Det är tragiskt, ja motbjudande. “Fredsprojektet” EU slits inte sönder i djup kris på grund av militära rustningar, bombmassakrer i Syrien och Irak eller profitabel vapenexport till Saudiarabiens terrorkrigföring i Jemen. EU som omskrutet socialt projekt havererar inte inför kapitalets profitjakt över gränserna med företagsmigration till låglöneländer, antifacklig regeringspolitik och överklassens skandalavslöjade mångmiljardflykt till skatteparadisen.
EU som “demokratins” högborg sviktar inte inför utpressningen mot det grekiska folkets demokratiska val och folkomröstningsbeslut mot välfärdsslakt …
Nej, EU anses stå på randen till sammanbrott inför människor – spädbarn och åldringar, unga kvinnor och män, familjer och ensamkommande – på flykt från krig och förtryck, klimatkris och fattigdom. Under trycket av högerreaktionen bågnar hela EU-projektet när även liberala och socialdemokratiska företrädare rutschar utför det sluttande planet i ord och handling.
Vi befinner oss i månader som kommer att ihågkommas för humanitetens undergång; när regeringschefer krävde stopp för all flyktingmottagning och repatriering av dem som kommit, ministrar förbjöd mottagning av nödställda i hamnarna eller hjälp på öppet hav, när frivilligorganisationers insatser för flyktingar i sjönöd brännmärktes som “taxis” och kriminaliserades. Och där EU-ledarna debatterade koncentrations- och avskiljningsläger för flyktingar – på nyorwellska: “plattformar för landstigning” – på inhyrda platser i Nordafrika alternativt södra Europas kuststräckor.
Oavsett politiskt läger gällde frågan; hur stoppa flyktingarna? Inte: hur ta emot de nödställda? Hur bistå de drunknande? Hur slussa in i samhällsgemenskaper? Och hur motverka flyktens orsaker och drivkrafter – utbombningarna och förföljelserna, hungern, fattigdomen och nöden.
Enligt FN-organet UNHCR befinner sig idag över tjugofem miljoner människor i världen på flykt över gränser, tre miljoner är asylsökanden och fyrtio miljoner har tvingats lämna sin hembygd inom olika länder. Av dessa drygt 68 miljoner söker sig en bråkdel till Europa. Genom stängningen av gränserna mot öster drivs många till Medelhavets dödsrutter som under de senaste fem åren krävt trettontusen liv.
Och hyckleriet når stormstyrka. Samtidigt som hundratals flyktingar drunknade utanför Libyen fördömde EU-ledarna, inklusive Sverige, frivilligorganisationernas hjälpinsatser för flyktingar i sjönöd och ställde sig bakom den italienska högerregimens skoningslöshet. Den libyska kustbevakningen ska istället rustas till tänderna för att stänga vattenvägarna.
Medan Assaddiktaturens ryska terrorbombningar driver ytterligare en kvarts miljon syrier på flykt, denna gång från Daraaprovinsen, den hjältemodiga fredsmarschen av civila i Afghanistan sprängs i luften och svälten i Jemen och Sydsudan gör livet omöjligt, brottas EU med flyktingstopp för att hålla samman unionen. På vägen avhumaniseras och brutaliseras den politiska kulturen i vad som självföreställts som civilisationens stamort på jorden.
Inför Trumpifieringen av europeisk politik med murar, repatriering och flyktingburar tystnar eller resignerar många. I den svenska valdebatten ligger även vänstern lågt inför den katastrofala vändningen. Och liberaler uttrycker dystopisk vanmakt, som den omskrivne ledarskribenten Patrik Oksanen med orden: “Västerlandets idé och ställning som demokratins och frihetens förkämpe är inte bara under press utan kan vara bara några korta steg från oåterkallelig demontering. (…) Solen skiner. Grillen är påslagen. Rosén smakar gott. Det är den sista lyckliga sommaren.” (Ljusnan 2 juli).
För socialister och internationalister finns dock inga sista årstider, lyckliga eller olyckliga. Bara den stora uppgiften att strida mot högerreaktionen, avhumaniseringen och brutaliseringen genom att avslöja den, upprätthålla globala livlinor till undertryckta människor, hålla emot repressionen och murbyggarna och kämpa för en ny världsordning som omfördelar makt och resurser från den stormrika minoriteten till världsbefolkningens behövande.
Utifrån den övergripande hållningen utvecklar vi det dagliga och timliga motståndet mot högerbrutaliseringens väg mot mörkret.
Internationalens ledarredaktion
Artikeln tidigare publicerad i internationalen.se
