EU:s pelare för sociala rättigheter kommer inte att ge Europas medborgare några avgörande sociala förbättringar. En EU-ledd harmonisering av de sociala systemen i Europa har inget att ge de nordiska välfärdsländerna. Tvärtom utgör en sådan harmonisering ett hot mot den nordiska välfärdsmodellen. Det skriver Per Hernmar som är aktiv i Folkrörelsen Nej till EU.
EU har tagit fram ett dokument; Europeiska pelaren för sociala rättigheter. Det mesta där är gammal skåpmat med till intet förpliktigande paroller. Dokumentet har tagits fram utan hjälp av social expertis eller fackliga företrädare. Politiker och beslutsfattare inom EU har fått kalla fötter efter Brexit. Segern för Brexit berodde huvudsakligen på kritiken av EU:s allt mer överstatliga inflytande samt den omfattande lönedumpning som EU:reglerna tvingar på medlemsländerna.
Allan Larsson som skrivit texten har lyckats skriva ett dokument som inte tillför något som inte redan finns i EU:s tidigare dokument; utom förslaget om att avreglera och konjunkturanpassa anställningsskyddet som man försökt baka in i texten med ord som trygghet och rättvisa – reformer som rönt massiv kritik från fackligt håll i Frankrike.
EU:s pelare för sociala rättigheter kommer inte att ge Europas medborgare några avgörande sociala förbättringar. Däremot kan den komma att medföra en förstärkning av EU:s kompetens på det sociala området. I EU-fördraget stadgas att unionen och medlemsländerna har delad kompetens på det sociala området. EU kan genom den nya pelaren komma att flytta fram sina positioner på det sociala området. Ett uttryck för detta är ambitionen att införa en gemensam socialbidragsnorm. En EU-ledd harmonisering av de sociala systemen i Europa har inget att ge de nordiska välfärdsländerna. Tvärtom utgör en sådan harmonisering ett hot mot den nordiska välfärdsmodellen.
På EU:s toppmöte i Göteborg kommer även tillväxt att diskuteras. Huvudmedlet för att skapa tillväxt för EU-ledarna är frihandelsavtal som CETA med Kanada och JEFTA med Japan som nödvändiga för att skapa tillväxt och jobb. TTIP som USA:s president Trump pausat nämns inte men finns fortfarande med om USA ändrar sig. Dessa så kallade “frihandelsavtal” har rönt mycket stark kritik. Investeringsskyddsmekanismen ISDS anmäldes till EU-domstolen. Men även den “regulatoriska verksamheten” (se nedan) har anmälts till EU-domstolen för att strida mot EU-grundlagen.
Den tillväxt som avses kommer att medföra strukturrationaliseringar där små och medelstora industrier och företag slås ut och ersätts av stora internationella företagskonglomerat. Detta kan komma att slå hårt mot landsbygd och mindre industriorter och innebära en marginalisering av stora områden med dess befolkning. Trycket på de stora urbana regionerna kommer därför att öka ytterligare på landsbygdens bekostnad. Frågan om socialt hållbar utveckling existerar inte i målsättningen för dessa handelsavtal.
CETA, TTIP och JEFTA saknar all form av målsättning att ställa om industri, handel och konsumtion till hållbarhet för att möta klimatförändringar och de mycket stora problem för mänskligheten som dessa kan medföra.
Handelsavtalet TTIP kritiserades för sin investeringsskyddsmekanism ISDS där hemliga företags-tillsatta förlikningskommittéer skulle lösa tvister mellan internationella storföretag och enskilda stater. EU-domstolen beslöt våren 2017 att EU-kommissionen som har mandat att sluta handelsavtal inte har mandat att sluta övernationella avtal om enskilda länders investeringsskydd. Därför arbetar EU-kommissionen med att upprätta formella domstolar för investeringsskydd, MIC, som ska kunna ersätta de ca 3500 existerande investeringsskyddsavtal som uppskattas existera. Dessa kommer inte att vara lika hemliga som de ursprungliga förlikningskommittéerna men vara fortsatt övernationella och kunna ta beslut som inkräktar på enskilda länders nationella självbestämmanderätt. Detta kan i sin tur få konsekvenser för både sociala förhållanden och fackliga rättigheter. Risken finns att dessa domstolar i ett senare skede adderas till de handelsavtal som EU sluter världen över.
