Artikelförfattaren, frilansjournalisten Rolf Karlman, berättar om en resa på Saima kanal, och om kanalens tillkomsthistoria. Sedan utbrottet av kriget i Ukraina har trafiken på kanalen upphört.
*****
En rysk parlamentsledamot i Duman kräver att hyresavtalet för Saimaakanalen skall hävas nu när Finland går med i NATO. Det finska insjösystemet, Saimen, har i ett stort prestigeprojekt varit förenat med de ryska insjöarna och Viborg så att det går att segla till Finska Viken och Östersjön.
Det uppges att det var i Kekkonens berömda bastu, Tamminemi, som han och vännen Nikita Chrustjov 1960 kom överens om en kanal för “fred och vänskap”. Några år tidigare hade ju Sovjetunionen återlämnat Porkala området till Finland som en “vänskaplig gest”.
Saima kanal förenar alltså sjön Saimen med Finska Viken. Ca hälften av den 43 km långa kanalen går på område som Finland hyr av Ryssland. Arrendet är unikt i världen.
Finland betalar mer än en miljon euro per år i hyra för den nu tystade kanalen. All trafik har i princip upphört efter Ukrainakriget.
Framförallt har betydelsen av Saimakanalen mellan Finland och Ryssland varit politisk. Ryssland arrenderade ut sitt egna territorium till annan part. Kanalen är ett monument över samarbetet mellan Finland och Sovjetunionen och senare Ryssland. Nu är detta “fredsprojekt” hotat.
Artikelförfattaren är uppvuxen vid Strömsholms kanal så intresset för kanaler som transportled väcktes tidigt. Det ultimata sommarjobbet för oss ungdomar var att vara slussvakt och se till att fritidsbåtarna kunde passera Hallstahammars åtta slussar.
Därför var det med visst välbehag vi äntrade M/s Carelias däck i hamnen i Villmanstrand en tidig och varm sommarmorgon för en tur på Saima kanal. Det var innan pandemin och Ukrainakriget. Som allt annat i dessa gränstrakter har också kanalen en dramatisk historia.
De tidigaste försöken att bygga en vattenväg mellan Saimen och Finska Viken inleddes redan 1499 och 1607 under den svenska tiden. Det var slottskommendanten Pontus Juustens som var initiativtagare. Han var kommendant för slotten i Viborg och Nyslott (fi Savonlinna). Fortfarande kan man se spår av det tidiga kanalbygget.
När Finland blev en autonom del av det ryska storfurstendömet 1809 väcktes planerna ånyo på en kanal och den byggdes mellan åren 1845 och 1856. Den öppnades den 7 september 1856 för övrigt samma dag som Alexander den II kröntes till kejsare. Kanalen bestod av 28 slussar och var 58 km lång. Vid tiden för första världskriget trafikerades kanalen av 13.000 frakt- och passagerarfartyg årligen. Den sammanlagda godsmängden var 700.000 ton per år och kanalen En egen fartygstyp, Saimenångpråmen, konstruerades också efter slussarnas dimensioner.
Under 1920-talet inleddes en ny byggnadsperiod då kanalen utvidgades för att kunna ta emot större fartyg. Detta byggnadsskede var halvfärdigt när andra världskriget inleddes. I fortsättningskrigets absoluta slutskede i juni/juli 1944 rasade hårda strider kring kanalen bl.a. vid Juustila utanför Viborg. Efter kriget förändrades gränserna mellan Finland och Ryssland och en del av kanalen kom under rysk överhöghet. 1963 under Chrustjovs tid vid makten slöts ett avtal som innebar att Finland fick arrendera hela kanalområdet på ryska sidan under en period av 50 år.
Ett tredje intensivt byggnadsskede inleddes nu. 43 kilometer egentlig kanal nyskapades, dessutom åtta slussar och ett tjugotal broar. President Kekkonen invigde den nya kanalen den 5 augusti 1968.
Idag är kanalen 43 km varav 23 km på finsk sida och 20 km på det arrenderade området. Farleden är 34 – 55 meter bred och 5,2 meter djup. Höjdskillnaden mellan Saimen och Finska viken är i medeltal 76 meter och Saima kanal har nu åtta slussar vars höjd varierar 5,5 meter och 12,7 meter. Största tillåtna tonnage i kanalen är 2500 ton dvs. ungefär motsvarande den varumängd ett godståg transporterar. I den ena ändan av slussen finns en port som rör sig vertikalt och i den andra ändan finns ett portpar. Med hjälp av portarna som rör sig elmekaniskt eller hyudraliskt regleras slussens vattennivå, när fartyget antingen stiger eller sjunker i slussen.
Under resan till Viborg såg vi flera ryska transportfartyg med timmer på väg till det stora finska skogsföretaget UPM-Kymmenes anläggningar utanför Villmanstrand. På kanalen förekommer även passagerartrafik med turister och det är också möjligt att som privatperson i egen båt trafikera kanalen. På ryska sidan måste man dock ha lots. Hela kanalzonen är mycket välordnad och välskött och borde imponera på ryssarna. Den första slussen på finska sidan är Mälkiä och sedan följer Mustola och Soskua. Gränsen mellan Finland och Ryssland markeras med sjömärken rakt över sjön Nuijamaa järvi. Slussarna på den ryska sidan heter Pälli, Ilistoe, Cvetotchnoe, Iskrovka, Brusnitchnoe (under finska tiden Juustila).
Artikelförfattaren upplever barndomens känsla från Strömsholms kanal när vi stängs inne i slussarna. Dessutom blir det en behaglig svalka som kontrasterar mot det extremt varma julivädret. Hela färden på M/s Carelia som tog ca 5 timmar var en angenäm upplevelse med intressanta upplevelser och god mat och dryck. Dessutom fanns en trubadur på båten som ledde allsång med vemodiga finska och ryska visor. På båten fanns också en guide som på finska, engelska och även svenska berättade om Saima kanal och Viborg. Som en ytterligare service på båten gavs tillfälle till att växla euro till rubel.
Efter sista ryska slussen i Brusnitchnoe är vi snart ute på Finska Viken. Vi ser också Viborgs berömda siluett med Torkel Knutssons slott i förgrunden.
Rolf Karlman
