Den indiska författaren, samhällsdebattören och fredsaktivisten Arundhati Roy är en av mina idoler. Sedan den hyllade debutroman, De små tingens Gud, kom ut 1997 och gav henne läsare över hela världen, har hon använt sin röst aktivistiskt. Hon har höjt den för fred, urfolksrättigheter, kastlösas rättigheter, global rättvisa och miljö. Mot den globaliserade kapitalismen och den växande hindunationalismen.
Med innerligt skrivna faktaböcker som The greater common good – om det kontroversiella dammbygget Sardar Sarovar i Narmadadalen – har hon tagit plats som politisk intellektuell och fört de förtryckta och fördrivnas talan. För detta har den indiska regeringen åtalat henne för ”upproriskhet”.
I år kom så hennes första roman på tjugo år: Den yttersta lyckans ministerium.
Jag har bara läst den på engelska, så jag kan inte säga något om den svenska översättningen. Men på engelska är den ganska otrolig. En brinnande, rungande, blixtrande, stampande uppgörelse med moderlandet. Med kastsystemet, klassystemet, hindunationalismen och det ständiga kriget mot Kashmirs befolkning.
Den yttersta lyckans ministerium tar avstamp på en kyrkogård och är en fullkomligt makalös och mångfacetterad berättelse om Indiens blodiga, variga, moderna politiska historia genom det djupt personliga. Den följer flera linjer som på ett eller annat sätt korsar varandra, eller går ihop.
De främsta huvudpersonerna är de säregna karaktärerna Anjum och Tilo. Två trasiga, egensinniga och genomstarka människor som på varsitt sätt blir nav för andra människors liv.
Men huvudpersoner är också Indien och Kashmir och den konflikt som har gjort kanske världens vackraste dalgång till en krigszon och en massgrav.
Arundhati Roy förespråkar Kashmirs självständighet och det märks. Men hon kan skriva ur alla synvinklar och hon låter en av karaktärerna i boken säga att det är det perfekta kriget, ett krig utan slut.
Det gör bitvis riktigt jäkla ont att läsa Den yttersta lyckans ministerium. Eftersom Arundhati Roy inte väjer för någonting. Hennes vrede över sakernas tillstånd är mäktig. Genom romanen rasar hon mot ”de rikas krig mot de svaga”, mot förtrycket, ojämlikheten, det galna våldet, tortyrrummen i Kashmir, den sinnessjuka nationalismen och den cyniska dumheten hos människor i maktpositioner. Hon får även med stamfolkens kamp mot internationella storföretag som vill bryta malm, avverka skog och bygga dammar på deras områden. En kamp som stöds och i viss mån leds av den maoistiska gerillan, Naxaliterna, och som den indiska regimen bekämpar med oerhörd brutalitet.
Samtidigt väver hon en berättelse som är svår att lägga ifrån sig, smärtsam och vacker på samma gång.
I en intervju i brittiska Guardian, i samband med att den nya boken släpptes, sade Arundhati Roy att för henne finns det inget högre än fiktion: ”Det är i grunden vem jag är. Jag är en historieberättare. För mig är det enda sättet jag kan förstå världen på.”
Och genom hennes berättelser kan vi förstå dagens Indien.
Emma Lundström
Artikeln tidigare publicerad i internationalen.se
