Tisdag 13.8
Tillsammans med svenskarna på ett snack med konstnärer på UNEAC, Kulturarbetarförbundet. Det gav inte så mycket, dels på grund av språkförbistringen, dels på grund av deras förståeliga reserverade attityd. Vi tyckte att de var rätt förvirrade vad beträffar konstens politiska funktion och möjligheter. De tycktes inte skilja på borgerlig avantegardekonst och revolutionär konst. Med det är bara i teorin, i praktiken fungerar de flesta revolutionärt. Intressant är hur bristen på traditionella (duk och olja) och exklusiva (plaster) material gör att de får söka nya sätt och material för att uttrycka sig. Lära sig använda de material som finns till det yttersta. Det blir ju vi också tvungna till när gäller möbeltillverkningen.
Det är väldigt få som målar tavlor på heltid, några statliga konstnärer finns inte på (se Che Guevara om “det ogräs som har så lätt att frodas på den statliga subventionens feta mark”), utan de flesta arbetar som affischkonstnärer, bokillustratörer, dekoratörer inom teater och film osv. Det finns också stora likheter mellan affischkonster och den traditionella tavelkonsten. Det viktigaste för folket är ju affischkonsten, genom den sprids en avancerad bildkultur över hela Kuba, den är ständigt närvarande och påtaglig i folkets vardag på ett sätt som tavlorna aldrig kan vara.
