En liten obetydlig pastill som betydde allt. I sju delar berättar Hasse Ström med stor inlevelse om sin tid som grabb med ett nästan fanatiskt förhållande till fotboll och så klart samlandet av Alfabilder i 50-talets Stockholm.
Del 4. Tragedi och lycka.
Sista omgången i Allsvenskan 1950. Höstväder och lite småkyligt men som vanligt var vi på väg ut till Råsunda. I byxfickan hade jag en del av mina Alfakort. Inte så många men en del rariteter fanns där. Man ville väl stila lite. På vägen ut till fotbollsstadion låg en kiosk och där stannade vi alltid för att tjacka en Alfa-ask. Åtminstone jag gjorde det. Så även nu. En bild till att lägga in i bunten som hölls ihop med en gummisnodd. Men någonting gick snett den här dagen.
När vi kom fram till Råsunda och väl var inne på Södra stå körde jag ner kardan i byxfickan och hittade inte den lilla bunten. Lite panik blev det men jag hade väl stoppat dom i den andra byxfickan eller i någon av jackfickorna. Nä. Inte ett spår av några bilder. Jag muddrade mig själv gång på gång. Bilderna var borta, fanns ingenstans. Jag ville inte tro det. Ville inte acceptera men till slut gick det upp en liten hjärnjohan att jag hade tappat dom på vägen ut till Råsunda.
Det var en mardröm som inte fick vara sann. Men så var det. Hur ända in i he… kunde jag vara så slarvig? Några av pärlorna från Contas farsas donation hade gått förlorade. Ja, det här var en tragedi av det större formatet.
Med gråten i halsen höll jag ut och såg färdigt fotbollsmatchen och på vägen hem skulle jag med ögonen dammsuga varenda millimeter av marken. Jag måste bara hitta bilderna. Men hur stor var den chansen? Lika med noll. Någon annan hade givetvis hittat dom. Så sant! Dom fanns inte längs vägen. Borta! Släng dig i väggen Hasse!
Det blev vinter och så småningom vår och allsvensk premiär. Och vi grabbar bladade som vanligt ut till Råsunda. Jag hade kommit över tragedin med de losade bilderna. Det var fortfarande lite frostigt och marken var på vissa håll täckt av ett litet snölager. Solen såg ändå till att det blev lite dagsmeja.
När vi närmar oss Råsunda ser jag något i gyttjan som liknar ett foto. Jag skrapar lite med foten och där ligger mina förlorade bilder. De hade legat där en hel vinter och flera tusentals människor hade passerat förbi och ändå var det jag som hittade dom. Det kan inte vara sant. Men det var det. Bilderna var något tilltufsade men ändå rätt schyssta. Hur lycklig jag var i denna stund går inte att med ord beskriva.
Hasse. Härliga Hasse!
Text och illustrationer: Hasse Ström
