Artikeln är också publicerad i nättidningen Internationalen.
Fabricerat rysshot
Superprofiter till rustningskapitalet
Folkligt motstånd krävs
En våg av militarism sköljer över världen, inte minst över Europa. I Sverige matas vi med propaganda typ ”När kriget kommer”. Kyrkan ska förbereda sig för massbegravningar, Gotland ska förbereda sig på evakuering, NATO-kunskap ska predikas i skolorna, etc.
Vapenindustrin producerar på högvarv och förbereder sig för groteska ökningar. Sverige tar upp lån på 300 miljarder kronor för att nå fem procent av BNP till krigsmakten. Alla riksdagspartier står bakom vansinnesrustningarna.
Inom journalistkåren är det alldeles för få som ifrågasätter den dikterade ordningen.
Tidningar, radio och TV är fyllda av reportage som tangerar rena reklaminslag för militariseringen. Intervjuer med hurtiga värnpliktiga som betygar hur roligt det är att utbildningen nu känns mer som på allvar, inslag om drönare i vilka man fascinerat berättar om hur tekniken ständigt går framåt och att vi till och med nu är på väg att få AI-drönare som själva kan besluta om vilka som ska dödas.
Vi vet vilka som driver fram rekordrustningarna: det militär-industriella komplexet, en allians mellan militära och industriella makthavare, ivrigt uppbackade av det politiska etablissemanget. Vi ser hur de förtjust presenterar sina “framsteg” på vapenmässorna, miljarder som istället borde användas till att bekämpa fattigdom och hotande klimatkatastrofer hamnar i krigsprofitörernas fickor.
Men detta sakernas tillstånd måste maskeras och förvanskas. Cyniskt används Ukraina som skäl för militariseringen. På samma sätt som varje kritik mot Israel stämplas som antisemitism stämplas varje kritiker av krigsrustningarna som “Putin-agent”, en skrämseltaktik som uppenbarligen verkar fungera – se på ledningarna för Vänsterpartiet och Miljöpartiet!
Den europeiska borgarklassens drivkraft är att snabbt nå upp till en rustningsnivå som tillfredsställer Trump och stärker den “transatlantiska länken”. Man påstår sig – utifrån principen om nationell självbestämmanderätt – stödja Ukraina. Hur det är med den principen tydliggörs när vi vänder blicken mot Palestina. Folkfördrivning och ockupation har fortgått sedan 1948. De europeiska regeringarna fördömer dock inte ens det pågående folkmordet utan talar om Israels “rätt till självförsvar”.
Riktigt cyniskt blir det när europeiska ledare talar om att kriget i Ukraina kommer bli långvarigt, en utveckling i linje med det militärindustriella komplexets intresse. Man har också basunerat att ett vapenstillestånd och/eller fred skulle öka faran! Ryssland skulle då kunna frigöra resurser för att attackera andra länder. En del svenska medier talar om att Sverige kan anfallas om fem år! Ett Ryssland, som kört fast i Ukraina, skulle attackera ett NATO med mångdubbelt större militär kapacitet.
År 2026 beräknas Ryssland rusta för 1 400 miljarder kronor. Det kan jämföras med att EU-ländernas sammantagna rustningar i år på 3 260 miljarder. Till EU ländernas militära anslag ska läggas Storbritannien, Kanadas och USA:s, sammantaget mer än tio gånger större än de ryska anslagen. Det är inget hot från Ryssland som framtvingar EU-ländernas rekordrustningar utan drivkraften att stärka den egna imperialismen.
Men det förminskar inte all den död och förödelse den ryska regimen tillfogar det ukrainska folket. Och det ryska folket, i form av ett enormt antal stupade soldater. Arbetarklassen i såväl Ryssland som Ukraina behöver vårt stöd för att kunna besegra och ersätta Putins tsaristiska styre och det nyliberala styret i Kiev, men de militära rustningarna har inget med denna solidaritet att göra – tvärtom!
Högern välkomnar militariseringen. För politiska krafter som tidigare stått för fred och nedrustning är det mer komplicerat. Dels handlar det således om att de skräms till acceptans. Dels kan de inför sig själva motivera sin svängning med att Europa nu står emot USA. Men när Europa rustar gör man det som USA länge krävt. Trump vill ha med Europa som en vasall i konflikten mot Kina.
Vi bör därtill påminna oss om att de västliga europeiska härskarmakterna, precis som USA, vilar på en lång tradition av imperialism och övergrepp, ända sedan 1500-talets erövring av Latinamerika och därpå följande sekler av brutal global kolonialism.
I våra dagar, under senare decennier, har vi sett hur dessa härskarmakter – i samarbete med USA – utsatt länder som Jugoslavien, Libyen, Irak och Afghanistan för militära interventioner. Allt offentligt motiverat som försvar av mänskliga rättigheter men med i realiteten helt andra motiv och med förödande konsekvenser.
Vi står inför risken att spänningarna mellan olika kapitalistiska stater och block kan övergå i militär konfrontation. Precis som inför Första världskriget utsätts arbetarrörelsen och andra folkliga krafter för ett tryck med syftet att få dem att sluta upp bakom den härskande klassens projekt. Bara en minoritet inom den svenska och internationella arbetarrörelsen klarade testet 1914. Vilka krafter pallar idag för att inte vika ner sig? Vilka har styrka och moral att stå upp mot det militärindustriella komplexet? Var finns den klassmedvetna internationalistiska oppositionen inom arbetar- och folkrörelser?
Internationalen,
redaktionen