Handelsavtalen CETA (och TTIP) innehåller också så kallat “regulatoriskt” samarbete. Där kommer det branschvis föras “dialog” kring skapandet av gemensamma standarder. Denna dialog kan komma att få förhandsgranska nationell lagstiftning så att den inte bryter mot företagens behov. Det kan komma att medföra begränsningar i lagstiftning i miljöfrågor och sociala frågor. Risken finns att även fackliga rättigheter kan försvåras av beslut i dessa branschråd. Som en eftergift för den starka kritiken från bönder har Frankrike riktat kritik mot den regulativa verksamheten för att den saknar miljö, klimat och socialt perspektiv. Även om den regulatoriska verksamheten blir transparent så blir den överstatlig – utom räckhåll för nationella demokratiska institutioner. Både den regulatoriska verksamheten och investeringsskyddsmekanismen riskerar att medföra omfattande preventiv försiktighet vid den egna självständiga nationella lagstiftningen.
EU:s sociala pelare innehåller en punkt om avreglering av anställningsskyddet. För att underlätta för företagen att behovsanpassa sina personalkostnader vid konjunktursvängningar ska anställningsskyddet konjunkturanpassas. Det innebär att EU på europeisk basis ska försöka genomföra en avreglering av anställningsskyddet för löntagare. Detta innebär samtidigt en allvarlig begränsning av de fackliga rättigheterna att tillvarata de anställdas rättigheter. Det är märkligt att en sådan paragraf finns med i EU:s sociala pelare.
EU förbereder förändring av utstationeringsdirektivet. Motståndet mot en förändring har varit massivt. 2016 stoppades kommissionens förslag av parlamenten i 11 länder. Men efter Brexit har en formellt ändrad attityd tvingats fram. Hösten 2017 röstade därför endast fyra länder emot. Framtiden får dock visa vad en sådan attitydändring är värd i verkligheten. Som vanligt i frågor som i grunden är kontroversiella är den nya skrivningen otydlig. Den centrala förändringen av utstationeringsdirektivet innebär att man byter ut ordet “minimilön” mot “lika lön och andra ersättningar”. Ersättningar är ett otydligt begrepp och hela förändringen kan komma att överprövas av EU-domstolen. EU-domstolens uppgift är att göra lagtolkningar i enlighet med EU-konstitutionen. I EU-konstitutionen har de fyra friheterna: varor, kapital, tjänster och arbete företräde. EU-domstolen har i ett flertal domar visat sig ge företagens intressen företräde före anställningsskydd och fackliga rättigheter.
Även om förändringen av utstationeringsdirektivet vid ett första ögonkast kan tyckas positivt finns det ingen anledning att ta ut någon förändring i förskott. Processen fram till ett godkänt direktiv kan vara lång; först förhandlingar mellan EU-parlamentet och kommissionen varefter ministerrådet ska behandla frågan. EU-domstolen kan också vilja ha ett ord med i laget. Direktivet ska sedan implementeras fullt ut först om fyra år. Med många motsträviga intressenter kan det vara upplagt för en kompromiss.
Kampen mot lönedumpning har varit ofullständig. Det som uppmärksammats har varit lönedumpning på större byggen och arbetsplatser. De som till exempel arbetat med renovering av privatbostäder eller jobbat åt små arbetsgivare har inte uppmärksammats. Här har intresset för förändring varit minimalt. EU-maskineriet förbereder dessutom ett nytt E-register för företag med utstationerad arbetskraft. Kanske kan det också bli ett kryphål för företag och länder som vill fortsätta utnyttja lönedumpning.
