lastbil som stannade och tog upp oss. Stående på lastflaket, med obehindrad utsikt åt alla hålla fick vi en härlig lift till Pinar del Rio.
Där kunde vi inte hitta vår plats i Artemisakön. Kunde inte påminna oss hur våra grannar såg ut, kanske hade de redan kommit med någon buss. Så vi fick ställa oss längst bak igen och förbereda oss på en lång väntan. Jag höll platsen medan Eva skaffade glass åt sig, sedan blev det min tur. Jag köpte mangosaft istället. När jag kom tillbaka till kön hade Eva försvunnit. Hon hade träffat vår chaufför, den galne, från igår och han fixade platser på direktbussen till Havanna. Lite mygel som vi knappast kunde står emot, vi smög på bussen bakifrån och satte oss tillrätta. På tre och en halv timme var vi tillbaka i Havanna, efter resa som mer gått ut på att undersöka transportsystemet än titta på landet.
Tisdag 5.8 69
Eva stack med flyget till Madrid vid femtiden på eftermiddagen. Hon avfestades med en våldsam lunch då Rafael överträffade sig själv. Pablo, Sarah, Felo och Juan deltog. Lunchen påbörjades i strålande solsken som sedan övergick i våldsamt oväder och skyfall. Vi gladde oss åt att flygplanet antagligen inte skulle kunna lyfta men det kunde det. Vi raggade upp en taxi som halvt simmande lyckades ta sig ut till flygplatsen och Eva kom lyckligen iväg. Nu känns det tomt och tyst efter henne. Situationen kom mig att tänka på min egen förestående avfärd.
