Lördag 21.6
Sådde gräs i Gröna bältet hela förmiddagen. Vi åt lunch på en bondgård, ris och bönor, och sådde upp ett fält till.
Onsdag 9.7
Den 22 juni blev jag sjuk igen, samma problem som förra sommaren. Njurarna krånglade och blodtrycket sjönk katastrofalt av det penicillin jag fick. Så jag har i stort sett sovit mig igenom de sista veckorna. Försökt arbeta lite grann för att klara av jobbet, men på fritiden har jag levt i halvdvala. Bara vaknat till för att äta dietmat tillsammans med Rafael, Juan, Sarah och Felo som är här för det mesta och som skött om mig och varit vänliga. Jag blir så deprimerad av att inte orka. Inte orka med jobbet och inte orka med livet med vännerna. Speciellt nu när jag kan börja räkna dagarna till min återfärd till Sverige.
Ingen förstår varför jag ska åka härifrån. På jobbet vill de att jag ska stanna och kompisarna försöker också övertala mig. Men jag kan inte besluta mig för att ändra mina planer. Jag längtar inte till Sverige på något sätt men har en underlig känsla av att jag måste fara hem. Om jag inte gör det nu så vet jag att jag aldrig kommer att göra det och ett sådant beslut kan jag inte fatta. Jag måste hem och se hur Sverige är, hur jag kommer att uppfatta det efter så lång tid i en annan värld.
Idag var det sista dagen på jobbet. Nu ska jag ha ledigt resten av tiden, ägna mig åt mina vänner och åt mig själv. Fast helt ledigt blir det inte. Jag har lovat avsluta det jag håller på med men det får jag göra på tider som passar mig.
Jag har varit med om ett sista möte för att välja förtruppsarbetare och jag lyckades hålla mig kvar, sjukdomen innebar giltigt förfall i jordbruket. Så jag kan åka härifrån som för- truppsarbetare. Mötet var ganska hårt. Det har iakttagits en viss förslappning i arbetet den sista tiden. Den kollektiva självkritiken var stor och man beslöt att skärpa sig inför 26 juli. Trots att många åkte ut den här gången på grund av bristande disciplin så blev 40 stycken kvar vilket innebär att rörelsen på mindre än ett år vuxit från att omfatta 20 % till att omfatta 60 % av arbetarna. Vilket kan sägas vara ett bra resultat. Det har också inneburit att man anser tiden vara mogen för att bilda en particell på arbetsplatsen och förberedelserna för det har börjat.
Valet av partimedlemmar påminner om valet av förtruppsarbetare, men det ställs större krav på arbetaren, framför allt vad det gäller den politiska skolningen. Valet på arbetsplatsen skall också godkännas av partiet innan man blir medlem. Det är inte bara på vår arbetsplats man försöker skapa en particell. Det är något som skett hela våren på de flesta arbetsplatser. Målet är att det ska finnas en på varje arbetsplats. Partiet växer snabbt.
På kvällen åt jag middag tillsammans med Reinaldo, hans fru och Joel på Conejito, en av de bästa restaurangerna. Joel hade stått i kö på morgonen för att få ett bord. Vi åt och drack i stor gemytlighet men med ett stänk av melankoli eftersom det var min sista dag på jobbet.
Reinaldo berättade de senaste roliga historierna. Vad som än händer gör kubanerna en historia av det. Nu sägs det att ”Nixon skickar tre män till månen, Fidel tre miljoner ut i solen” apropå sockerskörden 1970. Astronauthistoriema är de populäraste för tillfället. “Tre astronauter återkom från rymden och ville förtjäna lite pengar på sina äventyr. En av dem uppsökte Kosygin och sa att han hade sett Gud men att han inte skulle säga något bara han fick lite ersättning. En åkte till Vatikanen och talade med påven. Påstod att han med egna ögon sett att Gud inte finns men att han kunde tänka sig att hålla tyst mot skälig ersättning. Den tredje av astronauterna var villrådig. Efter någon tankeverksamhet beslöt han att försöka med Nixon. När han berättade att han sett Gud tyckte Nixon att det kunde han väl berätta för påven som säkert skulle bli glad eller för Kosygin för att reta honom. Det kan jag väl göra, sa astronauten, men saken är den att han är svart. Så fick han också sina pengar.”
