I Ekots lördagsintervju säger Nooshi Dadgostar att Vänsterpartiet inte kommer att fortsätta driva frågan om folkomröstning om svenskt Nato-medlemskap eftersom det inte finns majoritet i riksdagen, och att frågan om utträde inte kommer att drivas eftersom Vänsterpartiet respekterar demokratin. Men handlar inte politik och demokrati just om att driva den linje man tror på för att övertyga människor och förändra åsikter och beslut? Det skriver Agnes Lou.
Agnes Lous debattartikel har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
*****
Vänsterpartiet är ett parti som samlar människor från många olika håll, och en stor andel av medlemmarna har kommit med de senaste åren. Olika åsikter, strategier, erfarenheter och prioriteringar finns och ska kunna rymmas inom partiet. Diskussionerna och det kollektiva brottandet med olika frågor är avgörande för partiets förmåga att nå ut, göra skillnad och få kraft.
I nästan alla större organisationer uppstår också större eller mindre glapp mellan ledning och medlemsbasen. Det är nog nästan oundvikligt. Men när jag lyssnade på Nooshis uttalande om Nato i Ekots Lördagsintervju undrade jag hur stora skillnader det egentligen handlar om, och hur stort glappet egentligen är.
Eller kanske det framför allt i grunden handlar om grundläggande skillnader i synen på varför Vänsterpartiet finns, hur politisk förändring i ett samhälle sker och vad som är partiets uppgift.
Den argumentation som förs fram av partiledaren i radioprogrammet bygger på nationalism. Förutom att nationalismen är motsatsen till vår grundläggande ideologi i Vänsterpartiet så är det i hennes argumentation också helt frånvarande att, i dagens värld, måste alla dessa frågor om krig, fred, upprustning, avmilitarisering osv hanteras internationellt.
Det Nooshi Dadgostar lyfter fram i intervjun är att Sveriges regering har varit dåligt förberedda i förhandlingen om Nato och förhandlat dåligt. Hon lyfter också fram att hon oroas för att inte svenskt försvar ska upprustas tillräckligt. Hon säger att Vänsterpartiet inte kommer att fortsätta driva frågan om folkomröstning för att det inte finns majoritet i riksdagen, och man kommer inte att driva frågan om utträde för att man respekterar demokratin. Men handlar inte politik och demokrati just om att driva frågor och den linje man tror på för att övertyga människor och förändra åsikter och beslut?
Om nuvarande regering lyckas med sin intention att göra det till lag att lärare och sjuksköterskor ska ange papperslösa elever och patienter – ska Vänsterpartiet då bara acceptera det med hänvisning till demokratin?
Vad är då meningen med politiskt arbete, med att människor organiserar sig, med att vi har valkampanjer?
Inte en enda gång säger hon i intervjun att hon eller V är mot Nato. Inte ett enda ord om vikten av arbete för fred i världen. Inte ett enda ord om vikten av internationellt samarbete i andra former än Nato för att skapa rättvisa, trygghet och säkerhet för människor. Inte ett enda ord om kärnvapen. Jag vill veta, är detta partiledningens politiska linje?
Tänk om Vänsterpartiets partiledare i lördagsintervjun hade sagt: Vi är mycket bekymrade över att den militära kapprustning vi ser. Vi är mycket oroade för att Sverige ska gå med i en krigsallians. Vi kommer att driva frågor som bidrar till fred och avmilitarisering, vi kommer att stenhårt driva frågor mot kärnvapen, vi kommer att på alla sätt vi kan stödja rörelser i Sverige och internationellt som på olika sätt verkar för fred, nedrustning och för den rättvisa som behövs för att en fred ska kunna bli varaktig.
Kanske kunde hon också sagt nåt om vapenindustrins roll i världen, och om att vi ska ge skydd till alla de människor som krigen och militariseringen driver på flykt.
Vänsterpartiet är idag en livsviktig kraft och faktor i politiken. V är det enda parti i riksdagen som står upp för rättigheter som faktiskt kan avgöra liv och död för många människor. Vänsterpartiet samlar människor som vill bygga ett rättvist och solidariskt samhälle, och organiserar sig för detta. Vänsterpartiet är det enda parlamentariska andningshål som människor har. Därför försöker många av oss bidra till att bygga Vänsterpartiet på olika sätt. Men Vänsterpartiets ordförande och ledning måste inse allvaret och ta partiets roll och sin roll på allvar. Vara folkets röst, rättvisans röst, de förtrycktas röst.
Vänsterpartiets företrädare måste i alla forum berätta att det går att driva annan politik, att det går att lösa samhällets problem på andra sätt, visa på en annan väg fram än den som samhället går idag.
Vänsterpartiets ordförandes uppdrag är för viktigt och livsavgörande för att på bästa sändningstid i radio ägna sig åt nationalistisk, militaristisk retorik. Jag hoppas och tror att detta inte representerar vare sig majoriteten av ledningen eller medlemmarna eller väljarna.
Vi behöver i stället tillsammans stå upp och vara alternativet till all den människofientliga politik som dagens högerlavin försöker dränka oss i.
Agnes Lou
LÄS OCKSÅ: Våga vara socialister, Vänsterpartiet!
