Torsdag 9.5
Idag har jag äntligen skrivit kontrakt med Lättindustriministeriet och skall börja jobba i morgon. Än så länge är det bara ett månadskontrakt, den som skall bestämma om årskontraktet är fortfarande ute i sockerskörden och oanträffbar. Jag får en månadslön på 350 peso (1 peso nominellt lika med 5 kronor) vilket är ganska mycket. Man betalar ju ingen skatt. Hyran på hotellet går på 90 peso i månaden, så jag klarar mig nog bra.
Det känns skönt att få lämna den här dagdrivartillvaron som jag fört nu i över en månad. Inte för att jag har haft tråkigt, tvärtom, men det känns lite omoraliskt att inte jobba.
Jag har träffat Manuel igen, men inte kunnat övertyga honom att överge sin ståndpunkt att killar är överlägsna i allt. Samtidigt beklagar han sig över den rasism som fortfarande finns kvar, inte officiellt, men människorna har ju inte förändrats helt på tio år, och han menar att han fortfarande möter diskriminering. Jag blev förbannad på honom och påpekade att det han själv ägnade sig åt var ett slags rasism, när han insisterar på att herrar är överlägsna. Det tyckte han inte alls var samma sak. Dessutom ville han inte inse att han själv inte kunnat göra sig av med rasistiskt tänkande, eftersom han så uppenbart föredrog vita tjejer framför svarta. Han menade att han bara hävdade sina rättigheter gentemot det rasistiska tänkandet. Vi kom inte alls överens. Han fnittrade generat när jag talade om kvinnomakt som en parallell till svart makt, och menade att det var emot naturen. Till råga på allt är han inte speciellt förtjust i socialismen, den har kommit och hindrat hans resplaner. Han var revolutionär så länge det var roligt, när den hårda vardagen och socialismens uppbyggnad började ville han inte vara med längre. Han menar att socialism inte fungerar, att människor arbetar bättre när de har egen vinning för ögonen, och att nationaliseringen därför medför minskad produktion. Vi slutade att diskutera och han visade mig runt på sin pappas gata, ett av de fattigaste kvarteren i gamla Havanna. Manuel kommer från mycket små förhållanden men fick genom revolutionen en chans att studera musik och blev så småningom jazzpianist.
Fredag 10.5.
Arbetet börjar
Min första arbetsdag började med ett möte för alla inom avdelningen för industriell formgivning, ca 15 personer. Vi diskuterade åtgärder för att höja disciplinen. Det var problem med sena ankomster och alltför långa fikaraster, och man ville finna ett sätt att avhjälpa detta utan att införa kontroll, typ stämpelkort. Man har nämligen antagit något som kallas samvetstid, “horario de consciencia”, som innebär att varje arbetare kontrollerar sig själv. I princip fungerar det bra, men alla klarar inte av det än. En av kamraterna ville införa tidur igen, men det tyckte de flesta var ett dåligt sätt att lösa problemet på och mötet beslöt att bara uppmana alla att skärpa sig. Sedan diskuterades informationsproblem inom avdelningen och många framförde klagomål vad det gällde uppföljningen av deras arbeten. Vi gick igenom en arbetsplan för den närmaste månaden, vad var och en skulle syssla med, och sedan avslutades mötet med att vi bestämde oss för att ha ett nytt i början av juni. Mötet hade ägt rum inne på Berriz’ rum, han basar för vår avdelning.
Jag fick ett arbetsbord i samma rum som Vico och skulle börja med att inreda en övergiven villa i Miramar, gamla överklassens stadsdel väster om Havanna. Den skulle användas för visningar av exportkläder. Dels skulle jag undersöka hur den skulle kunna användas, dels rita möbler och övrig inredning. Det var bara att sätta igång.
På kvällen berättade jag för Carmen vad Manuel hade sagt om rasdiskriminering. Hon höll med honom, påstod att många människor fortfarande inte har kunnat acceptera att svarta är människor. Hon berättade några taskiga upplevelser och grät lite grann, men var noga med att framhålla att revolutionen hade betytt mycket för de svartas frigörelse och att revolutionen kämpade mot all diskriminering. Det är bara det att många människor är lite tröga.
Lördag 11.5
Tillsammans med Vico har jag tittat på en möbelverkstad i Miramar, där en del exportmöbler görs, ganska förskräckliga borgarmöbler av mahogny och skinn. Vi tittade också på den villa som skulle bli modehus, Casa Verano.
På eftermiddagen åkte jag ut i Gröna bältet med Carmen för att plocka mangofrukter. Vi pressade oss på en överfull gammal buss till Guanabacoa, ett gammalt samhälle strax utanför Havanna. På torget orsakade vi skandal med våra korta kjolar och fick skynda oss därifrån. Vi liftade med en lastbil till en liten byskola där Carmen hade jobbat tidigare. Stora härliga mangoträd stod och väntade på våra hungriga attacker. När vi ätit ett tag gick vi in i en bondgård och hälsade på en familj som alldeles nyligen fått sin gamla palmhydda ersatt med ett modernt trerumshus med vatten och avlopp. De demonstrerade lyckligt alla fördelar. Vi fick våra väskor fyllda med saftiga mangofrukter och efter en slurk kaffe begav vi oss hem igen. Vi liftade hela vägen på ett lastbilsflak tillsammans med ett tjog andra människor som jobbat i sådden. I hög fart passerade vi det ena fältet efter det andra fyllt med arbetande människor. Det rådde en imponerande aktivitet överallt och lastbilar gick i skytteltrafik mellan fälten och staden.
Nästa avsnitt publiceras den 13 maj