EU förbereder som sagt en elektronisk registrering av företag som opererar i andra länder. Registreringen ska göras av hemlandet. Fackliga kritiker menar att det gör det lätt för oseriösa företag att registrera sig i hemlandet och därmed få EU-godkänt och kunna uppvisa ett E-kort.
I många länder inom EU finns det grupper av arbeten med lön under existensminimum. Detta är en form av intern lönedumpning som bidrar till att hålla löneläget nere. Detta bidrar till att antalet fattiga eller nästan fattiga inom EU uppgår till 116 miljoner människor. Löner under existensminimum anges ofta som “ett sätt att få inträde på arbetsmarknaden” men är i realiteten en veritabel fattigdomsfälla. EU:s pelare för sociala rättigheter talar om detta men betonar samtidigt att “…incitament att söka arbete upprätthålls” – det vill säga: minimilönerna får inte bli för höga och inte bli likvärdigt med det generella löneläget.
Kommissionen har vid två tillfällen försökt få igenom att Europas hamnar inte ska behöva bemannas av hamnarbetare utan i vissa fall ska kunna använda sig av den lågavlönade besättningen på båtarna i hamnen. Detta misslyckades 2003 och 2006. Men kommissionen gav sig inte utan har istället krävt detta för länder som hamnat i finansiella problem som Grekland, Portugal och nu Spanien.
Den sociala pelaren talar om en politik för inkludering. EU-politiken har medfört en social segregering och ökande sociala spänningar. Länderna i östra Europa har strukturrationaliserats och stora delar av det sociala skyddsnätet har avskaffats. Länder som Grekland har kastats ut i ett ekonomiskt och socialt krisläge. Detta talar däremot inte EU:s sociala pelare om.
Att bryta exkludering och segregation inom länder är inte möjligt utan statliga transfereringssystem.
Möjligheten att bryta den ekonomiska klyftan mellan överskottsländer i nord och länder med underskott i syd omöjliggörs när åtstramningspaket läggs på åtstramningspaket.
Ett jämlikt och jämställt samhälle kräver en stor offentlig sektor. Detta förhindras effektivt av EU:s krav på finansiell återhållsamhet. Storleken på medlemsstaternas budgetunderskott är reglerat i EU:s grundlag.
Genom Schengen-avtalet har en inre passfrihet etablerats men en yttre “mur” byggts ut. Trots att “muren” byggts ut så kommer flyktingar och emigranter ändå igenom. Idag finns mellan 2,8 – 8 miljoner så kallade illegala migranter, ekonomiska och politiska flyktingar i EU-länderna. Ingen vet säkert eftersom dessa inte registreras och tvingas leva i en skuggtillvaro.
I EU lever uppemot 12 miljoner romer. Rasism och diskriminering av romerna är mycket vanlig och stora grupper romer lever i öppen misär. EU har inte gjort någon ansträngning att i grunden förändra levnadsbetingelserna för Europas romer. Detta nämns inte i EU:s sociala pelare.
I stora delar inom EU:s medlemsländer är den offentliga sektorn underdimensionerad. Det gör att det saknas barnomsorg och äldrevård. Därför kan många kvinnor inte förvärvsarbeta utan tvingas ta hand om barnomsorg och äldrevård. Detta nämner inte EU:s sociala pelare.
EU:s grundlagsfästa ekonomiska politik förbjuder att extra resurser tillförs under lågkonjunktur eller ekonomisk kris. Den enda medicin som finns är nedskärningar och åtstramningar. Detta drabbar hårdast den offentliga sektorn som dels är en stor arbetsgivare för kvinnor samt en viktig del för att befria kvinnorna från den traditionella uppgiften som huvudansvarig för vård och omsorg. Om detta nämner EU:s social pelare inget.
EU:s grundlagsfästa politik att lösa ekonomiska problem med åtstramningar och EU:s negativa syn på offentlig verksamhet har medfört att den offentliga sektorn stramats åt.
