Evas dagbok från Kuba (84) – Den 15 – 16 juli, 1969

Tisdag 15.7

Eva är här. Hon kom med flyget från Madrid i går kväll. Nu ska jag försöka visa henne allt, revolutionen, jobbet, vännerna, landet så att hon får en uppfattning av vad det är jag levat i under det här året.

Hon kom mitt i natten och hade med sig västerbottensost och knäckebröd, inlagd sill och andra svenska läckerheter som jag klarat mig utan i drygt ett år. För att dela med mig av glädjen över både Eva och osten tog jag med henne på en ut­flykt i mörkret till Juan och Rafael som skulle jobba hela nat­ten. Vi picknickade och etablerade kontakten utanför deras arbetsplats på 23:e gatan. Ensamma nattvandrare tittade för­undrat på oss och våra knäckebrödsmackor med ost på.

Onsdag 16.7

Vi åkte till Ariguanabo för att titta på huset som fortfarande bara är halvfärdigt. Sergio var med och försökte förklara för Eva hur bra det var, men misslyckades. Efter utfärden åt vi lunch hos Pablo. Rafael, Felo och Juan var med. Den första kontakten mellan Eva och mina vänner har gått bra. De tycks uppskatta varandra, gudskelov. Det är lite problem med språ­ket. Eva talar inte spanska och de inte något annat språk så jag får fungera som förmedlande länk.

På eftermiddagen besökte vi Plan Habana, regionplanekontoret. En av de anställda redogjorde för Havannas plane­ring där Gröna bältet är det viktigaste och det man mest syss­lar med. På Plan Habana har den geografiska, fysiska delen av Gröna-bältes-planeringen gjorts. Förberedelserna började 1965. Marken var då uppdelad på mycket små privatägda går­dar. Det var resultatet av de två jordreformer som genomför­des i början av revolutionen. Först diskuterades planerna med bönderna, för utan deras samarbete skulle planen inte gå att genomföra. I princip skulle jordbruket bedrivas efter samma riktlinjer som i det övriga landet men med speciella inslag efter­som en stor del av arbetet skulle skötas av stadsbefolkningen. Bönderna flyttar ihop i byar, får nya bostäder och tillgång till samhällelig service. De upplåter sin jord för de odlingar som planeras i Gröna bältet och deltar ofta i arbetet som hand­ledare. På Plan Habana delade man in Gröna bältet i sek­torer för olika odlingar, kaffe- och citrusfrukter, socker, rot­frukter, grönsaker och boskapsskötsel.

Bältet delades också in i olika områden för de ministerier och statliga institutioner som alla ansvarar för sin del av det. Rekreationsområden lades också in, ofta kring de bevattningsdammar som byggs. De skall bli 80 till antalet i hela provinsen, hittills har man byggt ett 20-tal. Avsikten är att sudda ut gränserna mellan stad och landsbygd. I den andan försöker man också dra in grönflikar mot stadens centrum. Man planterar parker och trädstråk, nå­got som bara funnits i överklassens villaområden tidigare.

På Plan Habana arbetar man också med själva Havannas planering. Ett av de problem man försöker angripa är centrum­strukturen. Det finns tre centra: det gamla spanska butiks- och nöjescentret, ett nyare för den nordamerikanska överklassens tidsfördriv, hotell- och nattklubbscentret, och ett tredje cent­rum för administrationen, ett enormt monument omgivet av asfaltöken och administrationsbyggnader. Det är där de flesta folkmötena äger rum och det kallas nu Revolutionsplatsen.

Inget av dessa tre centra fungerar speciellt bra i dagens Havanna. Eventuellt kan man få stadga i stadsstrukturen genom att sammanbinda dessa tre kärnor och ge dem ett nytt innehåll. Man arbetar också på en ombyggnad av ham­nen som nu fungerar mycket orationellt. Vägnätet behöver också ses över. Man planerar att leda genomfartstrafiken och trafiken till hamnen runt de centrala delarna med en ring­led som i de flesta stora städer. Även om det inte finns några större trafikproblem för tillfället, bilar och bussar är det ont om, så får man räkna med att en stad av Havannas storlek behöver ett mer utbyggt kollektivtrafiknät än det man har råd att hålla sig med nu och därmed ett bättre vägnät. Nästan all persontransport sker kollektivt redan nu, men antalet bussar är för litet och många av dem är nerslitna. Ett annat problem är Gamla Havanna. Byggnaderna där är mycket förfallna och bostadsstandarden låg. Man räknar inte med att kunna förbätt­ra den genom ombyggnad av de gamla husen utan anser att de flesta måste rivas. Det kan tyckas lite tråkigt eftersom stads­miljön där är mycket pittoresk och trevlig med trånga gator, arkader och vackra balkonger. Den är också bra ur klimatsyn­punkt. Men byggnaderna är av alldeles för dålig kvalitet för att det ska gå. Det kommer att dröja innan saneringen påbör­jas, jordbruket och bostäder på landsbygden prioriteras.

På kvällen åt vi middag på Los Andes i centrum. Rafael har aktiverats genom Evas ankomst och skaffat bord på restau­rang. Han tycker det är roligt att gå ut och visa sig med tre svenska tjejer, stora och ståtliga. Stämningen på Los Andes var något absurd. Från den fuktiga kvällsvärmen på gatorna kom vi in i ett frysrum. Jag vet inte om luftkonditioneringen var okontrollerbar eller om de ville visa att de har bästa luft­konditioneringen i staden. I vilket fall höll vi på att frysa ihjäl under de två timmar det tog att äta oss igenom middagen. Den var god i alla fall, bestod av fiskgratäng och vitt vin och Ra­fael var mycket underhållande.

Eva Björklund