Lördag 27.7
Efter nästan 24 timmars köande kom jag med på ett tåg till Santiago, men utan sittplats. Efter sex timmar fick jag sitta och på torsdag eftermiddag kom jag lyckligen fram. Jag var dödstrött men hängde ändå med ut i “congan” på kvällen. Från olika platser i staden startar orkestrar och ibland dekorerade vagnar, folket sluter upp och vaggar fram mot de olika festplatserna i rumbatakt. På strategiska ställen är ölstånd utplacerade och det behövs, hettan är olidlig. Man rör sig framåt, inklämd i en pulserande människomassa, man sugs upp och dansar framåt nästan sanslöst Det är en rätt härlig känsla. De andra fortsatte och dansade på festplatsen, men jag orkade inte utan somnade i ett hörn.
Den 26:e på morgonen åkte vi och badade. Härliga vågor, vit sand, palmer och berg. På kvällen gav vi oss iväg till festplatsen igen. Jag blev omhändertagen av en 60-årig mulatt, vital och härligt revolutionär. Han åtog sig att lära mig dansa, bjöd mig på cigarrer och öl och skrattade förtjust. Berättade att han är professionell sockerhuggare och presenterade mig för sina barn i 30-årsåldern som var där och festade tillsammans med honom. Senare på kvällen spelade Pello el Af- rocan, en av de populäraste dansorkestrarna. Publiken var hypnotiserad, rytmiskt skakande, svettande och stönande. Döds- skönt men jobbigt.
Idag har jag läst det tal Fidel höll igår i Santa Clara. Han talade om den nya människan som revolutionen försöker skapa, om hur pengarnas betydelse minskar genom att så mycket är gratis, sjukvården och skolorna. Han diskuterade materiell uppmuntran kontra moralisk och menade att vi måste använda oss av moralisk uppmuntran för att skapa ett bättre och rikare samhälle. Man kan inte skapa medvetande med pengar utan måste skapa rikedomar med medvetande och allt mer kollektiva rikedomar med mer kollektivt medvetande. Han sa också att kommunistiskt medvetande innebär att rikedomarna som vi skapar skall åtnjutas av oss gemensamt i morgon. Han förklarar allt så pedagogiskt och lättfattligt att det han säger blir självklart. Vilken folkskollärare han är.
På aftonen fick jag träffa brorsan, Raul, som kommit till Santiago för att vila ut efter 26 juli och delta i karnevalen. Även han är en fascinerande person. Han snackade i flera timmar, glad, vital och optimistisk, men också ganska dominerande, och övertygade oss alla om att Kuba var på rätt väg. T.o.m. Marthas man, som väl snarast skulle kallas kontrarevolutionär, blev övertygad. Raul berättade om kouppfödningsprogrammet som skall resultera i kossor som mjölkar fem gånger så mycket, om de nya skolorna där den nya människan växer upp, om fiskeflottan som har mer än fördubblats. Han var mycket intresserad att höra om den svenska flottans bergskyddsrum, men det visste jag ingenting om. Jag försökte tala med Wilma Espin, Rauls fru och ledare för kvinnoorganisationen, om kvinnoemancipationen, men det blev bara allmänna fraser. När Raul fick höra att jag inte hade sett något av Oriente erbjöd han mig att göra en rundtur med en av arméns jeepar, han är ju försvarsminister. Jag tackade naturligtvis och tog emot.
Söndag 28.7
Med Sergio och Selma åkte jag och tittade på “El Morro”, en gammal spansk fästning vid hamninloppet till Santiago. Ett imponerande byggnadsverk som tycktes växa upp ur klipporna. Det var målat rosa och stod oerhört vackert mot det blå havet och den blå himlen. Stränga fattiga murar krönta av utsökta kurar i morisk stil. De viktigaste byggnadsverken för spanjorerna den första tiden var dessa befästningar för att försvara ön mot andra kolonialmakter. Vi tittade också på ett nybyggt bostadsområde i närheten av Santiago. Sedan åkte vi runt till alla festplatser och samlade rom i en stor flaska. Hela Santiago var ute i samma ärende. Det här var ju första gången rommen flödade fritt efter det att ransoneringen infördes i mars.