Avregleringar och privatiseringar av den offentliga sektorn medför ofta ineffektivitet och leder till minskad produktivitet samtidigt som kostnaderna ökar. Avregleringen och marknadsanpassning bidrar starkt till segregering mellan grupper som lättare förmår utnyttja valbarhet samtidigt som offentligt driven verksamhet sätts på undantag eller tvingas stå för kostnadstung verksamhet. Avregleringen leder till detaljstyrning för att kunna styra och mäta tjänster. Detta skapar stora arbetsmiljöproblem där personalens arbete inskränks och stressen ökar. EU:s och den sociala pelarens ambition att offentliga välfärdstjänster ska överföras till en “social marknad” innebär ett hot mot en likvärdig, inkluderande, effektiv och kostnadseffektiv social sektor.
EU:s rekommendation att avreglera pensionsfonderna har medfört att den svenska pensionsförvaltningen har kommersialiserats. Istället för att öka inbetalningarna till pensionssystemet har ersättningarna gjorts beroende av fondernas avkastning och ersättningarna sänkts. Detta drabbar primärt ekonomiskt svagare grupper och i synnerhet kvinnor som ofta har en längre medellivslängd än män. Kvinnornas pensionspoäng blir lägre då de lönediskrimineras och får lägre pensionspoäng genom huvudansvaret av barn. Pensionssystemet främjar därmed framväxten av en stor grupp fattigpensionärer – ofta kvinnor. Detta nämner inte EU:s sociala pelare.
EU:s sociala pelare tar upp de arbetslösa. Pelaren talar om “lämpligt aktiveringsstöd…. lämpliga arbetslöshetsförmåner under en rimlig tid i enlighet med sina avgiftsinbetalningar” Och avslutar med att “Förmånerna får inte vara ett negativt incitament för snabb återgång till sysselsättningen” Här sänker sig EU:s pelare lägre än konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från 1966 som erkänner rätten till arbete, social trygghet och tillfredsställande levnadsstandard. Att placera en punkt om att endast ge minimalt arbetslöshetsunderstöd i en social pelare innebär en devalvering av principerna från konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Många människor lever idag under mycket osäkra levnadsvillkor och saknar fast anställning och får ta tillfälliga vikariat. En växande andel anställs på bemanningsföretag som bemannar vanliga arbeten bredvid ordinarie anställda. EU:s pelare för sociala rättigheter nämner detta och vill förbjuda “missbruk av atypiska anställningsformer” samtidigt som man talar om att främja “innovativa arbetsformer”.
Ur en nyliberal synvinkel har EU-projektet på många sätt varit en framgång. Det finns dock mycket mer att göra för att ytterligare förstärka de nyliberala visionerna. Av EU:s 116 miljoner medborgare som är fattiga eller riskerar fattigdom vill EU att 20 miljoner lyfts ur fattigdom. Några speciella initiativ eller åtgärdsprogram är dock inte aktuella. Helt andra uppgifter står i centrum när det gäller EU:s framtid. USA minskar nu sin militära närvaro i Europa och kräver att EU-länderna upprustar upp till 2 procent av sina bruttonationalprodukter för att uppfylla Nato-reglerna. EU förbereder sig för denna uppgift med att starta ett embryo till försvarsministerium och frågan om utökat militärt samarbete är nu den stora frågan. Efter Storbritanniens utträde ur EU ökar takten vad gäller militärt samarbete inom EU. EU drar nu igång ett permanent försvarssamarbete, Pesco.
Detta leder till att EU vill ha ett ännu större grepp om Europas finanser och därför står frågan om en finansminister för EU och en budget för EMU-området också i centrum för diskussionerna om EU:s framtid och hur denna militära upprustning ska kunna finansieras. Att det i EU nu skulle finnas något större utrymme för sociala och fackliga förmåner är tveksamt. Här fyller i stället EU:s så kallade “Europeiska pelare för sociala rättigheter” en funktion, full med till intet förpliktigande paroller. Istället för verkliga åtgärder fungerar EU:s pelare som en billig lösning – social greenwashing.
Per Hernmar
Artikeln tidigare publicerad i Internationalen.se
